Fjälltur

Vi for till fjälls, nyaste krypinet i Höglekardalen.
Nytt och nytt...vår husvagn har minsann varit med om en del. Men platsen är för all del ny. Och vintercamping har väl inte direkt varit vår melodi, sommarfreak som vi är.

Hur som helst, vi packade bilen på Alexanderssonskt vis (= sprängfylld med allt vi eventuellt behöver) och på lika Alexanderssonskt vis var vi halvvägs när vi kom på att nyckeln låg hemma. Men vi är är ju proffs så vi vände bara bilen och njöt av att solen sken och att det ju faktiskt var lördag.

Vi installerade oss på Alexanderssonskt vis: lastade av släpvagnen nödvändig bråte (bräder, pallar, stolar, spadar...), bar och släpade, lastade tillika in nödutrustning från bilen: datorer, kameror, böcker, ritblock, akvareller, champagne, husvagnsbatteri, verktyg, extra uppsättning kläder för ett par veckor sisådär och sist men inte minst proviant. Ja, alla som sett "Vi hade i alla fall tur med vädret" och "Sunes sommar" vet vad jag pratar om. Vi borde platsa med egen film. "Alexanderssons cirkusturné". Eller nåt.

GPS:en lämnade vi hemma denna gång. Den har husarrest. Sist blev vi nämligen uppmanade av denna smarta apparat att snarast göra en u-sväng på en mycket smal skogsbilväg som lodrätt pekade uppåt - och bestod av i stort sett enbart u-svängar, vare sig man ville eller ej. Skitapparat, vi svängde ju redan allt vad vi orkade! Däremot så reser vi ju aldrig utan mobiler, nej, nej, inte ens på långpromenaden på Dalsjön där vi njöt av sol, gräddspritsade fjäll och blåvita vidder. Mobilen ska med. Nåt kan ju hända.

Jag ringde hem EN gång, bara för att säga att vi nog kom hem på eftermiddan. Då kom jag att tänka på det där med mobiltelefonens självklarhet. Och minns en snöig dag på ett jullov. Det var på forntiden och brorsan och jag skulle åka skidor. Antar att vi bara meddelade hemmet att vi skulle åka en tur. Vi hade ingen matsäck, vad jag minns, men vi åkte tvärs över sjön in i skogen och hade siktet inställt på åsen som låg där. Högst upp fanns en sommarstuga. Vi skidade i ospårad snö, det var tyst, det snöade stora flingor, det var på nåt vis HEMLIGT. Vi trodde att det skulle vara fint att åka nerför längs med åsen, för vi hade hört att det fanns en stig där. På sommaren fanns den åtminstone. Vi var övertygade att ett par meter snö inte dolde en vältrampad kostig... Så inget stoppade oss. Vi tog oss uppför åsen, till huset och sen skidade vi i djupsnö längs den tänkta stigen. Det kändes som att vi åkte på en stig, i varje fall stod inga granar i vägen. Om något hänt oss hade vi väl tinat fram till sommaren. Eller så hände aldrig nåt på den tiden utan saker började hända när möjligheten att alltid höra av sig uppstod? Fundera på det!

Men hem kom vi. Utan benbrott eller vätskebrist eller svält eller GPS. Och sov nog gott på natten. Lutade mot husväggen stod våra blåa träskidor med kabelbindningar och bambustavarna bredvid. Ett mysigt äventyr som alla andra.

Långt senare var jag å andra sidan som ett vrak då älste grabben vid elva-tolv års ålder pulsade långt in i skogen bakom Solliden med brädan i famnen, fast besluten att hitta "gamla slalombacken". Det var strax för mobilernas intåg i barnaskaran, vi hade i stället bestämt tid. Det funkade också. Kanske mest för att ungarna visste att morsan varje kväll satt med telefonkatalogen uppslagen för att snabbt kunna ringa grannar, polis och brandkår ifall gullungen inte kom hem. Nån fler hönsmamma som vill ge sig till känna?

Ja, det var bara ett par saker som dök upp där jag promenerade på Dalsjön med make, hund, kamera och, just det, telefon. Ifall nån skulle ringa MIG.

Vi hörs!


"Ifall ma blir törlej" sade maken och tog med champagnen.


Kvällsutsikt ifrån lyan bakom snöhögen.