Tomtemask och monstermask

Halloween.
Det har varit rätt dämpat kring denna skräckens helg i år. Eller beror det på att barnen i kvarteret inklusive vårt eget gäng har växt upp till sofistikerade helgfirare med andra vanor än att skrämma grannar?

Vi har i sanningens namn väl aldrig haft nåt riktigt Halloweenparty. Jo, jag har minnen från någon orange helg med geléspindlar på bordet och en ny läsksort med pumpor på. Vi hann liksom inte riktigt med, tror jag. Halloween kom när våra barn var i början av skolåren och jag har någon bättre bild på David då hans annars så änglalika och rara lilla ansikte ser ut som något som är uppgrävt och hårdsminkat. Måste ha varit en monsterfest. För övrigt hyllar jag gärna det mångkulturella och hoppas på ännu fler jippon som innebär att man får klä ut sig. Sätta lite färg på tillvaron.

När jag var liten var det mest till tomte man klädde ut sig. Vi var inte ens påskkärringar. Det var inte modernt då. Men jag minns att mammsen hade en trevlig tradition att vi skulle gå till ett par av familjens vänner och tomta med små julklappar varje år. Jag minns särskilt en gång då vi stod och slog in en pytteliten docka och en pytteliten bil i två paket. Jag och lillebror skulle gå ensamma av något skäl. Jag kände ett högtidligt och stort ansvar för att vi själva skulle bära julen med oss till vännerna.

Vi gick och gick, svettades under masken och funderade på huruvida vi skulle kunna dricka den saft vi alltid blev bjudna utan att ta av maskerna. I första huset klarade vi det. Lämnade paket till den ljuslockiga prinsessan som låtsades att hon inte kände igen oss, drack saft med sugrör genom det lilla munhålet i masken och åt hemgjord teaterkonfekt. Nästa hus. Slängde in bilpaketet till en liten krabat och tackade snabbt nej till polkagrisarna. Vi var rädda för hunden. När vi slutligen kom till tant Gitta, för att lämna vår julgåva, fick vi rådet att vila och ta av de svettvåta tomtemaskerna. Åh, jag minns att det var som en lättnad. Kunde man det? Ta av sig? Men då blev man ju ingen överraskning? Va? Julen tog ju halvslut? Men tydligen blev det jul ändå och så drack vi saft igen och åt kakor utan att få skägg i munnen. Ändå, minns jag, tog vi på tomtemaskerna för att inte prinsessan skulle se oss när vi gick förbi hennes hus. Då kunde vi ju ha förstört julen totalt för henne och det var ju inte tillrådligt.

Undrar om ungarna idag har samma ansvarskänsla när dom ringer på dörren och sträcker fram kannor, koppar och korgar för påfyllning av godis. Annars kommer det surt tillbaka. Hot om repressalier finns alltid med. Påskhäxorna är mindre aggressiva, dom bara ler sött och man förstår att det bara finns vit magi. Den här Halloweenhelgen hade jag starkt funderat på att själv klä ut mig och sitta på pass innanför dörren. Jag hade gärna velat skrämmas genom att själv skrika bus eller godis och sen sett vad som hänt då. Hade jag då fått ett par kilo surt förvärvade karameller efter mil av trampande innanför svettiga masker? Eller hade de stackars små monstren gett upp och darrande sagt "bus" eftersom de inte haft tillräckligt med godis i korgen ännu? Hade det gett mig privilegiet att få spela hartsfiol på deras fönster under natten? Det hade varit skoj.

Till nästa gång ska jag nog vara beredd.
Eva