Stugrapport

Jag försåg mig med skogsbrallor, fleece och kaffetermos. Maken försåg sig med motorsåg och ett elaggregat ifall vi skulle få lust att prova på att ha el i stugan i någon form. Solen strålade och det var plusgrader. 
Jag har länge sett fram emot detta; såga, hugga, kvista, släpa och stapla. Det ska beredas plats för ljuset på skogsplätten där vi har vår lilla oas. Och det med handkraft. Hade vi tänkt.

Det var dock inte alldeles enkelt. Visserligen visste vi väl att furorna var rätt så kraftiga, men vi kunde nog inte tänka oss hur det skulle se ut. Fällningen var beställd av kompetent folk. Inget fel på det. Men det såg ut som om Gudrun II dragit fram. Eller som om en ny skog hade växt upp. Det var grenarna på de fällda tallarna som reste sig mäktigt mot skyn och vi kände oss som lillputtar där vi stod bland stockarna. Vi insåg att detta var inget för oss, det skulle krävas en arsenal av skogsmaskiner för att utföra det vi planerat. Där gick vi miste om skogsarbetarleken. Dessutom startade inte motorsågen. Så vi hade ändå stått där med lång näsa utipåfall att vi hade velat prova att kapa åtminstone en enda "liten" stock.


Nåja. Solen sken, som sagt, och det knakade i den tunna isen när vågorna tryckte på mot stranden. Om man inte får arbeta så får man rasta. Så vi öppnade termosen och drack kaffe på verandan i solen medan vi lyssnade på isen, vågorna, vinden och talltitorna. Kan man ha det bättre?

Och så fixade vi lite småsaker inuti stugan och planerade för verandabygge nån gång i framtiden. (Ifall vi skulle råka bli gäralöus på ålderns höst.) Maken körde igång elaggregatet (som snällt startade till skillnad mot den trilskande motorsågen) och så provade vi att ha en glödlampa i huset. Det kändes nästan hädiskt. Inte ska det vara el där, inte. Här är det fotogen och stearin som gäller för lyskraften och järnspisen står för värmen.  Men lite spännande var det allt att se hur det tedde sig. Och det kan ju vara lite frestande att dammsuga nån gång i framtiden. Men inte för mycket. Eller för ofta. Sopborste och knäskurning - det är hög mysfaktor på det!

Vi lastade in motorsågen och kaffetermosen i bilen och for efter att ha pluggat igen ett par råtthål och låst in elen. Vi tog en tur till världens ände (jo, det ligger bortåt det där hållet där vi har stugan) för att se om vi såg  till nån storbonde med skotare eller skogstraktor, men söndagsfriden härskade så pass att det nästan gick att skära i den med kniv (motorsågen gick ju inte igång) och vi ville ju inte störa denna.

Om det nu härskade någon söndagsfrid även på Slingervägen så kan jag bara tala om att mannen i mitt liv dock lyckades skära i denna då sågen behagade starta. Med ett vrål väckte den även de döda, skulle jag tro. Jag gick till fönstret för att titta men såg inget. Trädgården var rökfylld och i dimman anade jag maken som hade sin egen lilla motorsågsmassaker där bakom. Rätt suspekt. Men vi måste ju leva upp till det som våra luttrade grannar tror sig veta om oss.

Vi fnissade som ungar och så var den dagen till ända.

Livet är toppen!
//E.