Det trodde jag ALDRIG att jag skulle säga, men faktum är att jag har hittills älskat januari med hull och hår. Jag har skottat, jag har promenerat, jag har öppnat dörren bara på glänt och luktat på vintern. Till och med slängt mig i en snödriva när ingen såg. Jo, kanske grannen. Han hade i så fall den goda smaken att inte kommentera en 62-årig kärrings utsvävningar i villaträdgården.
Jag minns vintrarna när man var liten. Då var det alltid minst en meter snö, alltid var man insnöad och måste skotta sig ut ett par kilomer och alltid var mamma arg på snön. Alltid var det minst 20 grader kallt och aldrig regnade det någonsin utom i Skåne. Det måste vara det. Alltså, den där igenkänningsfaktorn. Allt faller på plats igen. Det är på riktigt igen. Som det ska vara.
En kollega berättade att hans syrras ungar inte sett så mycket snö och dom var ändå stora nog att leka ute själva. Jovisst har vi haft en meter snö även på senare år men det har liksom regnat bort efter en vecka. Isen har legat på sjön ett par veckor sen har vinterisvägarna stängts igen och vinterparken har regnat bort nere vid stranden. Men nu har snön legat metertjock en dryg månad och jag fattar inte varför jag trivs. Asfalten är ju långt borta, liksom...
Men det måste ju vara, som sagt, att det är på riktigt igen. Så länge det nu varar....
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar