Och jag ska måla...

Att måla till en utställning är inte bara vansiningt roligt och spännande. Det är också rätt tungt. Det ska handla om änglar. Jag har ju gjort slut med mina änglar. Eller, vi har som en del ungdomar säger, en paus i vårt förhållande. Då vet man ju att det inte är bra och att det troligen inte heller går att reparera. Just så har jag det med mina änglar.

Jag har målat och målat och till slut tog mina två gula färger slut. Utan gult går det inte att göra en ängel, inte. Utan gult går det över huvudtaget inte alls att måla. Jag har inte köpt hem nya färger. Än. Det är ovanligt, säger det mig något? Vi får se hur det går. Änglarna tycks inte heller ha nån lust att umgås med mig och mitt papper.

Några strategier har jag inte när jag ska göra något. Det brukar vara så här:
Jag öppnar locket till färglådan. Doppar penseln i vatten (rejält) och ruggar upp färg tills det rinner över kanten. Då luktar jag på den för att känna den där härligt inspirerande jordiga lukten av akvarell och sen sätter jag penseln på papperet. Det är det som är grejen. Vad som sen händer är ren och skär vällust då jag vältrar mig i färg och blir förvånad över vad som kommer fram. Mer än skapar en bild med ett speciellt motiv, menar jag.

En sur typ kom fram här om dan, med plastvingar och plastgloria på pinne. Hon symboliserar min känsla för frambringandet av väna, vita, bevingade varelser med ljuva leenden. Oroa er inte, det är en skiss och hon kommer att hamna under bordet. Men ändå. Och efter henne tog som sagt det gula slut.

//E