Jo, och själv ska jag till Kluk....

Tänk va konstigt - världen känns inte så stor längre. David är i Ecuador och luffar runt med ryggsäck och flickvän. Staffan åker till Kambodja för att det är ballt. Båda kommer kanske hem i maj nån gång eller vad det var. Och här sitter vi och tänker att dom kunde lika gärna ha åkt till Jönköping, längre bort känns det inte just nu.

Ja, vi skulle ju rent krasst kunna åka och hämta dom ifall dom skulle bli sjuka eller rånade. Det skulle vi. Plåstra om och trösta. Dom är ju bara 23 och 25... Men å andra sidan vet man ju knappt vad som händer då dom bara är på sina respektive bostadsorter Oslo och Boden, lika långt åt båda hållen härifrån sett. Och tokigt folk finns det överallt, det är då ett som är säkert.

Själv tycker jag att idén jobba och resa är utmärkt. Alltså jag menar jobba sjukt mycket och resa långt länge. Inte vardagsknega och fara till Mallis en vecka. Det finns nog inte något man lär sig så mycket på som att besöka världen live på något sätt.  Att träffa andra kulturer och människor på en annan plats måste slå alla andra källor till vetande på fingrarna. Tror jag.

När jag blir pensionär ska jag göra samma sak. Jag har redan börjat förbereda maken på husvagnsboende på random platser och försäljning av egenhändigt tillverkade prylar som vi blir stormrika på så att vi kan ta hojarna och dra jorden runt, en världsdel i taget alltså. Man ska inte förta sig.

Och annars då? Jo, man smårör ju på sig. Nyss Stockholm, i morgon Kluk och om några veckor hemlig plats i Västjämtland då snorungen till kusin inbillar oss att han fyller fyrtio. Man blir berest redan nu och roar sig kungligt på allehanda sammankomster. Så....jodå.

Vi hörs!//E.