Om facebook och lite till...

Det här är en positiv blogg med fokus på det goda i livet.

Eftersom jag har bestämt mig att försöka se saker från den ljusa sidan så brukar jag också skriva om det. Men det finns dagar när jag önskar att jag hade makt att förändra andras inställning också. Dagar när jag,  precis som de unga jag jobbar med, vill sucka djupt och mycket ljudligt och himla med ögonen och säga MEEENÅÅÅÅÅÅHH.....samtidigt som jag vänder mig bort från inskränktheten.

Nu är ju jag en uppfostrad person (hoppas jag) eftersom min moder har visat sin kärlek genom att engagera sig i det, så jag gör inte såna saker synligt. Men gärna hemligt inom mig. Ibland till och med räcker jag fingret och tänker att "stick och brinn" eller nåt annat som genast ska eliminera inskränktheten. Såna tankar dyker upp i mitt huvud, till exempel då jag ser ondskefullt skitsnack på Facebook och i andra snackforum på nätet. Då tänker jag att hur dum får man va? OK, att man går omkring och förgiftar sin egen hjärna med fjuttiga tankar om ditt och datt, men låt bara inte trångsyntheten och dumheten välla ut genom kakhålet eller fingrarna, behåll skiten själv.

Trista uppfattningar, som tyvärr inte tyder på annat än brist på utbildning, fostran eller lust att lägga energi på att skaffa sig ett liv, kan man behålla för sig själv. Tyvärr avslöjar man sin egen lilla trånga värld då man skapar grupper som har kränkande innehåll, eller kommenterar på ett sätt som gör att man visar sitt stöd. Det är lika trist som det som hände på Frösön förra veckan då människor på flykt som söker skydd blir mottagna av ett gäng skränande fegskitar som visar prov från sin lilla fjuttvärld där man skakar av rädsla för att lära sig nåt.

Naturligtvis blir jag ledsen och till och med uppgiven ibland av allt sånt här som sker. Inte minst då det händer bland ungdomar som borde ha bättre koll på omvärlden. Men mest av allt blir jag så glödhett, rasande urförbannad att det kan hålla mig vaken på nätterna där jag tänker ut de mest fascinerande åtgärder mot dumheten.  Då är det mycket svårt att se nåt positivt, det ska ni bara veta.

//

Stugrapport

Jag försåg mig med skogsbrallor, fleece och kaffetermos. Maken försåg sig med motorsåg och ett elaggregat ifall vi skulle få lust att prova på att ha el i stugan i någon form. Solen strålade och det var plusgrader. 
Jag har länge sett fram emot detta; såga, hugga, kvista, släpa och stapla. Det ska beredas plats för ljuset på skogsplätten där vi har vår lilla oas. Och det med handkraft. Hade vi tänkt.

Det var dock inte alldeles enkelt. Visserligen visste vi väl att furorna var rätt så kraftiga, men vi kunde nog inte tänka oss hur det skulle se ut. Fällningen var beställd av kompetent folk. Inget fel på det. Men det såg ut som om Gudrun II dragit fram. Eller som om en ny skog hade växt upp. Det var grenarna på de fällda tallarna som reste sig mäktigt mot skyn och vi kände oss som lillputtar där vi stod bland stockarna. Vi insåg att detta var inget för oss, det skulle krävas en arsenal av skogsmaskiner för att utföra det vi planerat. Där gick vi miste om skogsarbetarleken. Dessutom startade inte motorsågen. Så vi hade ändå stått där med lång näsa utipåfall att vi hade velat prova att kapa åtminstone en enda "liten" stock.


Nåja. Solen sken, som sagt, och det knakade i den tunna isen när vågorna tryckte på mot stranden. Om man inte får arbeta så får man rasta. Så vi öppnade termosen och drack kaffe på verandan i solen medan vi lyssnade på isen, vågorna, vinden och talltitorna. Kan man ha det bättre?

Och så fixade vi lite småsaker inuti stugan och planerade för verandabygge nån gång i framtiden. (Ifall vi skulle råka bli gäralöus på ålderns höst.) Maken körde igång elaggregatet (som snällt startade till skillnad mot den trilskande motorsågen) och så provade vi att ha en glödlampa i huset. Det kändes nästan hädiskt. Inte ska det vara el där, inte. Här är det fotogen och stearin som gäller för lyskraften och järnspisen står för värmen.  Men lite spännande var det allt att se hur det tedde sig. Och det kan ju vara lite frestande att dammsuga nån gång i framtiden. Men inte för mycket. Eller för ofta. Sopborste och knäskurning - det är hög mysfaktor på det!

