Mitt liv som Svensktopp

Det är ju fantastiskt roligt att vi har denna eminenta lista med musik att mäta vårt liv efter. I alla fall var det en idé som kom för mig när vi satt i husvagnen i fjälldalen i helgen och lyssnade på väl valda låtar på Spotify. Av någon anledning började vi resonera om musik som präglat våra respektive barndomar och genast satte vi igång att göra en representativ spellista. Vi skrattade mer än lyssnade, kan jag tala om. Eller vad sägs om "Niklas Jönsson" med Thore Skogman? Eller "Gulligullan..." med Jokkmokksjocke? Detta måste varit nödrimmens storhetstid!

Eftersom radion så gott som alltid stått på hemmavid och livet har pyntats med musik i alla former, även live, så finns det ju en uppsjö av minnen. För min del gällde så småningom också Kvällstoppen och Tio i Topp för att hitta mina favvolåtar. Men nu kollade jag svensktoppslistan, för att begränsa mig alltså. Jösses, det var som att läsa sin egen dagbok. Kolla här bara, du känner kanske igen dig du också.

1963 låg Lillbabs på Svensktoppen med "Gröna granna sköna sanna sommar" och det var det året jag för första gången förstod vitsen med sommarlov, jag vill lova att låten sitter i ryggmärgen!

1965 blev jag vanvettigt kär för första gången. I Sven-Erik Magnusson i Sven Ingvars som livade upp oss med "Börja om från början" i evigheter. Brorsan köpte skivorna. (För att jämna ut köpte jag själv nån Hep Starsplatta, fast det var Sven Ingvars som vann!)

1966 var jag tio år och fick lära mig att viss musik platsar inte, då några vuxna förfasade sig över att "Ta av dig skorna" över huvud taget fick finnas, trots att ett geni som Povel gjort denna landsplåga. Då tyckte inte jag heller att den var bra, eftersom det var så man skulle tycka. Trots det så kunde jag den utantill...

1970 var bara ett av de år då jag var kär jämt, föremålen växlade från dag till dag, allt från nån på TV till nån i plugget. Och på Svensktoppen låg Peter Holm som jag var mest kär i, med "Monia". Melodin sliskade ur sig den allra mest smäktande och lidande kärlekskräm jag nånsin upplevt. Att den fanns!!!

1972 krossades mitt hjärta och jag låg och förblödde dag och natt till Ted Gärdestads "Jag vill ha en egen måne". Den var som skriven för mig. Än idag kan jag knappt höra denna träffsäkra ballad utan att känna mig försmådd och bedragen.

1973 frossade man i svensktoppslåtar vare sig man ville eller ej, helgens höjdpunkt var ju att fara på dans. Det var ju där ALLT hände under ett antal år på sjuttiotalet. Eller vad sägs om Flamingokvintetten: "Kärleksbrev i sanden"? Åååååhhh....

1978 känner jag knappt igen en enda låt. Jag förlovade mig, vi lyssnade på "No woman no cry" som mest och raggade i en gammal Amazon mellan Åre och Östersund. På Torvis i Åre spelades ingen svensktopp och inte på stadsdiscona heller, för den delen. Och absolut inte på vår stereoanläggning...

1985 kom Svensktoppen tillbaka efter att tydligen ha varit nedlagd ett tag. Tyvärr känner jag inte igen denna lista heller, nu lyssnade vi på Mamma Mu och Kråkan. Staffan var nämligen född och huset fylldes av småbarnslåtar ett bra tag framåt. Men en sak var säker, "Snabbköpskassörskan" fick den lilla blöjbaken att guppa upp och ner vid några tillfällen.

1990 låg Magnus Uggla på Svensktoppen med "Baby Boom" och vi hade tre grabbar på ett, tre och fem år. Vi bodde i ett område som kom att prägla vårt umgänge fram till idag, alla ungar hade fem kompisar var hemma samtidigt ibland och vi fattade inte att det fanns en värld bortom blöjmärken, grannluncher, kikhosta och galonisar. För övrigt hade jag ingen aning om vem Magnus Uggla var, vi var nu hjärntvättade med Mora Träsk och Jujja Wieslander.

