Lästörstens baksidor

Jag har fem böcker på gång. Det är inget ovanligt, dessutom fungerar det fint för mig. En brukar dock alltid ta över och så är det nu med.

Lässuget är så stort att jag blir bekymrad. Det är som om hjärnans små tunnlar torkat ihop och nytt måste snarast in annars blir jag sjuk och det allvarligt. Hela förra året bestod av läsning, givetvis, men det är sånt som hör till jobbet. En och annan ungdomsbok läst i superfart för att kunna ha bra diskussioner om innehåll, massor av elevtexter och så all denna facklitteratur som hör till jobbet och inte minst mitt pluggande.

Nu har jag ju bestämt att jag ska lägga pluggandet åt sidan i år och låta mig själv läsa egenvald skönlitteratur under ett års tid. När jag inte läser skriver jag inte heller , ett faktum som flera författare tar upp och det är bara att instämma. Alltså - mot bokhögen!

Nu brukar det bli så att jag råkar gå med i diverse bokklubbar och har helt plötsligt en uppsjö av obeställda böcker som jag inte visste fanns, än mindre att jag beställt eller ej avbeställt, kanske. Och lika många räkningar. Nå, lästörsten betalade genast alla räkningar och beställde nytt och sen har jag hängt med huvudet i olika böcker. Jag börjar alltid läsa medan jag packar upp, därav flera på g, och så pass långt hinner jag att jag har intrigen klar för mig och vet vilka som är med. Då kan man ju alltid ta nästa... Och sen blir det som det blir.

Det här är en sån dag då jag är ensam hemma. Genast ser jag min chans till ostörd räserläsning i sju timmar. Vid tretiden hör jag ljud på grusgången utanför huset och inser att den bestialiska knivmördaren har kommit. Stel som en pinne hyschar jag åt hunden (ifall hon skulle få för sig att leka vakthund och morra lite, eller så) och tittar på klockan. Nej, det är för tidigt för Thomas, då ÄR det mördaren! Snabbt som bara den smygspringer jag hukande (för att inte synas i fönstren) mot dörren och låser så ljudlöst jag kan. Jag ålar mig tillbaka till sovrummet och lägger mig platt ner bredvid hunden. Inga ljud hörs, ingen knackar på dörren. Efter en stund upptäcker jag att jag fortsätter läsa och blir räddare och räddare. Mördaren har redan styckat en och är nu på jakt efter nästa offer. Då hör jag lite tyngre steg utanför och inser att det är sonen. Raskt upp och låser upp dörren. Låtsas som det regnar... Välkomnar sällskap med undrar om jag hinner läsa ett par timmar till innan middagen.

Det är då jag ser att altandörren är öppen! Naturligtvis har mördaren slunkit in och väntar nu någonstans i huset på mörkret. Då kommer han att bedöva mig med ett hemskt medel som gör mig förlamad och sen kommer han att släpa ut min son genom dörren i benen medan jag ligger där hjälplös och snart totalförlamad...

Om jag inte hörs av något mer har något ätit upp mig. //E.