Ett gammalt foto dök upp, ett jag inte sett tidigare. Men ändå så levande och välkänt, som att komma hem. Titta på det. Naturligtvis säger det inte dig så mycket som det säger mig. Men faktum är att jag kan direkt säga att det är en av mitt livs absolut bästa stunder, vilket också syns på mig, men även de andra, i bilden.
Jag har suttit med detta foto sen jag och min bror hittade det i en genomgång av gamla foton som vår morbror lämnat. Varje dag har jag sett det sedan i oktober och varje gång har jag direkt känt av den där känslan som finns i fotot: allt, precis allt, är bra! Känn på det - allt, precis allt, är bra.
Fotot är från 1985, antagligen strax före eller efter jul. Kanske det till och med är nyårsafton. Här har vi, min man och jag, packat vår förste lille prins och oss själva för att åka till mitt barndomshem till glädje för mormor och ”fuskmorfar” , som Arne kallade sig. Ja, vi åkte ju dit rätt ofta, 10 mil är inget avstånd. Men det är ändå något särskilt med den här bilden.
Jag är så nöjd och tillfreds för nu har den förste lille kommit och jag anar att vi kommer att välsignas med fler. Jag känner mig som en mamma och är överlycklig. Bredvid mig sitter min livskamrat som jag fortfarande hänger med, rubinbröllop till sommaren (!) och som glatt följde med mig var och varannan helg ”hem” när jag bara ville luta mig mot min egen morsas axlar och få lite råd om barnavård. Han antog alltid att det var en naturlig del av mammaskapet, antar jag. Dessutom fick han möjlighet att hänga lite med gamla polare i skidbacken eller på skotern.
Jag ser också på mamma att hon är djupt tillfredsställd med situationen. ”Prinsen” är hemma hos henne, han sitter bredvid henne och har säkert smakat något som han just börjat smaka på, potatis med smör eller kalvsylta. Jag kan garantera att hon andats ut efter att ha ”lyckats” med den mat hon gjort, att alla tycker det är gott och att vi just där och då sitter vid hennes bord.
Arne ser på mamma och de två var ett lyckat par. De fann varandra just när vi ungar hade flyttat och börjat oroa oss för att morsan skulle leva ensam i ett hus med allt vad det innebar med de svarta vintermånaderna som hon hatade. Ensam är absolut inte stark, även om hon sa det många gånger. Så kom Arne och allt föll liksom på plats. Morsan var lycklig och vi alla andra var lyckliga för att det var så romantiskt allting.
Jag tycker om det här fotot, mer än andra bilder, just därför att alla ser så förnöjsamma ut. Ja, man kan inte se lille sonens min, men saken är den att han var (och är) känd för sitt glada humör. Säkert sitter han med munnen full av godsaker och säkert kommer mormor att lyfta honom ur stolen och tvätta honom om munnen sen innan hon frågar om vi vill ha kaffe till efterrätten.
Och sen sov vi tätt ihop, jag och mina två prinsar, en stor och en liten, på övervåningen i mitt och brorsans gamla tonårsrum med utsikt över järnvägen, hållplatsen, ”backen” och grannen.
/E.
.JPG)
.JPG)
.JPG)