1993 låg Sven Ingvars helt plötsligt på Svensktoppen igen med "Två mörka ögon" och vi gick på krogen ibland med grannar och dansade. Om vi lyckades få barnvakt.

1996 låg Just D på topp med "Tre gringos" och denna låt är för alltid kopplat till Åland för min del. Vi packade in alla ungar, som sen ett par år utökats med en prinsessa också, i folkvagnsbussen och härjade runt på somrarna. Vi for efter väderkartan, ungefär. Staffan var elva och det var hans kasettband.

1998 fanns en låt som hette "Om dessa väggar kunde tala" med Arvingarna. Jag har svaga minnen av den låten, men den är representativ eftersom vi lämnade vår fyra efter femton händelserika år och köpte hus. Då sista påsen bars ut från lägenheten tänkte jag precis just det. Om dessa väggar kunde tala.

2003 lyssnade jag faktiskt på Svensktoppen mest av en slump och upptäckte att engelska låtar var med. Jaha, vi lever i en internationell värld, ju. Och nu började jag känna igen musiken igen, dansbandsmusiken dominerade inte längre. Jag hade en Mp3 och livet blev lättare, eller rättare sagt musiken blev lättare att bära med sig. Ungarnas cd-spelare byttes ut mot supersmå prylar och de hade ingen aning om någon Svensktopp. I deras öron dånade hip hop, metal, rock och tjejpopband. Själv hade jag nu börjat jobba med ungdomar och blev ännu mer insatt i musikens betydelse för att livet ska funka.

2007 inser jag att ungdomarna har järnkoll igen, för när jag kollar listan ser jag Ola Salo och "The Worrying Kind". Va? Inte undra på att dom vet. Men en sak är jag ganska säker på: om jag frågade dom om Svensktoppen skulle dom i alla fall se ut som frågetecken.

2009, den 13 april.
Jag frågar Therese 17 år:
- Har du hört talas om Svensktoppen?
- Nä, va är det?
- Ett musikprogram med topplåtar som folk röstar på. Körs i radion varje söndag.
Tystnad en minut.
- Näää.

Suck. Ungdomarna har missat något som kan vara milstolpar i deras uppväxt! Vad kan "Tingeling" föra med sig för minnen från 2009? Vad har Takida som inte Sven Ingvars eller Trio med Bumba har? Nä, allt är av vikt. Fråga mig. För övrigt återgår jag till Hound Dog med Big Mama Thornton, men det är ju en annan del av livet, det.

Eva.

Rapport från skolgården, del 3

Liten kille kommmer fram till mig, sträcker upp en hand:

- Jag är en telefonkiosk, ring någon!
- OK, jag ringer polisen, för jag såg några påskkärringar som flög fel, försöker jag.

Det föll tydligen i god jord för han ser belåten ut. Följaktligen ringer jag polisen och framför mitt ärende. Då händer något mycket lustigt när jag lägger på luren. Telefonkiosken förvandlas plötsligt till en sommarlovsmaskin!

Och vem får den äran att trycka på knappen? Just det. Jag! (Jag måste ha lekt bra idag jämfört med tidigare...) Så får jag alltså sommarlov. Nu. Genast.

- Ha, ha! skriker jag triumferande och meddelar den lilla skaran runt om att jag nu lämnar bygget och tar semester. Och så vänder jag mig om och vinkar och säger att jag bara ska meddela min kollega att jag drar. Då händer nästa spännande grej. Sommarlovsmaskinen förvandlas till en ängslig ung man som med darr på rösten säger att "det var nog bara på skoj" det där med sommarlov. Sen var det liksom slut på det roliga och jag har bara påsklov än så länge. Men det är ju heller inte helt fel.

Love you kids. Igen!
Eva.

Asfalt!

