Pärlbröllop

Idag är det trettio år sen den där bröllopsdagen.
Vad minns jag? Att jag vimsade runt på morgonen i fyran på Konstapelgränd, hade värmepapiljotter i barret och oroade mig för att den blivande maken inte skulle vara pigg och snygg inför fotograferingen där han hängde vid köksbordet med ciggen i mungipan och en mugg kolsvart kokkaffe framför sig.

Klockan åtta eller nåt ringde blomsterbudet från Åre på dörren med brudbuketten som min floristbästis bundit och diverse andra småblomster som vi skulle pryda oss med. När jag såg brudbuketten, som var oerhört vacker med rosor, vita fresior och blåklint, blev jag skräckslagen. Inte för att jag skulle gifta mig utan för att det var på riktigt. Inte på film, alltså. Till och med brudklänningen jag tråcklat fast 10 meter spets på var på riktigt. Det började brännas.Vi var 26 och 27 år och väldigt unga....

Fotograferingen gick galant och alla var snygga. Brudtärnan hade en klänning jag också sytt ("när jag ändå höll på att sy så kunde jag väl lika gärna..." ) men marskalken låg i lumpen så han hade uniform och så var den saken ur världen.

Min tandsköterskekompis hade gift sig veckan innan och vi hade delat våra bröllop under ett helt år i förväg. Jag hade sytt hennes klänning samtidigt som min. Min såg ut som ett tårtpapper, mönstret funnet i Vecko-Revyn med orden " Sy din egen Askungedröm på ett par kvällar. Mönster medföljer" och hennes var ett mästarexempel på Simplicitys åttiotalsklänningsmönster med spetsbröst och ordentligt tilltagna axlar. Hennes man skulle ha en särskild vit nyans på sin kostym, vilket gjorde henne galen. Och mig med - man var väl polare. Hur det var med honom vet jag inte. Min tillkommande skulle ha en grön kostym. Det kändes plötsligt som om vi var tvungna att hitta på nåt eget i detta arrangemang som helt plötsligt blev fyllt av traditioner, släktönskemål och "det är ju brukligt att..." vilket innebar att man inte gärna bröt seden. Den gröna kostymen gjorde succé. Eller inte. Vi vet inte så noga. Jag tyckte det var snyggt, jag.

Sen rullade det på. Min familj tog över partyt (brudens föräldrar...) och när jag gav modern listan med gäster för placering tyckte hon det var agasamt att mer än hälften var folk hon inte kände. Och? Fast det sa jag inte på den tiden.

Bröllopsfesten hölls hemma i vackra Såå i bystugan. Jag minns faktiskt inte vilket käk det var, men det lutar åt rostbiff och potatissallad, det var ju poppis på den tiden. Tårta var det i alla fall och en herrans massa telegram och snack. Vi drog till Tott hotell före midnatt, maken och jag. Där hade "någon" bäddat säck med hårdbröd i sängen samt plastat in toastolen med gladpack. Samt, som plåster på såren, ställt in champagne och rosor. Hotellet var ljummet intresserat av gäster som gift sig i bonnbyn, men vi hade turligt nog vänner som fixade saker att minnas.

Vi missade frukosten och när jag olyckligt förklarade att vi försovit oss med 15 minuter och skulle vilja käka fick jag veta att det var slut på frukosttiden. Inget mer. Dessutom hade varken jag eller maken pluskorna med varför jag även var tvungen att ringa min morbror som kom och löste ut oss och skjutsade oss hem till mamma.

Hade jag gift mig idag hade jag nog rymt och gjort ett hemligt bröllop. Kanske. Då skulle man kunnat ha fest efteråt och då hade det nog inte blivit så dramatiskt, liksom.... Men jag är helt säker på att alla älskade oss med hull och hår och planerade åt oss i bästa välvilja. Vi fick ohyggligt många gåvor från folk vi inte kunnat drömma om skulle veta att vi gifte oss och bara ett år senare, när vi skulle fira vår ettårsdag på restaurang Bakfickan i Åre, mådde jag pyton för då var barn nummer ett på g.

Nå, vi är gifta än, det är som sagt idag trettio år sen. Vi tänkte nog fortsätta vara gifta. Vad jag vet, sist vi pratades vid om det, i alla fall. Vi planerar lite löst en resa till nån kust just nu, rosorna står på bordet, hojen i trädgården, bakpotatisarna i ugnen och en son har förärat oss en Amarone som ska sprättas till peran och fläske. Lite bilder, kanske:

Jag - ett par timmar innan kyrkan, hemma hos mor i köket.
Mamma säger: "Ske du inte gära de i ordning, du?"
20 grader varmt och sol, just då hade jag gärna rott ut på sjön
och fiskat med den tillkommande maken i stället.

Vi kom iväg till Åre gamla kyrka som synes.
Jag i min tårtpappersklänning och
maken i somrigt grönt.

"Bara jag och Alex kan dra snart. Cypern var ju fint. Eller Malta.
Fast vi pratade ju om att ta en tur genom Sverige bara just nu för att
fira bröllopet. En minibröllopsresa liksom. Blir toppen, längtar.
Kaffe och macka på vägen, mysigt. Bara vi två. Sen får vi ta nån
ospecificerad resa till varmare trakter. Chefen sa ju att det var inga
problem att få ledigt. Han är snäll, han..." 

"När nu av dig egna boet sköts...?"
Jojo, skulle jag släppt igenom detta idag? Never, säger jag.

Fru Alexandersson ringer sin morbror:
"Hejhej. Kan du komma och lösa ut oss två nygifta stackare och skjutsa oss till
morsan så vi får käka och ta bilen HEM nån gång, tack?"

//E - lyckligt gift.