Bättre och större?

Okej då, brorsan, testar att bifoga större bildformat. Men snart har jag kläm på macen och då ska vi se på bilder. Eller inte.

Jag öppnade den nya datorn med andakt. "Mitt arbete kräver....", sade jag och fick en. Men man ska ju lära sig allt. Och jag vill ta god tid på mig. Det är lite skillnad mot att sitta och knacka på sin gamla pc. Så - jag öppnade locket och började leta mig fram, inte utan knorrande och hummande och ett litet litet svärord. (Jag tror alltid att jag nog ska kunna fixa saker utan att läsa bruksanvisningen först, men brukar som alltid få ge mig.)

Då kom sonen.
"Vad är det här?"
"Det är en Mac. Har du testat en sån förr?"
"Nää."
"Nähä. Prova gärna. Jag ska återgå till säkrare områden. Spisen, till exempel."

Efter fem minuter ( jag säger FEM) kollar jag sonen som sitter med min dator i knät med ett stort flin i ansiktet.

Drrrrrrrrrrrrrrt. Några knapptryckningar och en hel bildserie fåniga foton var klara att visas. Det var Thomas som vålnad, Thomas som siamesisk tvilling, Thomas som huvudperson i en skräckfilm, Thomas som...

Jag begriper att barn födda på åttiotalet är förprogrammerade på alla typer av datorer och mediateknisk utrustning. Idag slet jag upp en dörr från ett klassrum.
"Nån som kan hjälpa till? Vi får ingen bild?"
Två killar reser sig (dom vet att det är ingen idé att förklara för mig, man måste visa) och kastar sig in i rummet. Femtiosju kablar och kontakter och knappar flyttas och trycks på och vips så funkar allt.
"Ni är naturligtvis mina idoler, som alltid" säger jag bara.
Dom vet det. Förhoppningen är ju att jag som den värsta datatekniker ska kunna fixa sånt här själv i en inte alltför avlägsen framtid. Men än så länge känns det skönt att omgivningen kryllar av småtekniker i yngre tonåren med förprogrammerade hjärnor. Så man kan ju ta det lugnt och inte hetsa. Dom fixar - jag brukar. Alla är nöjda och glada.

//E.