Jag bara säger det - snart så!
Asfalten dominerar väglaget. I verkstan lyser det. Min mekaniker justerar allt till perfektion, medan jag känner att livsandarna sakta återvänder efter en evighet i idet.

Eva.

Tankar från en frisörstol

I fredags eftermiddag satt jag i frisörstolen igen. Det är inte ofta jag tar mig tiden till sådan lyx. Oftast ett par gånger om år, eller så. Jag har grejat med barret sen jag var tonåring, har haft allsköns färger och frillor vilket även renderat olika humörsvängningar beroende på resultatet. Därtill har jag lika ofta bytt frisör, vilket i första hand beror på mina infall och pop-upidéer. När jag haft lust att omfrisera mig ska det ske NU. Då har det blivit det den stackare som har tid att ta emot NU. Allt från Ulla-Gretas Salong i skymundan på Söder till flaschiga Expensive Hairstyles mitt i stan. Resultat har blivit därefter, både humörmässigt, stilmässigt och budgetmässigt.

På senare tid har jag dock lugnat ner mig. Jag har min finska dam som säger sanningar och det gillar jag. Än så dräper hon mig med sarkastiska kommentarer om skrikfärgat hår, än levererar hon hemligt skvaller om några skitsnygga flygkaptener som hon nästan raggat upp på puben. Jajamen, jag gillar henne. Jag släpar fram böcker och pekar: så här vill jag se ut. Och hon säger på finsk brytning att jaadå, då sätter vi igång. Och sen blir det perfekt. Som jag ville. Jag blir sjutton år, rågblond och har tre decimeter längre hår som svänger omkring baken när jag går. Tänk va hon trollar. Och skvallrar.

Eftersom jag går så sällan till frisören så fick hon fundera nu också då jag satt förväntansfull i läderfåtöljen med stylingböcker i knät. Hon tittade en halv minut stint på mig, sen flinade hon:
- Jasså, det är du, jahaja, var är det nu för färg du har? Sist var du gredelin, eller var det kansje mera rödlätt?
- Det här är min egen. Faktiskt. Sade jag med syrlig ton.
Då bytte hon ämne, smart som hon är.
- Ja int var du fin nu, int, det måste jag säga.

Jag gillar henne. Och planerar mina besök. Visst, jag ringer och försöker mästra mig till en tid samma stund som jag tänkt nu också, men är hon upptagen en vecka framåt så väntar jag. När jag ändå pratar hår och infall och sällanbesök till en frisör så kom jag att tänka på ett annan gång i ett av mina tidigare liv. Jag jobbade i Åre, stod bakom disk, träffade folk. Joxade med håret då som nu. Helt plötsligt en dag hade jag lila hår. Med fasa stirrade jag i spegeln. Länge. Till saken hör att jag inte alls klär i lila, tvärtom, jag blir bleksiktig och påminner starkt om en karamellclown. Men nu var jag alltså lila. Jag var ung och kunde ha varit vacker. Om inte det varit för detta.

Jag skrek till mamma att hon måste ringa och sjukanmäla mig. Men som den rättskaffens person hon var och är så skakade hon bara bestämt på huvudet. Som man bäddar får man ligga. Och jobbet väntar om en halvtimme. Sade hon och återgick till Hemmets Journal.

Jag åkte ju iväg. Som tur var kom ingen Viktigt Person in, bara en ström turister som knappast fäste sig vid huruvida servicen sköttes av lilafärgade flickor eller ej. Men min käraste vän och arbetskamrat skrattade hela dagen och förresten så skrattar hon än. Förvånansvärt ofta hon minns det, å andra sidan kanske jag ska glädja mig åt att ha förgyllt hennes liv. Och andras, kanske. Fast på kvällen for vi på dans och trots att hon glatt påpekade för alla att de inte fick missa min nya outfit, så fick jag en stor kram av en Viktig Person som sa att jag var fin. Och då tänkte jag att naturligtvis klär jag i lila.

