Maj - favoritmånad. April försvann ur sortimentet. Ingen efterfrågan, tyvärr.

Hej och hå!

April månad tog musten ur oss, tror jag.
Vi firade födelsedagar till höger och vänster, maken blev sjukskriven (inte på grund av firandet utan likt många andra av livskarusellen), svärmor ramlade ett par gånger och så hade vi storpåsklunch för alla nära och kära. Slabang.

För egen del har jag gjort en förändring efter att min fot rätades upp och jag kan lugnt promenera vidare i livet utan värktabletter. Då kunde jag också bestämma mig för en del annan friskvård som lett till en rejäl viktminskning som i sin tur lett till att jag fått slänga alla kläder vilket då i sin tur lett till att kassan är tom. Ständigt dessa bekymmer....

Nu sitter jag i soffan och funderar på vad som hände. Ja, jag ska inte sticka under stol med att skolan tar all min energi, mamma resten och så en coach som ständigt frågar om jag har "egentid"??? Sist påpekade jag att den frågan vill jag inte ha längre. Va fan är egentid? Vad förväntas jag göra då? Jag sa att det var då verkligen INTE gymmet, ifall hon nu hade önskat att jag skulle sagt det, för det är ett nödvändigt ont. Egentid måste vara när man gör exakt det man vill just då och inget hinder finns.

Så har det inte varit på ett tag, men eftersom jag snart ska fylla 60 vet jag av erfarenhet att livet går upp och ner och jag har haft en hektisk period: april.

Jag älskar maj. Ljuset är här, hojen är ute ur garaget, trädgården går att hantera, det går att grilla, träden har musöron, sommarlovet i sikte, hojkartan på bordet, morgonsol i morgonkaffet, lååååånga kvällar och mer tid. Några foton får tala:

En morgon upptäckte jag att sjön var isfri och helt stilla. Det är ovanligt att Storsjön är stilla. Så här har jag det på mornarna. Jag hämtar min kollega och jag är någon minut för tidig och ser ut över sjön. Alltid. Just den här morgonen kom jag på att det var min favoritmånad och att jag liksom inte hade noterat det. Tio dagar till spillo utan särskild uppmärksamhet. Shit!

Köpte en låda gouache. Experimenterade vilt. Kul. Egentid. Som jag längtade när jag målade den här bilden. En längtan som aldrig försvinner.

Hittade en låda gamla foton som jag en dag ska sortera. Här är det viktiga elvakaffet. Den där kaffepannan har jag nu. Den ska jag koka kaffe i när vi är i stugan i Näkten. 

Vi invigde vår lilla uteplats med grillmiddag och fick sällskap av en hare som försvann bakom grannens hus när inget särskilt hände. Kommer han att äta upp min sallad som jag nu kärleksfullt odlat åt oss?

En kväll fick vi för oss att maten var godare på en pub vi gillar i stan. Efter en jätteskål musslor åt mig och en jätteburgare åt maken tog vi en öl på ett annat favvohak innan vi gick hem. En av de där kvällarna man kunde sitta ute för första gången. Trevligt. Ännu trevligare var det att upptäcka att någon hängt upp en liten tavla på en naken stenvägg, där en langosgrill nyss rivits bort. Inga langos, men misströsta ej -  där finns konst i stället.

En kväll satt jag i solen i soffan och tittade på ljuset. Man kan göra mycket med en kamera. 

ÄNTLIGEN!!!

Ha det gott, hördu, nu ska jag sova. Arbete i morgon, betyg snart, sommarlov och asfalt under hjulen.
Hejhopp!

Mars 2016

Ljuset har kommit tillbaka och en dryg månad har gått. Fortfarande blir jag lika förvånad och glatt överraskad då jag kliver upp på morgonen och går in i vårt ljusa fina allrum med kök i ena änden och soffgruppen i den andra. Som jag ville ha det.

