Paybacktime!

I fredags var vi hem till Pigan och hennes man och käkade.
(Pigan Ingela är en vän, Ingela P en annan. Skillnaden är rätt stor så därför kommer hädanefter den ena Ingela att heta Pigan. För att inte förväxla de båda damerna som kommenterar i min blogg, så måste vi hitta en lösning. Det kan bli rätt komiskt(?) annars.)

Ja, det var en parentes. Sms:et kom nån dag innan: "Tjabba, lust att käka mat här på fredag?" Inga krusiduller här inte. Vi åt en god middag och satt och filosoferade över livet av och till. Vi kom in på ämnet böcker. Pigan anser sig inte vara en bokslukare precis, ändå har jag fått låna en av de roligaste böcker jag läst nån gång av henne. Jag har presenterat den i bloggen tidigare, det handlade om att ta skamgrepp på livet och se till att man får så roligt som man gör sig, bland annat. (Eva Halldinger).

På jobbet fick jag en bok i min hand som också tydligen vandrar runt: "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Jag har inte hunnit så långt att jag har nån vettig kommentar, men jag berättade om den för Pigan och vi var överens om att vi nog ville läsa den båda två. Och då filosoferade vi vidare över böcker och genast infann sig idén: man kanske skulle skriva en bok. Den skulle heta Payback Time och helt enkelt handla om alla oförrätter man blivit utsatt för genom livet. Dags att rensa. Att ge igen. Ge betalt för gammal ost. Äntligen!

Vi började gå igenom vissa saker som vi retade oss på och genast insåg jag att det skulle bli en bestseller. Attans, vilken terapi! Om man nu har behov av slika behandlingar.

Bokens synopsis stod glasklar för mitt inre, som ett fyrverkeri av hetska, bitchiga, brutala smockor till höger och vänster. Först skulle jag göra upp med mina egna monster, sen skulle jag intervjua andra som också skulle få en chans att ge igen. 300 sidor torde vara ett minimum för detta livsviktiga dokument. Givetvis skulle jag börja i min allra tidigaste barndom och gå igenom familj, släkt och vänner. Gubben som ville skoja och snodde lillebrors favvobil, "Bentleyn", är tyvärr icke längre i livet, men det hindrar inte mig från att klippa till å min broders vägnar. Minnet av en förvirrad, lessen lillebror som ser sin fina bil försvinna ner i gubblurkens ficka, det sitter som en djävulsk tagg i hjärtat än idag. Efterlevande släktingar skulle få äta upp detta i en rad förtydliganden om huruvida en sån handling påverkat min livskvalitét. Och möjligen min brors. Men han var ju bara tre år eller nåt.

För att inte tala om den vedervärdiga tolvåringen som flinade som en uppblåst kräftlykta när jag inte lyckades hoppa över plinten på dom vidriga, utslagsgivande idrottspassen. Den markattan skulle få sig en omgång. Eat shit! säger jag bara. Och pösmunken i nian som överlägset berättade att hon varit med min hemliga förälskelse hela helgen och att hon inte kände konkurrens från något håll. Där stod hon i sina stygga platåskor och extremt urfula långkofta och tuggade Jenkabubbelgum så käften nästan gick ur led. Hoppa och brinn, din ärkehäxa, han skrattade åt dig veckan efter när han berättade hur fånig du var. HAHAHA!!!

Tja, vad säger du, Pigan? När kan vi träffas och göra utkastet? Boken bör ligga på diskarna till midsommar så att folk har nåt att gruva sig för i den ljuvaste av årstider.
Puss o kram från en revanschsugen.