Men det var bara en gång. Efter det har jag haft alla färger som finns, dock ej lila. Vänner förser mig med färg ibland, andra förser mig med frisyr. Marie klippte och gjorde (för många) ljusa slingor en gång så jag gick omkring som blondin, magrade femton kilo och en vän ringde en vän och frågade om jag var sjuk. Jag som var så snygg. Anette permanentade mig så det var överkrulligt och blekbrunt (bortbränd färg?) ett antal veckor så jag var tvungen att snagga mig sen, jag som var så vacker. Och Therese har provat färgsprej på mig och då såg jag ut som en kvarleva från sextiotalet på Carnaby Street, men tjusig, och vännen Karin gav mig en burk Röd Courvette som satte sprätt på mitt humör någon månad. Så skyll inte bara på mej, det finns andra som bidrar till min förvandling. Och det är ju kul för mig som ju vill ha kul.

Hälsningar från den för tillfället takråttebruna Eva.

Bilder på vårväg - vår väg.

Rapport 2 från skolgården

Ibland blir jag alldeles förstummad över hur fantasin, kreativiteten och inlevelseförmågan hos ungar. Vilket straff det är att inte längre inneha denna gåva, vilken förlust! I solen på skolgården idag: tre grabbar, ca 6-8 år. Scenen var en bilverkstad. Det förstod jag efter någon minut.

In kommer dessa tre unga män sladdande i sina bilar. De parkerar sida vid sida, lite nonchalant, det verkar vara gott om plats i verkstan. De hoppar ur kärrorna och öppnar motorhuvar, hasar fram verktygslådor och lossar däck. Verktyg byts vant mellan varandra, snacket visar på stor kännedom om bilar, motorer och åtgärder på alla tänkbara brister och fel som kan uppstå. De arbetar sammanbitet, målmedvetet och småpratar under tiden. De hissar upp med domkrafter, kastar sig ner på rygg för att komma åt underreden och de inspekterar varandras arbeten för att bedöma och tipsa om vad som kan göras. Efter en stunds mekande kavlar de ner skjortärmarna, borstar av damm och lera från kläderna och torkar oljan från händerna. Verktygen plockas tillbaka och det är dags att åka hem.

Jaa, en vanlig dag på verkstan eller i garaget för några bilburna ungdomar? Bara det att där fanns varken väggar, tak, fordon eller verktyg, inte en enda liten pryl i mina ögon! En fantastisk teater med osynlig rekvisita kryddad med delikata repliker:

- Du, jag hade en Ford och det var en spricka i rutan.
- Nää, den va ju trasig!
- Okej då, men du vad hette den här nu? (viftar med näven framför näsan på kompis).
- Borrmaskin.
- Ja, oj, nu råkade jag kasta borrmaskinen genom rutan, det var ju synd.
- Ja, men det var ju din bil så det gjorde inget.
- Nä, men du, nu bytte vi däck, för du hade punka. JAG HATAR PUNKA!
- Ja men då körde han iväg och hämtade skruvarna (pekar på kompis).
- Nää, för du, jag låg här under och då skruvade jag brrrrrrrrrrrrrrr och sen åkte du
- Okej, hejdå.

Avundsjuk stod jag kvar och bara gapade fast jag så många gånger upplevt detta med fyra egna ungar. Dom var där. I bilverkstan. Mekade med egna bilar. Suck.

Rastvärd idag: Eva.

Svammel i delar om skaparlust. Och så lite om Maud.

Åreskutan som en gräddklick i periferin, sedd från Storsjön


Jag försöker skaka fram inspirationen aktivt. Har massor av bilder och texter inom mig nu, men hittar ingen ingång. Eller uttryck. Vet inte hur jag ska säga det. Men det är frustrerande i alla fall. Fattar ni? Eller är det som Ingemar Stenmark råkade säga (och blev härmad av Svealänningarna på låtsasdialekt flera år efteråt) att "det går int och förklar för den som int begrip".

Det är som en diffus massa av fragment av ord och bilder. Oftast kommer de tydligaste orden och bilderna fram i ett samlat stycke när jag inte har varken penna eller papper och då gäller det att minnas. Det kan vara svårt, eftersom inspirationskällan redan är förbi, vad det nu var. Men en sak är säker, det mesta dyker upp när jag är i rörelse av något slag. Intressant att jag kommit fram till det efter femtio års ritande och fyrtio år skrivande. Men när jag tänker efter så har det alltid varit så.

När jag var en åtta-tio år så trodde jag på nästan fullt allvar att jag kunde flyga. Idén kom nog efter en del spring- och hoppövningar jag hade i källaren i ensamhet. Jag skrev i alla fall ned det i berättelsen "Ringblom och krondill". Texten har funnits sedan en sommar för trettio år sen, den bara kom för mig när jag stod nere i källaren hemma i huset och blev nostalgisk. Antagligen för att jag nyss flyttat hemifrån. Jag gick i alla fall raka vägen till mitt skrivhäfte och skrev ner den.

Nu har vi varit i fjällen igen, mannen och jag. Han tog sig ut i skidbacken, jag valde att skida runt i spåren runt Dalsjön. Blandade skidturer med hundpromenader och hade hela tiden siktet inställt på att avsluta dagen med något skapande. Men det gick inte, jag väntar fortfarande. I kväll har jag tänkt gå på afrikansk dans, få se om andarna hemsöker mig då så jag kommer igång...

Jag kanske samlar ihop allt till de efterlängtade skrivardagarna som jag ska åka på i juni, förlagda till Höga kusten denna gång. Då brukar det bli som en flodvåg som väller fram och det blir lite sovet mellan varven. Jag längtar nästan ihjäl mig! Om inte annat för att träffa en grupp kreativa människor som alla har siktet inställt på samma sak, jag vet inte riktigt vad jag ska säga nu, känner jag. Det går int heller och förklar för den som inte begrip. Det handlar väl om att mötas i texter och öppna flödet åt varandra, kanske. Och skratta!

Jag var på bokrelease i torsdags kväll, träffade många trevliga människor och hade så fantastiskt roligt. Skrattade så jag grät, ni vet när man är mittemellan, vet inte säkert vad man gör. Underlig känsla. Det var vännen Maud som releasade sin bok "Ärrvävnad", ett textdokument som visar på livsglädje trots livskriser. Det är så mycket kärlek till livet i den boken, så läs den! Om inte annat får vi tänka efter, och det brukar jag alltid säga, ta vara på livet. Det har då Maud gjort. Och där mitt i denna hög av glada personer dök en idé upp, men jag vill ju bara att den ska kläckas ordentligt också. Därför afrikansk dans ikväll, men innan dess en timme i skogen för solen skiner och doggen vill ju ut. Kanske kommer utformningen av min idé flygandes in i mitt huvud nånstans idag. Det är ju en hel söndag, lång och vit och oskriven.

Fjälltur

Vi for till fjälls, nyaste krypinet i Höglekardalen.
Nytt och nytt...vår husvagn har minsann varit med om en del. Men platsen är för all del ny. Och vintercamping har väl inte direkt varit vår melodi, sommarfreak som vi är.

Hur som helst, vi packade bilen på Alexanderssonskt vis (= sprängfylld med allt vi eventuellt behöver) och på lika Alexanderssonskt vis var vi halvvägs när vi kom på att nyckeln låg hemma. Men vi är är ju proffs så vi vände bara bilen och njöt av att solen sken och att det ju faktiskt var lördag.

Vi installerade oss på Alexanderssonskt vis: lastade av släpvagnen nödvändig bråte (bräder, pallar, stolar, spadar...), bar och släpade, lastade tillika in nödutrustning från bilen: datorer, kameror, böcker, ritblock, akvareller, champagne, husvagnsbatteri, verktyg, extra uppsättning kläder för ett par veckor sisådär och sist men inte minst proviant. Ja, alla som sett "Vi hade i alla fall tur med vädret" och "Sunes sommar" vet vad jag pratar om. Vi borde platsa med egen film. "Alexanderssons cirkusturné". Eller nåt.

