söndag 15 juli 2012

Dalarna

Vi åkte genom hjärtat av Dalarna på vägen hem från semesterresan. Tankarna ramlade över mig då vi passerat Borlänge och var på väg mot mina hemtrakter. Just det. Det KÄNNS som mina hemtrakter.

Ja, jag är då infödd jämte med rot och hjärta i Såå, i världens vackraste Åredal, och där har jag stannat tills jag valde att flytta mig tio mil österut. Men ändå känns det som om den där trakten kring Siljan är min. Jag tänkte länge på det. Dalmål och dalmasar och midsommarstänger och kurbitsar... det är saker som får mig att längta. Tanken kom för mig, där jag satt i bilens framsäte, att om någon spelat in en film med terrorister som pratar dalmål så skulle jag ha svårt att ogilla dessa. Om jag läst en bok där blodiga mord utspelat sig vid Siljans strand och där mördaren jagat sina offer i Rättviks gränder hade jag omöjligen ryst så mycket som jag gjort ifall dramat utspelat sig exempelvis i Sorsele eller Lockne.

Min längtan är förknippad med roligheter, naturligtvis. Ända sedan jag var en liten skitunge har Dalarna och ett antal masar och kullor haft en stor och positiv inverkan på mig. Som liten fanns "Gitta" i mitt liv som var en extramamma. Hon var ett helt Dalarna i miniatyr. Hon kallade mig Ääva, hade kurbitsmålade saker i hemmet, ett härbre med dalastuk och så sa hon att katta var "uta" eller "inna" beroende på var han fanns. Dessutom var lärarn i byskolan från Dalarna, vilket aldrig gick att ta miste på, och en gång fick vi alla åka på skolresa till hans ställe i Gagnef och det var en upplevelse jag aldrig glömmer! Så ung jag var förstod jag att det var en generositet utöver det vanliga att upplåta sitt sommarställe och laga mat åt en hel skola. All berörd personal fick åka med och mysa! Vi fick gå i Folkets Park och höra Sven-Ingvars och sova i baddräkterna om vi ville!

Min morbror är musiker och några gånger bjöds byns dalmasar hem till oss på fika för att försöka översätta texter som Daladragspelaren Evert Sandin sjöng på ett antal LP-skivor som morbror hade. Vi satt bredvid, brorsan och jag, och lyssnade på LP:n "Stjinnbracka me lukku" och fattade nada av detta skumma daltungomål. Men besökarna som kunde språket, dom visste, dom. Det var sommar och sol och vi sommarlovslediga ungar satt med lärarn och Gitta och drack guldsaft och alla skrattade åt stjinnbrackorna.

En sommar började vi resa på semester till Dalarna. Jag var elva och vi for till Rättvik. Det var nog mest för att mamma och Gitta hade pratat om hur tryggt och bra det var med en semesterresa till Dalarna. Vi bodde hos familjen Gunnars på Lerdalshöjden, hyrde en vindsvåning. Höjden av lyx, tyckte vi, som fick handla på Centrum och Sörlins. Behöver jag ens nämna att det var en leksaksaffär och en pappershandel? Alla pratade som Gitta och överallt var det dragspel och fest och så gick vi på fik varje dag, nästan.

Efter detta åkte vi till Dalarna varje sommar ett antal år. Vi bodde lite här och var, men alltid i Siljanstrakten. Men allra hippast var då modern tyckte att vi ungar, när vi var i början av tonåren, nog skulle gilla att bo centralt så hon hyrde hus på en gård mitt i Rättvik. Jojo, hyresvärdens unga hade party lite då och då och haschröken letade sig in i vårt lilla bo, liksom snuskiga visor av alla de slag. Trots det var Dalarna det mest romantiska som fanns i min värld. De vimsiga festprissarna utanför var bara en parentes.


Alla saker hände, förälskelse i en (eller fler) knätofsprydd folkdansare i ungdomslaget, nya kompisar, klädinköp som inte alls på låååånga vägar fanns hemma, typ ljusrosa gabardinbyxor och ljuslila blusar med fjärilsärmar.... och när jag kom hem hade jag dialektduell med kompisarna som varit i Norge.

Ljuvliga dalasomrar!

Lite senare i livet hamnade jag där både en och flera gånger. Exempelvis på en improviserad bröllopsresa då vi letade upp mamma och hennes fästman som av bara farten fortsatt att semestra i Dalarna då och då. Som två glada gubbar i lådan invaderade vi deras lågmälda semester i Tällbergskvarteren och ville bo granne ett par dar. Och när våra ungar kom kändes det rätt naturligt att passera Dalarna en eller två gånger per år på vårt kuskande runt landet. Det var ju som ett andra hem - vi (jag) visste ju vad som fanns. Och slutligen blev Leksand sommarland ett måste för att sommarlovet skulle vara fullbordat.

40 mil bort - ett sommarparadis!

Jag kan nog gärna drunkna i massor av sommarminnen då jag har lika många från min egen barndom som från när våra barn varit där. Jag har numera också trevliga minnen från vuxensemestrar på hojen. Första motorcykeln är inköpt i Dalarna, exempelvis.

Jag sammanfattar mitt Dalarna i några få saker: papper och pennor på Sörlins, rosa gabardin, glassdrinkar på Klockargården i Tällberg, långbryggan och fika på gammelgård. Solsken och rea på Konsums klädavdelning. Det är jag, det.

För att inte tala om när vi nåt årtionde senare passerade Hjortnäs brygga och sjuårige David blev så inspirerad av ett pågående bröllop att han genast bestämde sig för att fria till sin lekkamrat när han kom hem och beordrade oss att köpa ringar. Eller när sextonåringen rebelliskt kom hem och förklarade att han tänkte fan dra på semester med Johan i EPA:n.
"Vart då, om man får fråga?" sade vi och stod där med armarna i kors och snabbtänkte ut konkreta invändningar mot Köpenhamn, Stockholm och Trollhättan eller vad som komma skulle. Inte visste vi var en EPAtraktor kunde ta ett par äventyrslystna unga grabbar.

"Leksand sommarland!" hävde han ur sig och glodde stint på oss.
Vi nickade allvarligt och sade att det behövdes bara en mobiltelefon, annars så "vare grett..."
Leksand ? Äh, det var som hemma, ju...

Så all min längtan till Siljanstrakten den sitter som rotad. Den förknippas med lugn och ro, ledighet, sommar och glada upplevelser. Inte så svårt att tycka om. Inte så svårt att känna som hemtrakter.
Ett par bilder följer. Och en kul video. Missa inte en gammal dragspelare från Vikarbyn! Fniss!

Allt är sig likt....



Gammelgården i Rättvik

Några fiskare vid Enån på 90-talet

Några åkare på sommarland


och här kommer han, dock ej med stjinnbracka....:

Evert Sandin i sitt esse.

Lev väl i världen och ta vara på dina reseminnen!
//E

2 kommentarer:

Ingemar Edfalk sa...

Gärna en utredning av de där olika ställena vi bodde på i privatmail. För mig är detta en enda röra... Kommer ihåg att jag fick beröm för att jag kunde byta punkadäck på PV:n när ja var 12. Och lite spridda skurar.

Eva sa...

Absolut - kommer. Nu förflyttar jag mig till Atlantkusten men återkommer senare.