Morfar dog när jag var tio, men jag minns honom väldigt väl eftersom vi bodde i samma hus. Han var en del av min familj och mitt liv.
Morfar var rallare, skomakare, byfrisör, konstnär och alldeles för snäll. När vi bombarderade hans blåbyxeben med snöbollar fräste han lite lamt Hääää och gick in till elvakaffet. Eller vad han gick in till. Han snusade och luktade beck från sitt skomakeri, fast varje söndag luktade han rakvatten och lite annat smått och gott ifall nån av gubbarna tittade in under eftermiddan. Då kunde det hända sig att han tog "en litt'n ejn" och så skrattade han och gubbarna och sen blev det musik när fiolerna kom fram. Långt, långt efter morfars död hittade jag några av hans blåbyxor och någon flanellskjorta som omständigt packats i en gammal byrå i källaren. Jag plockade andäktigt upp allt och körde ner näsan i klädhögen. Och tänk, det luktade fortfarande morfar! Dessutom fann jag en blå plåtask med spikar i. Den tog jag och har den ännu i säkert förvar. Den har tjänstgjort som skattskrin en längre tid men numera ligger det sockerbitar i den, att tagas fram vid festliga tillfällen för folk som vill ha socker i kaffet, eller så.
Jag minns när morfar dog. Han somnade plötsligt i sin fåtölj, där han satt och såg Aktuellt med ena handen kupad bakom örat för att utestänga barnaröster, skulle jag tro. Sen blev det liksom inte riktigt sig likt längre. Det minns jag.
//E.
4 kommentarer:
Så fint du beskriver din morfar! Nej inget blir sig likt när de vi tycker mycket om försvinner. Tack och lov för fina minnen!
Åhh vilka minnen du drar upp...jag minns också din morfar..Tänk att dofter kan väcka så många minnen..själv kan jag bli alldeles salig i kropp och själv när jag känner doften av nystruken tvätt, som torkat ute.......då är jag sju år igen och kommer hem från skolan....
Det är väl tur att ingen kan ta ifrån oss våra minnen..:-)
Eva: ja, det gäller att förvalta sina små diamanter i livet!
Solan: Jag minns din morfar!! Och du - nystruken tvätt, utetorkad, var kan man uppleva det nu? Hemma? Jag är inte säker på att stan är rätt plejs...;)
Nä det där stämmer inte riktigt, för jag var med när det hände även om jag bara var 8. Det var han och Bosse och jag som tittade på en fotbollsmatch. Bosse sprang i vanlig ordning upp och vrålade för varje mål eller annan prestation som skedde. Jag tittade på skådespelet. Så vid en hopp-mål-skrik yttring tittade Bosse tillbaka på morfar och vid den sista satt han bara och glodde på TV:n som en stenstod. Bosse blev tyst och sedan försökte han prata med sin pappa.. jag skickades ut ur rummet. Åtminstone är detta min minnesbild.
Skicka en kommentar