Arbetsro

I morse tänkte jag att om jag inte arbetar kommer jag att gå in i den där väggen. Kanske.

Påsklovet har inneburit så mycket ommöblering i tillvaron att jag känt mig mer matt än jag någonsin tidigare gjort. Som jag tidigare sa så uppskattar man vardagen mer när det händer saker i ens liv. Och samtidigt märker jag att jag håller på att vänja mig vid att mamma inte längre är samma mamma. Och att jag följdaktligen inte heller är samma dotter. Det är tungt. Men ofta tänker jag på vad en vän en gång sa när vi satt och pratade om livets fram- och baksidor. Att när det händer något som känns tungt så frågar hon sig vad det är hon får nu. Vad ska hon dra för lärdom att detta? Det gäller att klura ut meningen med livet, liksom. Jag tyckte det där kändes bra. Det är klokt.

Nej, inte "går jag in i väggen", inte. Men ingen morgon har det känts så skönt att sätta sig i bilen och åka två mil till jobbet. På vägen dit hann jag, trots att jag var ensam och inte hade mina samåkare med mig, tänka på vad som var på gång både i bildsalen och i svenskan. Det var snorhalt och jag var rätt skakis när jag klev ur bilen, men på något sätt kändes det normalt. Så här är det varje år. Vardagsproblem.

Eleverna var trötta och klagade obligatoriskt på att lovet gått för fort och att man inte aaaaaaaaaaaalls minns vad man gjorde innan påsk. Bra, det är som det ska vara. Långa suckar över att behöva hitta sina påbörjade beskrivande rapporter om Sveriges minoriteter, argt letande efter bilder i bildsalen "som låg precis just HÄR innan lovet, vem har tagit min biiiiild?" Och så den sura tonåringen som betraktar min tröja och konstaterar att jag har ett litet hål på den. "Den där kan du ju inte ha en dag till!".  Jag känner mig som sleven i grytan när jag har dom där sura tonåringarna omkring mig. Det bästa är att man får vara sur själv ibland utan att dom hänger en för det. Som sagt, dagen har givit mig kraft och arbetsro.

Mot nya mål.
/E