onsdag 6 maj 2009

"Hon står jämt..."

Vilket elände jag råkat ut för. Öppnade en bildörr och klev ur - knak sa det och sen dess är jag nästan helt orörlig i vissa lägen. Rör jag mig ändå gör det helvetes ont.

Ringde läkaren som sa att det "nog är ryggskott, fast det brukar sitta längre ner..."
Ja, det låter ju betryggande. Jag fattar väl att det är nåt som åkt på sned i ryggen. Det har hänt mig förr, men aldrig att jag varit så illa däran. Natten innan jag pratade med doktorn grät jag mig runt köksgolvet, omöjligt att ligga eller sitta, lindrade något att gå omkring och stöna. Medicinkur så att jag kan röra mig någorlunda underlättade natten till idag och nu förbereder jag mig för att kunna återgå till jobb i morgon. Jag får väl vanka runt mellan bänkar och bord och se ner på mina elever. Nåt jag inte gillar. Jo, eleverna gillar jag alla, rakt av, men att stå och titta ner på nån gillar jag inte. Det är ingen vettig kommunikation i mina ögon.

Skrivbordsjobb får vänta. Detta inlägg skrives blandat med rundturer i huset. Ser fånigt ut. Ifall nån skulle se mig utifrån gatan, menar jag, eller grannen som bor mycket nära. Frukost intogs stående, likaså blir det med lunchen. Att nysa är förbjudet, vilket jag nyss gjorde. Då hjälper ingen medicin.

Vad är nu positivt med detta i min positiva värld?
Tja, man är drogad - då har jag alltså inte heller ont av min artros, alltså kan jag gå och gå och gå utan att för den skull sedan ha ännu ondare. Det kan ju va lite kul.
Jag kan ju inte putsa fönster - positivt.
Jag kan inte skura golven eller hänga tvätt - positivt.
Det är inget farligt, kanske kan det få falla in under ett av mina favorticitat: If it doesn't kill you, it makes you stronger. Kanske det mest positiva.

Och så till sist: en av mina favoritfilmer är Potatishandlaren som jag sett femtio gånger. När bonden ska berätta om dotterns fördelar utan att avslöja att hon har en sticka i arslet säger han att "hon står jämt, sörru". Så att Potatishandlaren ska förstå att hon är ett gott parti som jämt är på fötter. Möjligen kan min make vara glad över detta? Kanske jag ska fråga. Har ingen sticka i arslet, dock, men en kniv i ryggen är ju inte helt olikt.

Nu måste jag gå.
Eder Pinade.

4 kommentarer:

Evas blogg sa...

Men stackare! Jag får rysningar när jag läser. Minns så väl alla krypperioder jag haft i mitt liv. Det är hemskt! Var i ryggen sitter det? Ländryggen eller högre upp?
Vila, värme, smärtlindring och korta promenader - en vecka brukar det ta. Försök att vila en vecka annars kan du få dras med det länge. I know. Krya på dig kram!

Ingela sa...

Tja, om det är till någon tröst så väntar en överaskning på ditt skrivbord så fort du tar dig dit.
Fast det kanske inte är så positivt iof, vill inte stressa iväg dig på jobbet när du egentligen måste vila.
Hur som helst så väntar en överaskningoch den ska ingenstans. Ta tid på dig. Skickar en mental (väldigt försiktig) kram.

Anonym sa...

Kära kära vän!
Jag har inte varit in på din blogg på några dagar, så jag läste både ditt senaste inlägg (först) och sen ditt näst senaste (sist). Det blev lite roligt att läsa så, för först läser jag om ditt eländes onda, och sen läser jag om orsaken till varför du fick ryggskottet. Skurning, motorcykelåkning lååååångt, fönster, planteringar... ja, va fan trodde du? Att du verkligen är 22? Nä numera har allt tokeri ett pris surru. Och så skriver du att du ska gå på jobbet medan du fortfarande inte kan sitta. Jaja, vad ska man säga? Jag blir bara stum av häpnad. Fortsätt att inte vara rädd om dej du - så gör ju onekligen 22-åringar.
Love U Måddan

Eva sa...

OK, tack alla mina favvobrudar, för era kommentarer.
Eva: Nej, det är en rejäl muskelsträckning. Jag ska röra mig så mycket det går.
Ingela: Inget kan hållamig från skrivbordet och i skrivande stund så var det värt det!
Maud: ja, men det var ju BILEN, dåjag klev ut ur bilen blev det. Urk. För bilar. Och som 22 så har jag repat mig.Pussdå.