Undrar om jag är envis?

OK, jag är född och uppvuxen i Åre och håller mig på plats i länet för att jag trivs. (Jag tog mig ju aldrig till New York, så...) I och med detta följer också att man måste åka skidor alternativt försvara varför man inte tycker det är kul. Det har jag gjort i hela mitt liv, försvarat alltså, sedan en överidiotisk händelse då jag var tolv år. Jag nämner inga namn, det är ju som bekant en positiv blogg och dessutom riskabelt att hänga vissa, men i alla fall. Hur som helst, jag svor på att aldrig sätta en fot i en skidbacke efter det och längtade efter att jag skulle få bli vuxen och själv bestämma vad jag gillade och inte.

Nu blev det ju inte så. Jag har ju en bror som jag mer än gärna tillbringar tid med och vi åkte några säsonger med behållning, helt enkelt för att han gillade att åka skidor och ville jag umgås så var det bara att sätta igång. Behållningen var just umgänget, solen, den mer bonniga och oflashiga stämningen i backen på andra sidan och så naturligtvis att jag bestämde själv. Sen flyttade jag till stan och hade ingen särskild längtan till pisten.

Sen kom ungarna och självklart blev det en hel del åkande igen. Ungar ska vara ute och det gäller att hitta saker som alla kan göra ihop så länge det går. Men dom växer ju som bekant upp och snart kunde man ju glömma att man skulle hänga på dom där små liven som försvann långt ovanför trädgränserna och sen återfanns flera timmar senare på parkeringen, brunbrända och stjärnögda. Förundrat såg jag på. Jaha? Kul för dom.

För någon vecka sen kom plötsligt något över mig - är det inte roligt att åka skidor ändå? LITE kul, är det väl? Va? Jag glodde mig själv i spegeln och sa bestämt ifrån att det måste finnas något som gör att folk betalar miljoner för att åka fort utför på ett par bräder i stället för att skida runt på sjön eller i spåret. Nu tyckte jag nog att min spegelbild hade något skeptiskt i blicken, men det struntade jag i.

Igår var det en strålande dag, sol och vår i luften. Och vi åkte skidor. Det vill säga jag tog mig ner, trots femton års paus från pisterna och maken gjorde mig sällskap. För att ringa polis och brandkår om jag bröt mig eller nån annan, för den delen. Kul? Nja.

Vaknade idag med träningsvärk och känslan av att ett dagsverke ska klaras av idag med, sen måste jag ägna mig åt plugget resten av veckan. Men jag ska åka skidor idag med. Det ska jag. Hur envis är jag? Det vet jag inte riktigt än. Sånt beror på. Går det att ändra på en djupt rotad olust och ovilja? Jag skulle inte vilja bryta en arm eller ett ben så här innan hojsäsongen, kan jag lova, för långturen hägrar, asfalten är framme och mekanikern har börjat jobba med det som ska göras.

Mot backen! Med glädje.
Sade hon sammanbitet och återgick till sin frukost på ägg och apelsiner.
//E.