GPS:en lämnade vi hemma denna gång. Den har husarrest. Sist blev vi nämligen uppmanade av denna smarta apparat att snarast göra en u-sväng på en mycket smal skogsbilväg som lodrätt pekade uppåt - och bestod av i stort sett enbart u-svängar, vare sig man ville eller ej. Skitapparat, vi svängde ju redan allt vad vi orkade! Däremot så reser vi ju aldrig utan mobiler, nej, nej, inte ens på långpromenaden på Dalsjön där vi njöt av sol, gräddspritsade fjäll och blåvita vidder. Mobilen ska med. Nåt kan ju hända.

Jag ringde hem EN gång, bara för att säga att vi nog kom hem på eftermiddan. Då kom jag att tänka på det där med mobiltelefonens självklarhet. Och minns en snöig dag på ett jullov. Det var på forntiden och brorsan och jag skulle åka skidor. Antar att vi bara meddelade hemmet att vi skulle åka en tur. Vi hade ingen matsäck, vad jag minns, men vi åkte tvärs över sjön in i skogen och hade siktet inställt på åsen som låg där. Högst upp fanns en sommarstuga. Vi skidade i ospårad snö, det var tyst, det snöade stora flingor, det var på nåt vis HEMLIGT. Vi trodde att det skulle vara fint att åka nerför längs med åsen, för vi hade hört att det fanns en stig där. På sommaren fanns den åtminstone. Vi var övertygade att ett par meter snö inte dolde en vältrampad kostig... Så inget stoppade oss. Vi tog oss uppför åsen, till huset och sen skidade vi i djupsnö längs den tänkta stigen. Det kändes som att vi åkte på en stig, i varje fall stod inga granar i vägen. Om något hänt oss hade vi väl tinat fram till sommaren. Eller så hände aldrig nåt på den tiden utan saker började hända när möjligheten att alltid höra av sig uppstod? Fundera på det!

Men hem kom vi. Utan benbrott eller vätskebrist eller svält eller GPS. Och sov nog gott på natten. Lutade mot husväggen stod våra blåa träskidor med kabelbindningar och bambustavarna bredvid. Ett mysigt äventyr som alla andra.

Långt senare var jag å andra sidan som ett vrak då älste grabben vid elva-tolv års ålder pulsade långt in i skogen bakom Solliden med brädan i famnen, fast besluten att hitta "gamla slalombacken". Det var strax för mobilernas intåg i barnaskaran, vi hade i stället bestämt tid. Det funkade också. Kanske mest för att ungarna visste att morsan varje kväll satt med telefonkatalogen uppslagen för att snabbt kunna ringa grannar, polis och brandkår ifall gullungen inte kom hem. Nån fler hönsmamma som vill ge sig till känna?

Ja, det var bara ett par saker som dök upp där jag promenerade på Dalsjön med make, hund, kamera och, just det, telefon. Ifall nån skulle ringa MIG.

Vi hörs!


"Ifall ma blir törlej" sade maken och tog med champagnen.


Kvällsutsikt ifrån lyan bakom snöhögen.

Mitt rum igen

Jag bestämde mig för att skaffa mig en egen utsikt, trött på grannens sovrum som jag är. Så nu kan man ligga och kolla på New York. Eller Nuneårk som vi sa hemma i byn på forntiden.
Hejdå.

Optimist

Väckte maken vid sjutiden:
- Det är skittrist väder, gråmulet och så blåser det.
- Bra!
- Vad är det bra för? frågade jag.
- Allt!

Och så räknade han upp allt kul vi kunde göra idag. Det stannade på fjällresa med lunch på restaurang. Jag, som hade tänkt städa och stryka, blev återigen påmind om att jag gift mig med rätt person. Så nu drar vi.

