Packa packa packa

Resväskan gapar tomt och väntar på att få glufsa i sig rätt antal skor och lite till. Mer är det inte. Familjen har sparat för att shoppa loss, det gäller oss alla. Väskorna ska vara tomma på ditvägen och fulla på hemvägen. Så är det.

Det ska bli toppen att åka med ett par ungar till London, att dom vill hänga med oss, härligt! Vi har jobbat hårt för att förbereda oss, en vecka är på tok för lite men dock det enda det fanns utrymme för både i pluskan och i tiden. De två som ska med har fått i uppdrag att tänka ut vad de vill göra. Minst ett par saker var, sa vi. Sonen hade bestämda önskemål om akvarium och Jamie Oliver's Fifteen förstås. Precis vad jag redan trott att han skulle föreslå. Likaledes blev jag inte ett snäpp förvånad då familjens prinsessa genast sa shopping. Pappan hade förstås förslag på både det ena och det andra som han, som har varit i London tretton gånger, ska se och göra (nostalgi  - både han och jag var där på sjuttiotalet sist!) och själv sällar jag mig till shoppingskaran och nåt enstaka museum, konst. Och ett slott. Storstadspuls gillar jag också. Och att det är så många människor och att höra ett annat språk. Och hotellfrulle...

Jag minns första gången jag var i London. Det var en sommar på sjuttiotalet. Vad gjorde vi? Jag, vi åkte runt på en massa sightseeing förstås eftersom vi åkte med en gruppresa där programmet var klart. Men faktum är att det som imponerade mest på mig förutom att bara vara i atmosfären var det gamla slottet Windsor. Otroligt - jag var i tjugoårsåldern och borde hängt på pubar, men nää, inte jag och mina kompisar. Vi följde snällt med på turerna och gillade ett gammalt slott. Bara för det tänkte jag mig dit igen.

Annat var det lite senare då jag och min nye pojkvän efter en veckas häng på Isle of Wight upptäckte att vi hade så mycket pengar kvar att vi tog in på hotell i London. Då var det minsann pubar och fullt ös dygnet runt. Ja, ja. Man vet inte var det slutar nu heller.

" Vart är den där resfebern alla babblar om?" undrade prinsessan tjurigt medan hon packade ner enligt henne äckligt lite parfymer, deodoranter, krämer och allehanda smink i väskan. Jag undvek att svara att det nog är resfeber som påverkar humöret. Det är inte lätt att vara glad om man är flygrädd och aldrig har flugit förr. Själv är jag blasé och tar med bok och Mp3, ska softa mig igenom flygresan och se van ut. Allt för prinsessans skull. Så att hon inte märker att jag inte heller gillar att flyga, det vore ju katastrof.

Nåja, till London tror jag nog att vi kommer. Och hellre med flygplan än genom nån hemsk tunnel under kanalen....I will survive!
//E.