Sommarmornar äger allt

Just sommarmornar!
Alla som vet lite mer om mig vet att jag inte är särskilt förtjust i gassande solsken och 25 grader, bättre då 30 grader och mulet. MEN, som en känd engelsman säger, när det gäller sommarmornar, och nu pratar vi om nån gång mellan sex och åtta på morgonen, då ska solen skina och himlen vara blå! Vilket har skett också väldigt mycket under den här sommaren. Hur dagen sen sett ut är oviktigt.

Själv har jag ju skaffat privilegiet att gå ut med byrackan först. Innan nån annan hinner, menar jag. Nåja, ingen slåss heller om detta. Erkänner.

Idag funkade det inte! Antagligen har grovarbetet tagit ut sin rätt. Eller gårdagens plötsliga brist på grovarbete? Benen ville inte bära och det var ju tur för hunden som aldrig vill kliva upp i ottan. Irriterat stängde jag av alarmet och vaknade en stund senare med mobilen i handen! VA!! Det har aldrig hänt förr! USCH!! Jag vill inte missa en sommarmorron!!! Aldrig! Argt stampade jag in i duschen och vållade mig själv köldskador för att vakna till. Drack en kopp iskallt kaffe på stående fot för att se om koffeinet hjälpte och sen liksom KASTADE jag mig ut på bron och djupandades. Icke.

Hunden såg sur ut. Jag försökte få fart på henne genom att ljuga ihop nåt om "bada" för att hon åtminstone skulle kräva aktivitet. Nä. Inte det heller. Släpade mig en dryg kilometer dock och intalade mig att nu har jag tre njutdagar utan måsten innan allvaret börjar. Motorcykeltur västerut, en sväng på Jamtli för att kolla på världens konst och kreativa möten står på schemat. Vad hände när jag kom hem efter hundpromenad? Jag tittade på doggen: hon kastade sig på altangolvet, sträckte lojt ut sig och somnade på tre sekunder med en suck. Jag kom på den goda idén att göra exakt lika! Alltså, slängde mig ner på samma golv och lät tiden gå.

Och så låg jag där, bredvid min snarkande pälsboll, och tänkte på sommarmornarna. Jag är så rädd om den tiden! Jag har massor av minnesbilder från sådana mornar som passerat. Men ett par saker minns jag särskilt och det ena var när jag var i mitten av tonårstiden. Det hände nämligen att jag släpade ut mitt täcke och sov vidare under en stor rönn, trots min rädsla för livsfarliga mördargetingar och giftspindlar. Så låg jag där och njöt på mitt sätt av sommarmorronen, med fingrarna vispande i det daggfuktiga gräset, hela jag insvept i doften av rönnblommorna och ljudet av bondens hötork, sommartecken säkrare än något annat.

Det andra jag minns är en mycket tidig sommarmorgon i Vitabergsparken i Stockholm. Tre små grabbar och en gigantisk frukostkorg, vilken höjdarstart på dagen! Då låg vi där i gräset under ekar och lindar högst upp vid kyrkan och glodde på röda luftballonger som väste sig fram över himlen i morgonsolen. Fantastiskt!

Nu har jag legat här och lyssnat på hundsuckar och morgontrafik och förmiddagen tar över. Lite kaffe och en äggmacka så är man fit for fight igen.

/Eder sega.