Julbilder från förr 3

Vi hade julgransplundring igår. Rätt stillsam tillställning. Bjöd morsorna och ungdomarna på middag. Tallen (som var plundrad och klar) hade vi monterat fast på makens biltak och kört omkring med under hela dagen. Detta för att vi missade återvinningsstationens öppettid med en minut. Succé på köpcentrats parkering. Folk fnissade och dessvärre även pekade. Som om det vore en dundersensation att någon kör omkring med en tall på biltaket den 14 januari. Visserligen en grön och fin tall, fräsch som om vore den nyhuggen. Men ändå. För att undanröja alla misstankar om att vi missat sopstationen pratade jag högt med maken om hur vi hade firat hela julen vid Medelhavet och att det nu äntligen skulle bli skönt att få klä julgranen och ha lite efterfest. Sen smet vi in på affären.

Jag minns andra julgransplundringar. När jag var liten gick man till tant B. Där var det party! Först fick man fika med massor av kakor som var annorlunda än mormors och mammas. Det var mer marsipan, det var teaterkonfekt (fast det visste jag ju inte att det hette då), det var oblater doppade i choklad och det var gröna och rosa kakor. Sugrören var fiffigt smala och saften räckte länge. Och den var hemkokt. Inget slarv där inte. Efter fikat och alla vuxnas babbel blev det dans kring granen. Vi gick igenom hela registret. Allt från den elaka "Skära, skära havre..." till den genanta "Vi äro musikanter..." Jag kan än idag se framför mig den spensliga lilla ljusa flickan i knästrumpor och blå klänning där hon stod ensam och log så glatt fast hela gänget av tanter och ungar stod runtom och pekade finger och sjöng "fy skam, fy skam, för ingen ville ha 'na...". Förresten såg alla lika glada ut. Trots sång och text om utstötning och odugligheter. Själv hatade jag "Björnen sover" för då gällde det att rädda sitt liv. Jag skrämde upp mig själv tillräckligt varje gång för att få nåt skumt i magen när det var dags för björndansen. Ännu värre var det om det var nån busgrabb som var björn. Av någon dunkel anledning lyckades de alltid ha björntänder och öron som låg bakåt när de vrålade och viftade med ramarna framför näsan på oss. Det stank vilt länge efteråt och enda trösten var att husets herre, farbror H, som var jägare, höll sig lugn.

Naturligtvis älskade jag julgransplundringarna hos tant B. Alla var där, kändes det som. Huset kändes enormt stort, salen där granen stod mitt i för att möjliggöra ringdans kändes gigantisk, långdansen böljade genom hela salen och hela huset och upp och ner för trapporna och in i salen igen. Det fanns hur mycket plats som helst och det var hur mycket ungar som helst. Och mammor med, för den delen. I tofflor.

Jag har ett tydligt minne av hur jag satt på golvet och tittade på ringdansen. Det var säkert den genanta "Vi äro musikanter...", den ville jag helst slippa. Jag konstaterade att alla tanter hade tofflor som såg ut som en ballerinasko i glittrigt stretchtyg. (Jösses! Jag skulle ge vad som helst för ett par såna idag! ) Tant B:s tofflor var snyggast för de var turkosa. Det var en höjdarfärg. Jag satt och tittade länge på allas tofflor och hur de liksom lätt tassade omkring i ringdansen i takt med fiolioliolej och fånade sig. Generad satt jag där och tänkte att det var en låt som bara tanter i tofflor passade till.

Kalaset avslutades alltid med "Nu är glada julen slut, slut, slut..." och Raketen. Lomhörda efter att ha kört Raketen tre gånger gick vi hem med påsar i nävarna. Jag minns inte så noga vad jag tänkte om det, det var ju slut på julen och man tyckte väl att det var eoner till nästa. Särskilt sorgsen var jag nog inte.

Vi har också haft våra plundringar sen ungarna kom. Det beror mest på att två av grabbarna råkar fylla år en månad efter jul, varför vi passat på att slå ihop fenomenen Kalas och Plundring. Ett tag var det ok för grabbarna att ha kalasen tillsammans varför det kunde vara en tolv - femton ungar och rätt många mammor och pappor som gärna också ville fika. Det var en storhetstid, kan jag säga. Ett år var granen så stygg så vi slängde den strax efter nyår och skaffade en ny för plundringens skull. Det var det värt. Och precis som min barndoms tant B har jag bakat färgglada kakor och gjort påsar. Undrar vem som haft roligast - jag eller ungarna? Nåja, den som njuter av att ha ett tiotal glada barn sjungande julsånger (inte Skära havre!) och dansande runt granen vet vad jag pratar om.

Jag tror att jag ganska snart ska leta mig iväg till tant B medan hon finns kvar. Kanske har hon sparat ett par glittriga tofflor i nån låda? Kanske behöver hon veta att hon inspirerat mig till plundringar i kolossalformat. Det skulle också vara spännande att stega upp salen där granen stod så att jag kan avleverera en mer nyanserad bild av plundringen och dansutrymmet. Återkommer om det. Nu är det snart vår, hörni. Regnet smattrar mot rutan, tulpanerna står på bordet och på makens biltak ligger en plundrad tall och väntar på att bli resajklad.

//E.