Idag har vi åkt skidor i Svartsjöarna. Skönt. Det är inte så ofta vi åker på tur. Men nu när maken (tillfälligtvis?) bytt backen mot platta marken har jag sällskap och då blir det givetvis roligare. Vi skidade runt i skogen och jag påpekade två gånger att jag gillar att vara i skogen. Alltså, jag menar verkligen det. Skogens sus måste ju vara välgörande för alla själar?

Jag pratade med en elevs mamma för någon vecka sedan, efter att vi avhandlat utvecklingssamtalet. Vi kom in på ordet utbrändhet och stress. Vi suckade båda två och gjorde några halsbrytande uträkningar om hur illa det var ställt med oss, särskilt i den här delen av Sverige. Konstigt. Det borde inte vara så. Men vi kom in på mindfulnesskurser och antistressaktiviteter, bland annat målarböcker för vuxna som säljs snart i alla typer av butiker. (Till och med i souvenirbutiken...) Att sitta och stilla fylla i färg i redan förritade komplicerade mönster, att fylla färger i fjärilar, blommor och hus. Det är avslappnande..? Jag vet inte. För mig skulle det innebära samma sak som det innebär för en vän att promenera. "Planlöst irrande, va ska det va bra för?" sa hon när vi talade om att röra på fläsket med hjälp av raska promenader.

Jodå, jag vet. Jag hamnar alltid själv i ett meditativt tillstånd när jag ritar och målar. Jag är liksom inuti bilden. Det brukar vara jobbigt att kliva ur. Lite förvirrande. Desto mer avstressande tycker jag då att det är att vara i skogen. Eller på vattnet. Där det är som det är och alltid har varit. Ute. Helt enkelt. Det var länge sen vi umgicks med ryggsäck och termos, men det är speciellt att fika med gransus.

Dagarna går allt för fort framåt. Vi talar om födelsedagar (festplaner med grillar och tält), jämna år (anledning att fira!), motorcykelturer (jag vill åka till Bergen igen, över Danmark...), altanbygge (längtar efter plats för mååånga och låååånga middagar), mammor (dom har det bra tycker vi, och faktiskt orkade båda delta i påskmiddag hos oss)... och ibland halkar vi in på världsläget (och jag har bestämt mig för att undvika det ämnet här. Jag försöker ta vara på livet just nu. Överlevnadsstrategi).

I dagarna har jag planerat för tavlan till sovrummet och nu har jag delat idéer och tankar med maken. Parafras igen, som sagt. Var det landar är en hemlighet, men jag ska snart, om en halvtimme, med ena armen fösa undan allt på skrivbordet, breda ut underlaget, grundmåla och skissa. Sen så. Påsklovet är räddat. Fast i morgon vill jag åka en sväng till havet. Lycko oss som bor här! Trots att "alla" är utbrända och deprimerade och ritar i vuxenmålarböcker. Lite bilder från dagarna som gått:

Badhusparken - denna oas. För dagen klädd i vitt och blått och med otända kulörta lyktor runt skridskobanan.

Elevarbeten. Snöskulpturer i Badhusparken.

Vinter i stan

Och vintermorgon på Tegelbruksvägen.

Mormor dök upp från ingenstans i mitt skissblock. Hon påminde mig om hur det var tysta kvällar i de sista sommarsolstrålarna med bara fågelsång och styvmorsvioldoft som sällskap.

Påsk hos oss. Sparsamt men mysigt.

Hemma. Punkt.

Sixten. Ja, vi måste nog ha en hund. Sort kommer att kräva långa diskussioner. Men inte att. Vi lånade Sixten och njöt av morgonpromenader och hundlukt

Tulpantiden.

Ha det!
/E

Övergår till något som heter Månadsblogg från och med nu.

Det är jag som har hittat på det. Månadsblogg.

I takt med världens ondska avtar min skrivlust och jag gräver ner mig i foton och gamla bilder för att se tillbaka på en bekymmersfri barndom. Åtminstone för en stund. Sen tillbaka till arbetet och verkligheten igen.

Januari har marscherat förbi i stadig takt med fester och kakor och vin. Nu är det vårkänning och kroppen ska återställas på en schysstare hälsonivå hade jag tänkt. Träning och vatten. Vatten och träning. Bokstavligen.