Vi lastade in motorsågen och kaffetermosen i bilen och for efter att ha pluggat igen ett par råtthål och låst in elen. Vi tog en tur till världens ände (jo, det ligger bortåt det där hållet där vi har stugan) för att se om vi såg  till nån storbonde med skotare eller skogstraktor, men söndagsfriden härskade så pass att det nästan gick att skära i den med kniv (motorsågen gick ju inte igång) och vi ville ju inte störa denna.

Om det nu härskade någon söndagsfrid även på Slingervägen så kan jag bara tala om att mannen i mitt liv dock lyckades skära i denna då sågen behagade starta. Med ett vrål väckte den även de döda, skulle jag tro. Jag gick till fönstret för att titta men såg inget. Trädgården var rökfylld och i dimman anade jag maken som hade sin egen lilla motorsågsmassaker där bakom. Rätt suspekt. Men vi måste ju leva upp till det som våra luttrade grannar tror sig veta om oss.

Vi fnissade som ungar och så var den dagen till ända.

Livet är toppen!
//E.

När jag inte skriver.....

....är mitt hjärta fyllt av tankar och frågor kring unga, både minas och andras.
Att ta plats och försöka vara någon tär på allt och alla ibland. Inte minst en själv. Dagligen ser jag hur de slåss för en plats, hur de växer och revolterar och provar sig fram för att sen vänta och se omgivningens reaktioner. Än är de små vuxna som marscherar fram med näsan i vädret eller så är de nattsvarta och sitter i hörnen och delar världens elände. Andra bufflas och häver sig fram, oftast med skratt i ögonen men med ett vrål i munnen. Vad som är verklighet eller fejk vet ingen. Kanske inte de själva heller.

Mitt i detta står vi och ser på, sliter vårt hår, försöker hitta fram och in i deras värld för att förmedla tips och uppmuntran för liv och framtid, men ibland stångar vi huvudet mot den glaskupa de ofta omger sig med. Det är då jag går och går, lyssnar på musik och tänker. Letar inuti mig själv, bland mina papper och brev och dagböcker, i alla mina texter, som om jag skulle finna en lösning, en kod. Men det verkar som om vi är på olika planeter ibland, för jag känner igen mig själv i deras agerande och varande, men inte i deras liv. Allt omkring känns så annorlunda. Ibland vill jag skrika att de ska ta vara på sitt liv nu. Men jag inser ju att det tar sin tid att komma till den insikten.
Så jag väntar och tänker. Går och går och lyssnar, både till mig själv och musiken.

Lördag

Och nu är det slut på uppräknandet av guldkorn. En månad har gått och det var inte alls särskilt svårt att hitta guldkorn i vardagen. Det har till och med varit svårt att välja flera gånger.

Jag behöver elda mer under mitt skrivande. Det kommer alltid i kläm under de hektiska arbetsperioderna. Skrivarkollektivets idé finns i bakhuvudet hela tiden. Jag gillar den. Men jag gör en anteckning bara och sen tänker jag att "när jag får tiden ska jag skriva ner det här..." och jag vet bara inte när den tiden ska infinna sig. Just nu skriver jag på annat sätt: det handlar om bilder.

Jag samlar på bilder och kan sitta framför datorn i OÄNDLIGHET tills något tvingar mig att bryta, som toabesök, hunger eller helt enkelt arbetet. När jag kom hem från dagsturen till fjälls med klassen häromdan hade jag med mig 109 bilder. Hårddisken sa ifrån och jag fick för mig att jag måste börja sortera. Vilka ska ligga på en extern disk? Vilka kan jag lägga undan? Det kommer att ta mig ytterligare nån vecka att fundera ut. Heltid.

För övrigt är det inte bara mina egna bilder. Jag samlar även på andras. Några i rent undervisningssyfte och några av ren njutningslystnad.

"Men vad du plåtar!" sa min kollega när vi satt i solen på fjället och när vi satt i bussen med tjoande ungdomar och när vi stretade upp för backarna och när vi lagade mat på spritköken och när vi höll på att fastna i fjällbjörkarna.

"Bildfreak", svarade jag bara sammanbitet och plåtade henne med.
"Jag tar aldrig några bilder, inte ens på semestrarna", meddelade hon bra och jag tyckte plötsligt så fruktansvärt synd om henne och hennes ungar. Hur kan man då veta att man upplevt allt man upplevt? Fast det sa jag inte. Jag insåg att jag skulle fått förklara mig och det skulle kanske blivit svårt. Jag menar inte att man inte minns det man gjort, men jag vill liksom känna på stämningen genom att glo på en bild i evigheter och fundera på det som var omkring. Inte bara bildbilden.
Äsch. Jag hittar inte orden. Det är komplicerat, som det så modernt heter nu för tiden när det gäller förhållanden. Och nu gäller det mitt förhållande till bilder.

Det är dimma. Jag sticker ner till sjön med hund och kamera.
//E

  Exempel på viktiga bilder...fniss

Fredagens guldkorn var...

