Söndagens guld är frosten...

... som kom i natt.

Dogg ville gå ut tidigt, som tur var för mig. Då får man se världen alldeles ensam och i total tystnad. Det är så på söndagsmornarna och för mig ter det sig alltid lika obegripligt. Vad GÖR staden vid sjutiden på söndagar? ALLT kan väl inte sova? Inte en enda liten bil hörs. Däremot rasslar det om lövet som faller till marken ett kvarter bort. Så tyst är det.

Medan hunden rafsar runt i frostiga löv i skogsplätten bredvid PC kommer helt plötsligt en bild för mig: en frostig backe bakom barndomshemmet.

Bakom vårt hus, med utsikt mot Åreskutan, fanns en äng som sluttade ner mot bäcken ganska brant. Jag minns glädjen över den första frosten, för den innebar skidföre på gräset. Eller glidföre, kanske man ska säga.

Vi hade inga tefat eller plastpulkor, eller så var dom undanstoppade längst upp under vedbodtaket i väntan på den verkliga vintern. Men vi fann på råd, jag och brorsan. Ett par rejäla korkmattebitar som så lägligt låg i vedboden blev fina surrogat och så marscherade vi iväg bakom huset.

Jag kan lova att det gick undan. Korkmatta på frost - det är fina grejer det. Trots min gröna ungdom minns jag att jag uppskattade att man kunde leka vinterlekar och bli kall om näsan och några timmar senare kunde man leta fina stenar på stranden. Fast jag minns också förargelsen när solen nådde backen och det började gå trögt utför.

Ja, sen går vi hem, jag och hunden, och jag kan inte låta bli att ta med kameran ut på altanen och ta bilder av morgonsol och frost. En fantastisk kombination. 

  /E.