Det här är en blogg som har fokus på tillvarons guldkant. Guldkanter, förresten, det finns en hel del att njuta av. Trots att det här ska skrivas om det glada och positiva i tillvaron kommer nu ett undantag. Sätt er. Det är tragiskt. Slutet är nära.
Min hyacint har dött. Den begick självmord i morse vid fyratiden genom att kasta sig utför stupet från fönstret till hundskålen. I fallet bröt den nacken på tre ställen. Det torde ha varit en snabb och relativt smärtfri död. Hopppas jag. Men en sorg och olycka kommer sällan ensam. Så därför förvånades jag icke över att de två systerhyacinterna samtidigt gav upp. De tappade liksom form och färg, blev hotfullt svartblåa, slutade lukta jul och övergick till att sprida en besk odör omkring sig. Vilket i sin tur bidrog till att de fick begravas samtidigt som sin syster. En kort ceremoni och julen är över.
That´s it.
När tårarna torkat, hundskålen var diskad, det gapande glappet på fönsterbrädan fyllt med ljusstakar gick jag med tunga steg in i vardagsrummet. Vågade knappt titta på Granen. Men se där! Den barrar inte alltför mycket ännu, doftar julgran och står snällt kvar förankrad i fönsterhaken. Ser ut att trivas (vilket den borde, med tanke på att sockerskålen snart är länsad!), dock utan att skjuta skott, vilket vi ibland förväntar oss med tanke på all kärlek som slösas. I fjol hade granen fått tillökning och det var nära att den fick vara kvar till vårens intåg innan vi besinnade oss och avbröt den yviga tilväxten av skog i vårt vardagsrum.
Men hyacinterna. Ett jultecken om något. Jag brukar jaga de som åtminstone släpper LITE lukt ifrån sig för att frammana den där speciella julkänslan från decennier bakåt. Ofta har jag försäkrat mig om att de ska räcka så det blir hyacinter i tre omgångar från advent till jul. Och nu är det över - snyfffft....Jaha.
På bordet står en liten uppkäftig porslinsfågel och glor på mig.
"Gör nåt!" ser den ut att säga. Så jag beslutar mig för att laga spaghetti med ostsås och mozarellasallad, måla vidare på årstidstavlan och läsa en bok jag fått låna av yngstingen. Life goes on, eller hur. Vad är väl en sketen hyacint? Det blir jul i år igen. Snart.
Kramar till alla som vill.
2 kommentarer:
Illa detta! Vilken tur att det snart är slut på julen. Min hyacint glömde jag att vattna och den fick en lång och kanske plågsam död. Upptäckte den när den stod där brun och slokande. Men granen är fin här också (tack vare att maken vattnar den:-).
Det är konstigt med Hyacinter. För oss luktar de jul. Men kommer man till den turkiska landsbygden på sommaren så växer de överallt. Det luktar jul ur dikena fast svetten rinner längs ryggen.
/I
Skicka en kommentar