....är mitt hjärta fyllt av tankar och frågor kring unga, både minas och andras.
Att ta plats och försöka vara någon tär på allt och alla ibland. Inte minst en själv. Dagligen ser jag hur de slåss för en plats, hur de växer och revolterar och provar sig fram för att sen vänta och se omgivningens reaktioner. Än är de små vuxna som marscherar fram med näsan i vädret eller så är de nattsvarta och sitter i hörnen och delar världens elände. Andra bufflas och häver sig fram, oftast med skratt i ögonen men med ett vrål i munnen. Vad som är verklighet eller fejk vet ingen. Kanske inte de själva heller.
Mitt i detta står vi och ser på, sliter vårt hår, försöker hitta fram och in i deras värld för att förmedla tips och uppmuntran för liv och framtid, men ibland stångar vi huvudet mot den glaskupa de ofta omger sig med. Det är då jag går och går, lyssnar på musik och tänker. Letar inuti mig själv, bland mina papper och brev och dagböcker, i alla mina texter, som om jag skulle finna en lösning, en kod. Men det verkar som om vi är på olika planeter ibland, för jag känner igen mig själv i deras agerande och varande, men inte i deras liv. Allt omkring känns så annorlunda. Ibland vill jag skrika att de ska ta vara på sitt liv nu. Men jag inser ju att det tar sin tid att komma till den insikten.
Så jag väntar och tänker. Går och går och lyssnar, både till mig själv och musiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar