Klädinköp gör mig konfys

I veckan råkade jag få tillfälle att gå i affärer för att göra diverse klädinköp till mig själv. Händer inte ofta.

Men hur som helst - för några veckor sen var jag med familjeprinsessan i affärer och skulle shoppa något till henne. Hon urkade och stånkade och stönade inför alla supertöntiga kläder som fanns. Hon ville ha nåt Thereseplagg. Typ svart. Hon gick fram som en ångvält mellan klädställen och föste blusar och tunikor åt alla håll under morranden och fyanden. Till slut hittade hon en kort, glansig, mycket kolsvart liten jacka.
"Fan va snygg" sa hon bara och ryckte med sig jackan och mig till provrummet.
"Svär inte!" sa jag. Som vanligt.
"Menändå...", svarade hon och kråmade sig framför spegeln. Tittade noga så den passade henne både bak och fram. Passade på att fixa frillan, betraktade sig själv kritiskt i ett antal poser och sen var det klart.
"Tur att man hittade NÅNTING", sa hon med en oefterhärmlig tonårssuck, petade på en vit blus med smock och passade på att säga "ful". Bara så att jag skulle veta.

Det var nämligen så, att jag förundrades över modet då vi steg ut i klädvimlet i butikerna den dagen. Jag är sjukt ointresserad. Hänger aldrig med. Men till min förvåning så såg jag kläder jag själv hade då jag var mellan fjorton och sjutton ungefär. Blusar med puffärmar och smock, broderade tunikor, sextiotalsfärger och fjärilsärmar och oj, oj, oj, vad jag klev bakåt! Jag slet i alla saker och sa till Therese att "den här är PRECIS som den jag hade då jag var på dans och ..." och "en SÅN HÄR paniksydde jag för att jag ville vara fin för att..." och så vidare. Tonåringen vände bara tuggummit i munnen och suckade.
"Men usch!" sa hon bara. "Inte min stil, vettu", sa hon som skyr pastell och rynkat som pesten.

Vi köpte jackan och for hem. Och jag planerade att göra egna inköp senare, uppiggad som jag var av det jag sett. Kunde tänka mig en blus med nåt broderat på till kalasen vi ska gå på i maj. Och nu till saken.

Icke ett enda av de nostalgiska plaggen fanns kvar! Nej, där var allt lila, vinrött och kalla blåa och röda saker. Eller tråkbeigegråaktigt. Vad hade skett? Nej, intet fanns att köpa. Sur och nedslagen gick jag igenom hela stan. Så fick jag helt plötsligt syn på en kjol! Ja, håll i er alla som vet min syn på kjolar och klänningar. Men nu är det gjort. En kjol! I nån rosarödorange nyans, kort lite klockad. Jodå. Så nu har jag en kjol. Inte har jag tänkt och ha den på kalas, nej, den ska jag ha när jag är ute med doggen, grillar lördagsmiddag eller skurar hojen med avfettning och oljar kedjan. Den ska väl funka som ett par shorts? Va? Lin är ju tåligt, ska nog gå att slita på. Och vad jag ska ha på kalas, det vet man inte. Fel och ha jeans och linne? Som vanligt.

Sade hon och suckade.
Puss och kram.