Det var då jag kom på att hemmet är sålt till en annan barnfamilj som ska börja pynta för julen och så helt plötslig tänkte jag surt att dom vet ju inte hur det ska se ut med alla smällkarameller i dörröppningen och ljusslingan i altantaket. På några sekunder hade dock min hjärna återgått till det normala och jag insåg min situation. Satt jag inte och längtade bort? Eller längtade tillbaka? Jojomensan, precis vad jag gjorde. Och det kom som en överraskning. Vemodet tog över förnuftet en stund.
Nu har jag packat in saker i det som kommer att bli "mitt rum". Skrivbord och tusen pennor. Det kommer att bli bra. Men ändå. Jag längtar hem just nu.
/E
3 kommentarer:
Man måste få längta "hem" ibland. Det kan jag fortfarande göra efter 11 år.
Den där känslan att någon annan tar över ens hem och gör något helt annat av det. Inte helt enkelt att förlika sig med...
Det liksom slog mig att du faktiskt inte rapporterar från Slingervägen längre. Eller? Smyger du dit på kvällarna och skriver ett blogginlägg eller två?
Skicka en kommentar