Främmande

Igår kväll fick vi främmande. Det var några som kom och knackade på i halvtiotiden. Utan att först ha ringt och kollat om vi var hemma.

Min första tanke - något har hänt!
Min andra tanke - har vi glömt nåt vi bestämt?

Det var trevligt. Absolut, vi satt ett par och babblade, känner varandra mycket väl sedan nästan tjugo år tillbaka, bor nästgårds, umgås av och till över lite mat. Nu satt vi i soffan och drack lite whisky. Softade. Som ungarna säger.

Tanken slog mig senare, fast vi pratade lite om det då också, att man aldrig bara ringer på. Det gjorde man förr, tror jag. Inte ringde tant Margareta och frågade om det var läge att dricka en kopp kaffe på eftermiddan? Inte bestämdes en kvarts fika flera veckor i förväg? Nä, det är nåt nytt skumt som smugit sig in. Jag funderade mycket på det sen. Vad handlar det om?

Jag tror att vi är förbaskat rädda att störa varandra. Vår egentid är så dyrbar att man drar sig för att dyka upp som gubben i lådan i någons hem. Det är inte alls samma sak att åka till någon som jobbar och störa. Då är man ju redan upptagen så då är det liksom redan kört. Hänger ni med?

Jo, jag känner några få som dyker upp några gånger om år. Det uppskattas. Det är naturligtvis dom som själva kan koka kaffet medan jag målar klart tånaglarna. Dom som struntar i om man sitter i långkallingarna och mormors nattlinne vid köksbordet och lägger patiens. Det är nog mest dom som vågar dyka upp, tror jag. Som vänder i dörren om det är fel dag. Så var det förr, när jag var liten, det är jag säker på. Folk kom och gick. Kaffepannan stod på, det fanns hastbullar i blåburken jämt.

Till saken hör att huset är tomt på ungar. Jag och maken är ensamma och det är ovanligt. Det riktigt ekar. I fredagskväll tänkte jag mig kartan och att avkomman var spridd för vinden, en i Boden, en i Oslo, en i Barcelona. Och en i Odensala, för all del. Den plötsliga stillheten bidrog till stora frågetecken. Vad ska vi göra nu? Leka kurragömma och äta kakor i sängen, föreslog Brido så glatt.

Det blev ingen kurragömma för vi känner ändå till alla gömställen. Men vi köpte en ny, stor TV. Släpade fram gamla filmer och åt i soffan framför TVn så sent så det var syndigt. Mysigt, ska jag tala om. Det var bara det att i går kväll hittade vi en ruskig thriller, en sån där som skrämmer skiten ur mig. Det hade börjat blåsa och det var becksvart på altanen. Mina blickar flackade mellan TV:n och fönstret ut mot altantrappan. Snart skulle säkert mördaren dyka upp med en yxa där ute. Då hörde vi någon som klampade på vår bro. Och på den vägen var det, alltså.

Så här på slutet kan jag väl erkänna att jag hade en tanke före den där första: det var den där om mördaren...

//Eva