Det började med revykväll och god middag, sen blev det superduperfestmiddag hemma hos oss för att tacka för hjälpen med diverse husreparationer. Jag frossar i matrecept och experimenterar med olika veggorätter. Rostad buttenutpumpa, hallonsås till torsken, kokt grönsallad, chokladtryffeltårta. Det är ingen hejd på vad jag hittar på. Det är dessutom ännu roligare i nytt kök.

Efter det en vecka i Stockholm med dels fortbildning, dels flytthjälp åt son. Men också lite lyx. Det vill säga mat och ädla drycker, utemat varenda kväll utom när min bror bjöd på pasta med veggosås - gott så man grät. Frosseri är väl en dödssynd..? Nåja. Nu är det ny månad och ljuset börjar synas före och efter jobbet. Koolt. Det var på tiden. Då kan man byta liv igen.

Nu har jag styrt upp mitt rum med hela manuset som en storyboard framför mig, hängande på väggen. Jag ska ju skriva en barnbok som snart alla vet. Utom förlagen. Men det kommer, det kommer. Tills dess "ska jag bara"... Bakom gästsängen står en avlång ram och väntar på att fyllas med nästa parafras. Vi ska ha en i sovrummet. Parafraser är kul. I köket hänger en minivariant av Picassos Guernica omgjord till ett inbördeskrig med Pettsongänget. Fast alla ser glada ut på min bild.
Håhåjaja - slit och släp. Va bra man har det!

Några gamla bilder. Som påminner om den glada forntiden.
Hej på er /E.

Ester,den stackarn som numera har körkort, fick skjutsa sin far och faster till
bland annat Årsta för vi ville gotta oss i 50-talet. Här är det k-märkt.

Och efter det ville vi bli skjutsade till Valands café för att njuta av mer nostalgi.

Och som kronan på verket åkte vi till butik Sivletto för att insupa
 atmosfären och späda på vår plötsligt påkomna "det-var-bättre-förr"-anda.
Jag köpte eau de cologne. Sista flaskan 4711.

Affischtavla från förr. ABBA-museet. Annan nostalgi.

Jag har en av min lillebrors råttungar i handen. 70-tal, härligt! 

Mormor och morfar. Förr i tiden.

Definitivt 70-tal.


SUCK.

En summering av året som gått.

Nu är det tyst i huset. Alla har åkt hem, helgerna är över, maken arbetar och jag ska ÄNTLIGEN efter höstens flytt och stök ta mig tid att ta i pensel och penna. Men först en titt på bilder från kameror, tidsdokumentation, ett klipp ur det jag upplevt.

2015 firas in med nyårsdagslunch hos mamma. Tulpaner och hyacinter samsas - ute är gräsmattan grön....

Skål, farsan! I januari bjuder vi yngste sonen på födelsedagsfest. Den längsta vintermånaden har alltid betytt fester, dels våra två januaribarn men också en tradition från mor att ha gräddtårta varje sista januaridag. För att fira att eländet är över och man ser ljuset... 

I februari tar jag en tur till Stockholm för att kursa. Passar på att hänga i stallet med Ester och Luna, hänga med det andra födelsedagsbarnet och fira i efterskott, och njuta av vintern som faktiskt kom så lagom. 

85-årskalas för mamma i februari. 

I mars är det bråttom att få färdig presenten till den där 30-åringen som bor utomlands. Han ska få en bok om sitt liv med bilder och minnen. Många roliga saker har jag hittat i mina och andras lådor och skåp. 

I april firar vi födelsedag igen och i vårljuset går vi på finkrog med pappan.

Vårstädningen och bidraget till majbrasan blir extremt digert i år. Det gäller att röja för nu är husförsäljning och flytt verklighet snart.

I maj lämnar min morbror jordelivet och det blir dragspelsmusik i himlen i stället. En stunds eftertanke på en viktig plats.