...den jättetrevliga middan jag var på igår med mina arbetskamrater.
//E

Torsdagens guld var fjällturen...

...med ett par klasser. Här har vi lagat mat och myst hela dan medan pengarna tickar in.... Rätt schysst jobb.

/E.

Onsdagens guldkorn är....

...att finna en liten ask russin längst in i skafferiet. Undrar vems det är?
//E.

Tisdagens guldkorn är kramen...

....jag fick av min dotter när jag kom hem strax innan läggdags. Och pojkvännens medkännande för min olidliga trötthet efter kvällen. DET värmde verkligen!
//E.
//

Måndagens lilla gulliga guldkorn ....

....var mammas bullfest på Kanelbullens dag. Sen var man ju pigg resten av natten!
//E.

Söndagens bästa...

... var min makes nöjda min efter några mil på ny hoj.
Lite småtrist att det är vinter snart. Men vi har planer! Snart är det sommar igen och bara vi har avverkat England så ska vi hoja oss fram igen. Men Östersjön runt lär få vänta ett år. Inte ens vi kan göra allt!

För övrigt fryser jag och det med sådant besked att jag tackade nej till en provtur.

//E.

Lördagens guldkorn är inköpet....

...jag gjorde på Elinas nyöppnade affär när jag var hemöver i dag. En alldeles fantastisk tunika som det helt enkelt stod Eva på. Uppenbarligen tyckte min kära vän det också, för när jag glatt visade henne vad jag köpt sa hon bara "jag har haft min hela tiden!"  Nåja, vi går sällan på samma fester. (Jag har hört att det är just på fester man kommenterar ifall nån har samma klädplagg...)

För övrigt är det ju guld att åka hemåt. Hem är platsen där allt började, ju. Det finns liksom ett Överhem. Eller Urhem, kanske. Även om jag bott längre tid i stan, så räknar jag fortfarande barndomstrakterna som mina hemtrakter. Precis som alla andra som pratar om hemtrakter.

Då kommer jag plötsligt att tänka på son nummer ett. Sist han var hemma (!) berättade han vid ett tillfälle att han skulle nog åka hem till helgen. Eftersom vi numera lärt oss hur våra unga fungerar frågade vi vänligt:

" Och vart är hem nu då?"

"Stockholm", svarade han bara och så fick vi veta att det är där han numera ser sig hemmahörande.

Jag tror inte han köper mitt resonemang just nu om hemtrakter och Urhem och allt det där. Han bara lyfter sitt ena ögonbryn. Det är jag säker på.

För övrigt återkommer jag om Elinas butik. Där har många minnen sitt ursprung vill jag lova!

//E.

Fredagens guldkorn är min stund ensam i....

...relaxen i romerska ångbastun!
Där sitter jag och skalar av mig arbetsveckan och alla tankar om hur ungdomar mår. Ensam i ångan, med en lermask i håret och vetskapen om att om en timme drygt sitter vi med tända ljus och käkar texmex och har fredagskänning! Då kan jag börja må som jag brukar - rätt schysst!

Torsdagens guldkorn är ett svartvitt....

...foto på mig och morfar. Fick syn på det då jag tittade i ett gammalt album och kände genast att jag blev alldeles varm.

Morfar dog när jag var tio, men jag minns honom väldigt väl eftersom vi bodde i samma hus. Han var en del av min familj och mitt liv.

Morfar var rallare, skomakare, byfrisör, konstnär och alldeles för snäll. När vi bombarderade hans blåbyxeben med snöbollar fräste han lite lamt Hääää och gick in till elvakaffet. Eller vad han gick in till. Han snusade och luktade beck från sitt skomakeri, fast varje söndag luktade han rakvatten och lite annat smått och gott ifall nån av gubbarna tittade in under eftermiddan. Då kunde det hända sig att han tog "en litt'n ejn" och så skrattade han och gubbarna och sen blev det musik när fiolerna kom fram.

Långt, långt efter morfars död hittade jag några av hans blåbyxor och någon flanellskjorta som omständigt packats i en gammal byrå i källaren. Jag plockade andäktigt upp allt och körde ner näsan i klädhögen. Och tänk, det luktade fortfarande morfar! Dessutom fann jag en blå plåtask med spikar i. Den tog jag och har den ännu i säkert förvar. Den har tjänstgjort som skattskrin en längre tid men numera ligger det sockerbitar i den, att tagas fram vid festliga tillfällen för folk som vill ha socker i kaffet, eller så.

Jag minns när morfar dog. Han somnade plötsligt i sin fåtölj, där han satt och såg Aktuellt med ena handen kupad bakom örat för att utestänga barnaröster, skulle jag tro. Sen blev det liksom inte riktigt sig likt längre. Det minns jag.

//E.