...ner på stan, längs Krogstråket, upp igen, genom stan och hem. Utan värktabletter. Det är som på 80-talet. Magiskt! Ett nygammalt liv tar vid efter några års stökande med elak artros i en fotled. Som inte helt otippat blivit sämre på grund av hämmat rörelseschema. Ond cirkel, säger man. Läkarna skakar på huvudet. Sjukgymnasten säger träna. Och brorsan säger "surpåken". För en månad sen köpte jag ett par skor. Sen dess har jag inte ätit en enda tablett. Inte en enda. Magiskt, som sagt.
Jag hatar att prata om det och låtsas att det inte finns. Men en sak är klar, när jag upptäckte att jag gruvade mig för att gå mellan bildsalen och mitt skrivbord började jag allvarligt fundera på hur framtiden skulle se ut. Det var i våras, det. Tränar gör jag ju, men inte som jag ska, eftersom det inte finns nåt som kan ersätta att vara ute. JAG OGILLAR STARKT GYM! Jo, jag har haft gymkort på olika platser sen 80-talet, men aldrig gillat att vara där även om jag ser goda resultat på mig själv. Det handlar om att överleva den stunden, helt enkelt. Med min egen musik. Som överröstar alla andra ljud.
Konstigt att skriva om det här men det finns några som undrar, så ok, då. Jag har mött en annan kvinna som har exakt samma problem, det är möjligt att hon läser det här nu. (Hej på dig, Fröken! :)) Hon sa att hon lade ner massor av pengar på resor nu för om några år skulle det ändå bli rullstol. VA? skrek jag, minns jag. Så har jag aldrig tänkt. Jag har tänkt bort skiten, helt enkelt. Och det sa jag till henne. Men hon sa VÄNTA BARA...., vilket lät så olycksbådande att jag tyckte hela dagen var förstörd, trots att vi satt i en kryddträdgård i solen och drack flädersaft och målade akvareller. Jag kommer att rekommendera mina skor.
Jag vet att jag låter som en levande reklampelare men observera att jag bara säger skor. Jag har medvetet valt bloggverktyg utan reklam, ju, och bestämmer således själv vilka produkter som ska uppmärksammas. Alltså får man ringa mig eller maila, om man vill veta mer. Och då har jag ju sagt A så jag får nog lov att säga B, trots att jag började inlägget med att säga att jag hatar att prata om det. Vilket fortfarande gäller. När jag börjar prata om det blir jag en handikappad person, vilket jag ännu inte ser mig som.
Det regnar i stan, men snart kommer solen. Och det är Yra. Och vi har pärlbröllop. Livet är bra kul.
//E.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Jag har ofta en känsla av väntan på något. Eller längtan. Jag vet inte vad det är, det finns där, subtilt. Ibland har jag kopplat den till ...
-
….då packade vi motorcykelväskorna och for mot havet och Höga kusten. Det är nåt skumt med Höga kusten. Jag får lite obehagskänsla då jag ...
3 kommentarer:
Klart man ska prata om det. I alla fall ibland. När allt blir fördjäv... måste jag få prata om min smärta. Den måste få komma ut på något vis. Men jag försöker hålla orden tillbaka, för ingen vill ju egentligen höra om andra som har problem. Men livet är inte bara tjo och tjim och ibland behövs orden. Undrar om du har köpt lika skomärke som mig :) Det börjar på K.
Halloj, nej det är joyaskor. Ja, jag förstår vad du menar. Det är dock personligt om man vill prata om det eller inte. Ibland behöver man dela sin smärta med andra för att orka med den, ibland vill man inte prata om den för då finns den inte. Jag är det senare. Jag verkligen hatar den här surpåken och jag märker att jag blir irriterad när folk frågar varför jag haltar. Konstigt. Men det handlar om att jag absolut inte vill att det ska finnas. Jag låtsas som att allt är ok och då mår jag bättre av det. Men som sagt - det står bara för mig. Kram.
Försök att få den där remissen till Sofiahemmet istället. Det kan väl inte vara någon omöjlighet. Det är alltid den som skriker högst som kommer någonstans...det kan man tycka vad man vill om men så är det.
Skicka en kommentar