Julbilder från förr 1

Adventskalender.

På den tiden vi hade en treåring och en ettåring fick de två gullungarna av moster M en hembroderad adventskalender med öglor för presenter. En för varje dag fram till Dopparedan. Ja, ettåringen var inte så intresserad så uppdraget att öppna paket varje dag föll på storebror. Jag och maken undrade hur vi skulle fixa detta på ett smidigt sätt. Vi hade liksom inte planerat att köpa 24 paket INNAN jul. Och på den tiden fanns inga färdiga set med kalenderpresenter. Det finns det nu. Påsar med 24 plastleksaker i, bara att slå in och knyta upp. Inte så kul grejer, i och för sig, men det finns ju uppenbarligen en marknad.

Nå, allting var ju bättre förr, vi fick den stora förmånen att använda vår kreativitet. Maken fick en mycket ljus idé: vi köper en leksaksbondgård. Det ska ju ändå barnen nån gång äga, ingen växer upp lycklig utan plast- eller träbondgård. Det visste vi som hade bådadera i bagaget.

Vi köpte en enklare variant efter att noga ha kontrollräknat innehållet så att detta inte understeg 24 och sedan skred vi till verket och slog in små paket med hönor, mockande bönder, kor och grisar. En i varje. Knöt fast ordentligt och såg med förväntan fram emot treåringens glädje inför detta geniala drag.

Naturligtvis blev det succé direkt då han vecklade upp en svartvitfläckig kossa första dagen och en vacker, ljusgul ardenner den andra. Vi slog oss för bröstet för vår uppfinningsrikedom. Tredje dagen öppnade den ljuslockige prinsen ett grispaket. Fjärde dagen var inte ett dugg bättre, det blev en gris till. Men den lille höll god min och samlade sina djur i en låda, där de bodde i väntan på bätte tider. Femte dagen öppnades ett paket av en lite strängare prins som nu ville se variation igen efter reprisgrisen. Döm om hans och vår förvåning då ytterligare en gris dök upp. Han darrade lite i mungipan där nappen hängde denna stränga, mörka morgon. Tittade länge på grisen och sedan på oss.

- Gris. Också.

Det var allt. Han suckade och återgick till briotåget. Vi kände oss lite snopna. Hörde på hans tonfall att han lika gärna hade kunnat vara utan dagens lucköppning. Kanske tänkte han att hans drömbondgård just hade förbytts till en sketen grisfarm. Vi provade att skapa ny förväntan genom att säga att "i morgon är det säkert inte en gris igen. Det kanske kommer en katt? Eller en igelkott..?" Men den lille tittade misstroget på oss och flyttade nappen till andra mungipan medan han körde över grisen med tåget. Och inom oss visste vi att risken var stor att det blev en gris till nästa dag. Det fanns fem grisar och ingen visste var de hamnat. Suckande lämnade vi barnkammaren och kokade kaffe i stället medan vi bestämde vem av oss som skulle klämma på paket.

Sensmoral: slå aldrig in en gris för mycket innan du vet var den hamnar. Eller?
//E.

PS. Dagen efter var lyckan gjord: i paket låg bondfrun och hon hade en slaskhink i näven. Det fick vi veta av barnet. Att det var en slaskhink, menar jag. Och den skulle grisarna få njuta av....