Kanelbullens dag

- Det är kanelbullens dag på lördag. Eller kanske var det på fredag? sa min mellangrabb, 21 år, hemma i familjeskötet i väntan på nya spännande äventyr.
- Och? sa jag bara och fortsatte dokumentera skoljobb på datorn. Du vill alltså att jag ska baka? frågade jag, plötsligt mitt inne i en härlig flashback (mjöl, ungar, deg i taket, mellan tårna och i munnen, socker och kanel överallt...)
- Mjaaaa...sa han och log så mammahjärtat smälte ner till en egen liten ljummen degklutt.

Jaa, jag bakar "aldrig" fikabröd. Vi fikar macka och kaffe eller Oboy. Men ibland, när kreativiteten och julen sammanfaller, då vill jag nog baka lite. För det är ju så kul! Finns det något roligare än snygga kakor i allsköns färger, stilrena kanelsnurror eller fantasifulla tårtkreationer som simmar runt i ett hav av grädde, socker, sylt, E 411, E 512, emulgeringsmedel och konsistensgivare! Underbart! Jag gillar inte bara att måla, skulptera och fota, skapa bakelser är lika kul. Jag minns ungarnas födelsedagar och tårtkalas. Och mormödrar och farmödrar som oroligt undrade ifall det var nyttigt med illblå maränger och chockrosa grädde. Men jag hade stått och rotat i köket och haft kul. Ivrigt påhejad av beställarna, d v s mina barn.

Den lille gullige sonen med hår på bröstet och välpumpade överarmar ska genast få njuta mammas bullar då han kommer hem från arbetet. Åh, så mysigt! Och mitt i regnhösten och kolmörkret ska vi ha kaffe och bullkalas! Tända ljusen och så.

Min vana trogen räckte det inte med detta. Väl inne i butiken tänkte jag i vanlig Eva-ordning att man kan ju inte bara baka bullar, man måste ju även baka andra nödvändigheter då jag ändå ska stöka till det. Jag bestämde mig för att skjuta upp träningspasset till i morgon och ta mig en rejäl omgång i köket. Det måste ju bli Lena-limpor också...och då kunde jag ju lika gärna grädda pannkakor till middag för det är ju lika kladdigt som bakandet. Hann man med småkakor, en sort? funderade jag med huvudet djupt in i butikshyllan med illgrön suckat och kanderade violer.

Så nu sitter jag här. Allting i ett enda kaos som vanligt, bara för att jag inte kunde nöja mig med bullbak på en halvliter. Näpp. Det här är ett av mina förbättringsområden som jag jobbar på. EN sak i taget.
- Skriv en lista, pricka av, sa vännen K på jobbet.
Jodå, det gör jag också. Ibland. Nu råkade det bli så att mannen kom hem och hittade mig med ena armen i degbunken och den andra om stekspaden. Köket väl inmjölat och margarin överallt. "Kraaaak, kraaas", sa det för varje steg jag tog i vårt tvåkvadratmeterskök. Äggskal och socker. Det är sig likt. Maken (luttrad?) dukade och vispade grädde, vilket innebär att det blev en veritabel folkträngsel i köket och jag önskade mig till Sibirien. As ever, när jag hittar på sjuttiotvå saker på en gång.

Men ungen ska få sina bullar! Och kom inte och kalla mig för det oerhört stygga och missbrukade ordet "curlingförälder", för det har jag enorma synpunkter på och blir het som den röde när jag ska diskutera vad som är curling och inte. Det tar vi nästa gång. Kul har jag i alla fall. Jag är oerhört tacksam för mammas bullbak då jag var liten, för barnkalas då och lite senare, för degkladdiga gullungar och gemenskap runt fikat. Jag tror på familjetraditioner!
Förklädesfria och mjöliga kramar på er!