Jesses, hur många gånger har jag inte tjatat om att tiden går?
Men nu blev det liksom bokstavligt eftersom Thomas fyllde 26 och David 28. Vart är denna värld på väg?
Ja, det vill säga, vart är MIN värld på väg? För det är ju jag som firar två söners födelsedagar (och känner sig förvånad över tidens gång och till slut inser att JAG är snart sextio. Hur fan kunde det komma sig?)
Fast om man ska analysera sitt eget leverne:
Jag använder strumpbyxor (under jeansen - holy shit!)
Jag har lätt för att anlägga nån sorts pagefrisyr varje morgon (en multianvändbar plattång...)
Jag överväger att åka till Plantskolan för att köpa pelargonskott...
Ja, där ser man. Pojkarna fyller inte bara år på år. Jag blir en tant i samma takt och suckar där jag sitter i soffan med ipaden och skickar emoticons till en annan tant. Som sagt, vart är jag på väg?
/E
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Jag har ofta en känsla av väntan på något. Eller längtan. Jag vet inte vad det är, det finns där, subtilt. Ibland har jag kopplat den till ...
-
….då packade vi motorcykelväskorna och for mot havet och Höga kusten. Det är nåt skumt med Höga kusten. Jag får lite obehagskänsla då jag ...
1 kommentar:
Ja, å nu är det den åttonde februari.
Skicka en kommentar