Juni och sista gången vi ser bautabjörkens musöron när vi vaknar. Förhoppningsvis ska någon annan få njuta av detta snart. Nu är det klart med fotografering och annons.

Vi pimpar huset för alla visningar. Det är midsommar och vi hoppas det ska gå fort.

Det är en kall och grå sommar. Men vi gör våra små utflykter ändå. Vi till exempel lunchar på Tivars på Norderön....

...och äter envist middagar på altanen - Vår Vita Värld. För att skicka fina bilder på hur varmt och mysigt vi har det i Östersund fixar maken till termometern i potatiskastrullen först.

I juli gör vi vårt livs roligaste resa på hoj hittills. Vi ska överraska min bror på hans vernissage på Öland där även vår som ska spela. Ingen vet nåt. Vi stiger upp tre på morgonen och åker dryga 90 mil. Vid åttatiden på kvällen äter vi i Färjestadden innan vi åker till Ottenby för att bo på vandrarhemmet.

Det blir en lyckad tillställning. Vi smyger in och överraskar alla. David underhåller och vi njuter av konst, musik och umgänge.

I början av augusti tar vi en tur till. Vi väljer Åland eftersom vi är så sugna på en solglimt. Vi stannar i Mariehamn där tiden ibland står stilla. Flashbacks från sena 60-talet i Rättvik får jag av denna fina pappersbutik.

Det är fler som vill se solen på Åland....

Det blir ingen grillfest i år eftersom vi hela tiden har visning av huset. Men på min födelsedag kommer några nära och kära till trivsam samling i Vår Vita Värld - den sista sittningen på denna sköna plats. Nu närmar det sig.

Augusti bjuder på en solig helg. Upp på hojen och fika i Ristafallet - hem och förbereda jobb och flytt.

Man måste vila sig från husen. Vi åker till Höga Kusten en helg och andas sensommarluft.

Ingen bautabjörk på Tegelbruksvägen men massor av smultron i september

I oktober börjar vi ana hur vi ska få det.

Ett par dagar innan Allhelgona tömmer vi huset och överlämnar nycklarna till en glad trebarnsfamilj.

Klart! November firas in med brakmiddag och orange stajling i höstens tecken.

December. Julgranen fick plats på den gränslösa platsen mellan kök och rum. Kakor i ugnen - julstök på gång.

Och hem kommer alla grabbar och vill umgås. (FNISS!)
Det blir en fin jul med massor av paket, skratt och middag med båda mammorna. Lyckat!

Nytt år kommer. Lite nysnö. Kanske lite kallare. Vi har våra planer för året - vi ska bygga en ny Vit Värld och vi ska ha ett par rejäla kalas. Minst!

Gott nytt år på dig!
/E

En saknad själ.

Mitt i julen då alla åkt hem och jag just satt och funderade på vad jag skulle göra nu så åkte jag till en plats jag inte besökt sen 1994. Jag tog liksom mod till mig.

För många år sen kom min mammas livskamrat (för han var just livskamraten trots den korta tid de fick ihop) in i våra liv. Jag hade flyttat och min bror var på väg. Inte var det så kul att tänka på hur ensamma mamman skulle sitta ensam i ett tyst och ödsligt hus om mörka vintern, bli insnöad och inte ta sig till affärn för att köpa mjölk förrän plogen behagat röja. Typ så tänkte vi. Det var just då han dök upp, herr A. Och på något underligt vis bara passade han in som om han alltid varit där.

A presenterades för oss på mammas födelsedag. På sitt speciella sätt att inte göra så stor affär av känsliga saker sa mamma liksom i förbigående att vi skulle få träffa en speciell person. Vi hade ju redan fått veta det på omvägar, att mamman hittat en vän, så vi var lika fåordiga tillbaka:
"Aha..."
"Han är konstnär!" sa mamma och tittade på mig.
"Ahaa..."
"Han är den snällaste jag träffat nånsin!" sa hon.

