Tick, tick, tick, tick...

Igår kände jag att det var nära. Det som jag längtar efter hela tiden, varje dag och varje minut. Ledigheten, friheten och motorcykeln. Minipackning, karta och långresa...inte allt för mycket planerat, bara näsan åt rätt håll.

Den ultimata livskvalitén.

Värmen igår var startskottet på något som legat i dvala, kände jag. Det är så mycket jag inte känt och gjort denna vår, på grund av skäl som studier och arbete samtidigt. Nåja, veckorna då jag själv fått vara elev har varit fantastiskt roliga och jag har alltid varit kreativt pigg då jag kommit tillbaka till jobbet. Sämre då med alla timmar framför datorn, detta livsnödvändiga medium för både det ena och det andra. Timmar som jag snott av träningstid och eget skapande.

Men nu går det att räkna timmarna. Den stund jag var ute på vägen igår kändes som att förflytta sig från en kokong ut i friheten igen. Exakt så. Jag kände hur mina sinnen började vakna och räkneverket startade. Två veckors arbete, en veckas avslutande studier och en veckas "jobb" igen, en vecka fylld med lekar och städning och examensbestyr. Sen så.

Märkligt nog, till skillnad från förra sommarens 400-mila, har vi inte planerat rutten i år. Bara att vi ska träffa grabbarna och just nu befinner sig båda två söder om Dalälven. Själv har jag för övrigt siktet inställt på Kullaberg och Österlen. För att inte tala om Åland, Öland och Mollösund. Och då är det ju inte långt kvar till David i Oslo. Roslagen har vi turen att åka igenom när vi ska till Staffan, Furusund, och nog ska vi hinna åka längs Vättern? Vi har ju tre veckor. Och om allt funkar har vi ytterligare två veckor lite senare. Nordnorge? Varför inte....

Det är bara att inse: rabatten kommer att växa igen i år med och vi kommer att vara borta under Yran. Det blir inte så svårt att stå ut med, det kan jag lova.

Planlöst = lyckligt!
//Eva