Tankar från en köksstol

Jag sitter i köket. Skriver. Både för jobb och för själ.

Jag gillar mitt kök, jag gillar att jobba när jag sitter vid mitt köksbord. Jag gillar att skriva vid köksbordet. Jag har det bra. Bara jag får vara HEMMA! OCh bestämma SJÄLV! Jag älskar kök!

Varför jag älskar köket är väl för att det är ju här det händer. Tror jag. Eller så är det för att man oftast har kontrollen åt alla håll. Köket är husets själ, har någon sagt. När man besöker någon främmande eller nära vän, så hamnar man ju i nio fall av tio i köket. Eller hur? Men alla kök känns inte lika, det beror på. En sak har i alla fall alla kök gemensamt: de äger en doft, en alldeles egen!

Jag kom att tänka på andra kök jag ägt eller åtminstone haft del i. Kom fram till att jag nu sitter i mitt tionde kök. Ifall det där jag var inneboende räknas. Men det gör det väl? Jag använde ju det också. Åtminstone för att koka en kastrull vatten till téet. Mikro fanns inte på stenåldern.

1. Hemma. Mormor, mamma, fuskmoster och jag. Vi lagade mat. Karlarna åt. Det var alltid en bred solgata på golvet. Jag var alltid där. Det luktade härsket smör.

2. Källarvåning på Fagervallsgränd. Ruffigt kök, rymde ett rangligt soffbord och två pinnstolar. Allt brändes i ugnen. Vi var sällan där. Det osade bränt.

3. Inneboende på Lägdevägen. Femåringen rotade alltid i mina saker på den tilldelade skafferihyllan. Jag var aldrig där. Doft: Vaniljpulver.

4. Rum på Samuel Permans gata. (Jasså bor du å på Sám? frågade en stadsbo.)Köket bestod av en kokplatta på en stol, kylskåp var en plastpåse utanför fönstret. Jag var tvingad att vara där. Stank av rökelse.

5. Lägenhet i Åre. Heltäckningsmatta i köket. Vi lekte vuxna, jobbade och åt lagad middag i köket och såg på nyheterna i vardagsrummet. Vi ville inte veta vad det luktade. Men med ljusbeige ullig matta över hela golvet, så...

6. Ny lägenhet i Åre. Öl och lättmjölk i kylen, fest jämt och ibland bäddade vi i köket åt gäster. Luktade amerikansk airfreshener.

7. Tegelbruksvägen. Flyttade in pojkväns familj och jag höll mig långt från köket. Svärmor var kokerska. Gratänglukt.

8. Kåken i Solberg. Åh, va roligt vi hade! Köket blev tapetserat i knallgulsmårosig tapet. Fan va styggt, sa några. Hahaha, sa vi. Och invigde vårt första gemensamma kök med vitt vin och fisk som vi hämtade i viken. Jag älskade det! Och köket luktade kattmat.

9. Konstapelgränd. Vi vältrade oss i lyx, köpte ny köksmöbel och vid den planerade vi vårt liv. Lukten varierade i livets skiftningar: exotiska rätter, hembryggt vin, välling, PlayDoh och sist men inte minst råttskit. (Thomas takråtta! Den hette Skorpan.)

10. Äntligen Slingervägen och här sitter jag nu och lever mitt hemmavarande liv i köket. Trots två utbildade kockar är jag fortfarande kökschef. Jag lagar mat, inreder, skurar och ockuperar. Yes! Ibland finns det plats för maken att plocka undan disk och ta ut sopor. För att inte tala om när han lånar köksbordet till att betala räkningar och då lämnar vi honom hövligen ensam med stor respekt. Vad luktar det? Tja, för det mesta kompost...Men man vänjer sig vid allt.

Alltså. Är det verkligen mitt tionde kök?
Jahaja. Anledning till fest, då. Nu har jag inte tid längre, dessa djupa filosofiska tankar om kök får vräka sig åt sidan för mer konkreta planer på finare middag. Har du tur får du komma.

Pussohej - leverpastej.