Mamma hade liksom vigt sitt liv åt oss helt och hållet, så nu när vi lämnat boet och hon hittat någon att dela livet med så var det som om hon måste förklara sig. Fast vi var verkligen lättade och glada, för att inte säga så nyfikna så vi höll på att dö. I alla fall jag. Nåväl, han dök upp och sen gick det som det gick. Han blev liksom bara en av oss. Mammas fästman, barnens fuskmorfar (som han kallade sig) och en knuff på min bror i rätt riktning mot hans begynnande konstnärsbana. Mamma var så lycklig som vi aldrig sett henne och det var dans och resor och fester och vernissager. Vi rycktes med i allt detta, allihop. Jag, som gillar stora bullriga familjefester, fortsatte att mysa då vi trängde ihop oss antingen hemma hos min morbror eller hos mamma eller i hans hus som också var hans ateljé. Dessutom var han ju pappa till en tjej som då och då var med. Att vi ofta var tolv när respektive var med var inte så ovanligt på våra sammankomster.

Att jag engagerade mig så mycket i allt detta måste bero just på att alla omkring mig var så sorglöst lyckliga då. Det var som om en massa knutar lösts upp under åttiotalet. Ännu hade inte cancersjukdomar skrämt livet ur oss, vi gifte oss och fick barn, vi var odödliga flerbarnsföräldrar som höll på att bygga upp ett nytt socialt nätverk, vi hade fått bra jobb och allt var en salig julgransplundring året runt. Så hände det saker som förändrade allt.

När det var som bäst blev A sjuk och dog. Jag fattade inte hur mamma skulle överleva det och ingen annan heller för den delen. Det blev ett sådant ofattbart jättehål i familjen. Jag minns glasklart hur det var den dagen. Solen sken, världen var gul för det var påsk och ungarna var glada och sprang omkring i pyjamasar och lekte med påskägg. Jag minns färger, dofter, ljud och ljus. Allt i slow motion. As dotter i telefonen: "jag tror ni måste komma..." och jag skrek "men vänta"! Vi var förberedda men ändå inte. Och jag funderade mycket på livets orättvisa.

Men livet går ju vidare. Det blev tyst om konsten. Ja, brorsan höll ju ställningarna med vernissager och utställningar, men det var ju i en annan del av landet, det. Mamma stod ut i ett par år i sitt hus sen drog hon vidare. Vi hade ju ett gäng ungar och nya utmaningar. Och helt plötsligt är det 2015. Hela tjugofem år har gått. Men jag har inte varit till stugan och ateljén på mer än tjugo år, kanske mest på grund av mammas ovilja att resa tillbaka. Varje gång jag passerat har jag tittat efter ljus och varje gång det lyst har det blivit 80-tal igen. Där har det stannat.

Men ibland vaknar jag upp och frågar mig varför jag inte gör saker, som t ex tar kontakt med As dotter och besöker henne någon av de där gångerna då det lyser i det där huset. Vi möttes i cyberspace som alla andra och stämde träff. Jag sa att det nog skulle bli jobbigt. Det gör inget, sa hon, kom hit ändå. Och så for jag. Vi träffades över en fika i köket. Allt var som vanligt och ändå inte. Men det var som att titta in i 80-talet. En liten rundtur och lite prat. Vi fördjupade oss inte i minnen, det var som att balansera lite på en lina för min del för att inte råka in i något okontrollerat känslosvall. Vi hade nog kunnat prata hela natten och lite till. Det gällde att avhandla dryga tjugo år av våra liv över en kaffekopp. I ateljen blev vi förevigade av en ny generation med konsten i blodet.

Och när jag for där ifrån på snirkliga, hala svängar och tungan rätt i mun minns jag hur jag körde samma väg från en nyårssupé som A bjudit hem oss på. Jag var den enda som inte druckit champagne, i magen låg vår första bebis, bredvid satt min make sedan ett drygt år tillbaka och bak satt konststudenterna min lillbrorsa och hans flickvän. Mamma vinkade av oss med order att köra försiktigt. Och så fortsatte livet sorglöst några år till.

I atlején, äntligen, allt är nästan som vanligt...

...och köksdörrens visa ord.


/E