Sen jag sist skrev har livet rullat på. I hög fart dessutom. Och jag behöver lite lugn och ro, vardag, den gamla kära lunken som man uppskattar bara när man begriper att uppskatta den. Men den där tänketiden, som jag kallar den, den behöver jag numera mellan varje händelse utanför ramarna.
Min kusin dog. Dagarna före och efter kändes kaosaktiga. Men till Bergen kunde vi åka, mitt i sorgen, eftersom vi skulle hinna hem i god tid innan begravning. Och den resan var planerad sedan långt tillbaka. Längtan efter sonen är konstant, dessutom ett ankare att hänga sig på när allt annat blev kaos. I Bergen skulle allt vara som vanligt. Vilket det också var.
Vi kostade på lite, firade våra båda jämna födelsedagar med Bergensbanan, hotellnatt i Oslo och goda middagar både ute och hemma hos Staffan. Väl hemma igen återgick jag till det svarta och begravningsångesten.
Jag talade med min fina bokklubb igår, då vi hade möte, om Bergenresan. Någon frågade och jag fick tänka efter någon sekund ifall jag verkligen hade varit i Bergen. Jag minns inte riktigt. Kusligt, men sanningen är den att resan är, kanske inte för evigt men just nu, förknippad med min kusins död. Jag kommer inte ifrån det.
Kanske borde jag samla mina bilder igen, något jag inte riktigt pysslar med längre, efter en resa eller någon upplevelse. Mina gamla fotoalbum är sprängfyllda med minnen. Frågan är bara vad som händer med dem sen. Troligen eldas de upp. Jag har svårt att se att våra barn eller eventuella barnbarn skulle vilja spara femtio fotoalbum med inte bara foton utan även teckningar, poesi, biljetter, brev... Den digitala världen har tagit över, även mig, uppenbarligen. Men faktum är att tänketiden, det som andra kanske skulle kalla reflektion, blev ännu mer värdefull då jag satt i timmar med album och pennor och dagböcker för att föreviga resan ytterligare en gång.
Nu har det snurrar fort efter begravningen. Midsommar orkade vi inte fira i år, vi var rätt matta och låg i soffan eller gick med hunden, bara. Sedan tog husjobbet i Solberg över igen. Vi lade ner all energi på de två fönster som var kvar att måla och sen kom det en spekulant och köpte hela härligheten. Vi har kanske inte heller fattat det riktigt, men nu rullar nästa jobb igång. Tömning, städning... Men det ska bli ett nöje, sanna mina ord.
Återkommer om livets små glädjeämnen, trots allt är vi lyckligt lottade och bör ta vara på det med öppna ögon.
/E.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar