...skrev jag om famlandet efter meningsfull tillvaro när alla ungar flyttat ut och jobbtiden är förbi. Nu ska jag försöka få tiden att räcka till med allt som ska göras. Jag behöver lägga detta på minnet till nästa gång jag inte riktigt vet vad jag ska göra med dagarna.
Kulturnatten i Ånge, där jag ska försöka kränga både barnbok och bilder (kräver iordningställande av husbil för säsongen).
Det lilla kakpartyt här hemma för att fira våra 70årsdagar (kräver storstädning av huset och lite hushållssysslor inför både daggäster och nattgäster).
Bergenresan och tågturen som vi planerat ett år (kräver ytterligare packning och dessutom en del inköp till den där vuxna ungen som tacksamt mottager lite svenska varor när vi kommer, såsom snus och smör).
På detta kommer en veckas jobb. (Som en överraskning). Ja, jag tackade ja, helt enkelt för att plånboken glappade stort och skrek efter mer guld till resor och räkningar.
Nu har jag fullt upp alltså.
Då lämnar en familjemedlem i min urfamilj jordelivet alldeles för tidigt. Allt stannar upp. Man skriker "varför" inom sig flera gånger. Nu, när vi står inför den vackraste tiden på året, ljusa nätter och resorna till utflugna barn och äventyr längs vägarna, då finns det ett mörker som ligger och vaggar fram och tillbaka i utkanten av allt jag försöker planera och göra. Minnen och röster surrar i huvudet och blandar sig med inköpslistor och vikarieinstruktioner.
Hundpromenad i skogen får lugna själen i mitt virrvarr idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar