Jösses, jag lever i en cybervärld. Ipad (jobbet), datorn i knät, scannern i lekrummet och en färgskrivare därtill...mobilen i fickan och ett par gps:ar i huset varav en förhoppningsvis kan säljas, dock, men ändå. Om det ringer på det fasta telefonabonnemanget som vi ändå har kvar blir man nästan rädd. VEM ringer???

Jag vet inte vad jag tycker. Eller vad jag kan tycka. För livet ser ut så här.

Jag och min bror har köpt en mobiltelefon till mamma. Hon tittade intresserat på den och sen på mig. Hur gör man nu då?

Plötligt hoppades jag innerligt att min pedagogiska utbildning ska vara till nytta på ett helt annat plan. Eller mina egna erfarenheter. Och då ploppade en annan intressant tanke upp. Jag är mitt emellan. En särskild generation. Dom som sett livet före och efter Uppkopplingen.

Mamma tillhör inte De Uppkopplade. Hon har en telefon med sladd som sitter i väggen för jämnan. Hon prenumererar på papperstidningen och PRATAR med grannen. Biblioteket är hennes oas i livet och hon när en ständigt ängslan över att pappersböckerna ska försvinna och bytas ut mot ettor och nollor. Men hon förundrades över hur snabbt vi fick fram information om sonens tillfälliga bostad på en liten ort i Asien och till och med bilder på hur det såg ut, ljud hur det hördes och recept på sånt vi kunde laga om vi också ville veta hur det luktade. Fem minuter. No more. En annan dag fräste hon över mänsklighetens undergång genom allt skit som sprids sen Internet övertog världen.

Vi lyssnar och förstår.

Barnen, både våra och de unga jag träffar i jobbet, de vet knappt att det fanns en värld utan mobiler och datorer. Dom skulle inte klara sig utan att vara tillgängliga 24-7, eller låta blicken vila på displayen eller låta fingrarna dansa över touchscreens på alla möjliga apparater. Jag brukar säga att dom som föddes efter -85 har en medfödd gen. Man bara vet hur det funkar. Mina elever är vana vid min kommentar nu. Ibland säger dom själv detta innan jag hunnit.
- Du behöver inte förklara...vi vet ändå, säger dom och knappar, blippar och knackar sig fram i cyberspace.

Inte mamma. Hon vände på mobilen och funderade över två likartade begrepp: ladda ström, ladda pengar. Det primära i förutsättningarna för användning. Steg ett först. SIM-kort, pin- och pukkoder får vänta, tänkte jag, där jag satt och funderade över teknikens snabba under och att jag sett både före och efter. Och att jag just nu satt mitt emellan. Jag minns hur det var när jag hanterade mina första texter och sökningar på en dator. Jag minns också familjens första mobil, familjemobilen som var tung och stor och svart. Inte var det självklart hur man gjorde, inte. Dryga femton år senare läggs en Ipad framför mig på jobbet med uppmaningen att använda den. Det gjorde jag ju, inte behövde jag fundera många minuter på hur man gjorde inte, med undantag för min image som jag bestämt vill behålla: vad är det för fel på papper och penna??? Nån måste ju hålla även dessa verktyg igång. Säger jag alltid. Men jag har inga problem att använda det jag får framför mig. Det är bara att tugga i sig tidens gång.

Mamma behöver en mobil. Vi vill att hon ska kunna nå oss från alla hörn. Vi vill kunna nå henne, ska jag väl också tillägga. Hon kommer att gilla den, det vet jag. Men jag måste tänka på ett nytt sätt om jag ska vara till hjälp. Minnas hur det var att inte ha en aning. Inte som med ungarna i skolan. Man börjar liksom mitt i och bara säger "koppla upp er" eller "kolla om du får kontakt med nätet på din Ipad". Ord och meningar som låter som galenskaper i mammas, och ej att förglömma, många, många flers öron. Sånt glöms bort allt för ofta, men dom finns!

Nå, vi ska välan se hur detta fungerar. Lite fniss blir det allt då jag har svårt att se min mamma stå på gågatan och sms:a. Jag har svårt att se henne sakta ner stegen för att glo stint ner på en tingest i näven, glömsk eller omedveten om att tio vänner eller bekanta just skyndade förbi, samtliga stirrande neråt sina nävar eller pratande i tomma luften med blicken långt borta, förlorad i ett samtal i ett headset. Om det sker, hoppas jag i alla fall att det är ett undantag mer än en regel. Jag vill bevara mamma som mamma med pappersböcker och handskrivna vykort och brev. Och själv, själv hör jag till kategorin lärare som lämnar mobiltelefonen på skrivbordet under lektionerna till elevers, föräldrars och kollegers förundran. Jag som är mitt emellan.

//Eva. Tankar från en idé, handskriven i min anteckningsbok som alltid finns i väskan, redigerat en gång under lunchrasten på Ipaden och slutligen renskrivet från datorn som alltid finns vid köksbordet.