Första trippen - på motorcykelturné till Gotland

 Hojturen. Den som vi inte kan vara utan och som gärna får vara mer än 100 mil i alla fall. Nu tror jag vi lyckades med dryga 200, sen vände vi hemåt efter att ha beslutat att mellan plus 25 och 30 grader varenda dag överallt inte lämpar sig för större utsvävningar när det gäller reseplanering. Just nu tänker jag på tält, vandrarhem, rum på vindsvåning och så klart - rustningen. Nej, det är inte skönt att åka länge och långt i soligt och snorvarmt väder. Inte ens mc.

Bortsett från gnäll över sommarvärme som inte stämmer med min uppfattning om vad sommar är, som den sanna jämte jag är i själ och hjärta, så var det en fin resa!  Vi valde att åka via Järvsö och siktade på ....Västmanland eller nåt. Men vi fick ta en avstickare österut och sedan fortsätta bästa vägen till Nynäshamn utan så mycket motorväg. På Gotland åkte vi runt från norr till söder och hemvägen gick via Arboga mot Fagersta där vi stoppade. Sedan vidare genom Dalarnas hjärta på västra sidan om Siljan för att avsluta med en fin körning över Älvdalen, Sveg och Vemdalen. Jag bjuder på bilder och text. 

Allting fixar mekanikern.... Efter att ha råkat ut för ett irriterande stopp i Bollnäs och en fantastiskt tjänstvillig person från Luvas Motor inser vi att det behövs ett nytt batteri till min hoj, och det direkt. Inget står att finna utom i Söderhamn. Bara att gasa på (med starthjälp av Luvas glada gubbe) och hoppas att hinna till Söderhamn. Det gör vi med några minuter till godo och maken får kasta sig på knä vid min motorcykel och operera in det nya batteriet. Behöver jag säga att vi är svettiga, eller nåt...? 

Efter avstickare till Söderhamn och med nytt glöd i motorn siktar vi in oss på att fortsätta via inlandet. Årsunda känns som en lämplig plats att stanna på för natten och vi landar vid Storsjön, som den heter, och det är inte en dålig plats. Så fint bad för den som vill njuta av sand och strand, fin camping och gott mottagande. Hett som i helvetet men det visste vi ju redan. Skönt att ta fram trangiaköket och koka pasta i solnedgången.

Solnedgång över Storsjön i Gästrikland

Ja, man kan ju inte ens beskriva den där känslan att få duscha efter ett drygt dygn instängd i 30 graders värme i motorcykelställ och vägdamm och lite ångest över var vi ska ta vägen och helst inte i tält och helst inte i stekande sol och gärna gott om plats så ingen köar till duschen.... 

Efter lite letande och funderande så hittar vi ett vandrarhem ute i skogen en mil utanför Visby, Traume vandrarhem. Lite trixigt innan vi fattade att det verkligen var SÅ långt in i skogen, men efter ett dygn så känns det alldeles underbart - vi är i princip helt ensamma! 

Som sagt - nästan helt ensamma. Jo, ett par människor ser vi och pratar med under vistelsen. Men annars - fågelkvitter och en och annan geting.

 Första dagsturen går till Fårö och det blir en rejäl rundtur runt ön. Vi stannar för lunch på Bergmanmuseet och avslutar rundturen med fika på Albatross, bild ovan. 

Ja, man ska ju titta på några raukar. Vi tittar på "Hunden" (eller "St Oles port" eller "Kaffepannan"...) i Gamle hamn. 

Vi passerar Helgemannen fiskeläge, men väljer att inte stanna då åskregn hotar.

Delvis kargt och delvis dramatiskt, men ändå. Att besöka Gotland utan att ha varit på Fårö känns som halvgjort. 

Alla vackra murar.... Ett hantverk som det är svårt att slita blicken från.

Nästa dag bestämmer vi oss för att tillbringa i Visby. Utlandskänslan är påtaglig när vi vandrar mellan havet och ringmuren i hettan.

Vi letar reda på café Gula huset som har gott rykte och som tydligen är ett måste. Stämmer, säger vi bara. Mysig plats, mysig personal och hur mysigt äppelkakan och rabarberhallonpajen smakar, det kan ni bara gissa.

Almedalen får ett hastig besök på promenaden.

Och alla rosor....

... och alla kyrkor. Eller före detta kyrkor.

Tredje dagen hälsar vi på en god vän som har hamnat på ön och får fika och tips på fina vägar på södra delen. Det är värdefulla tips. Inga vägar vi kanske skulle ha hittat annars. Det blir en lång dag med många fina stopp längs vattnet, vid "Så-mycket-bättre-huset", Hoburgen och sist Lojsta hed utan hästar i sikte då, tyvärr. Men ändå.  På fotot ovan syns Karlsöarna.

Vem bor här? Vi tittar in på Grå gåsen men det enda som lämpar sig för ett foto är själva bodelen. Restaurangen är uppbokad för något och vi avstår att klampa in och känna på atmosfären.

Bottarvegården med sitt agtak. 

Utsikt från Hoburgen mot Östersjön

Så många fina vägar att åka, vandra, cykla på. 

Den fjärde dagen åker vi mot fastlandet och siktar på hjärtat av Dalarna dit vi nästan tar oss. En övernattning i tält (väldigt varmt, igen) i Fagerstatrakten och sen kan vi landa i goda vänners husrum utanför Leksand. God mat och prat och skratt och lite sömn i den tropiska värmen så är det klart för hemfärd.

Vi väljer att åka hem till Östersund via Älvdalen, Sveg och Klövsjö. Vägen är oändligt vacker, men lite knölig ibland i början, och går genom fantastisk natur. Men som alltid - ska man hem ska det gå undan. 

"Det är som att åka på en tvättbräda, det här!" skriker jag i komradion till maken.

"Det är fjädringen - vi fixar till det" säger han och därav ett litet stopp och lite skruvande på nån skruv som inte gjorde saken nämnvärt bättre. Men koltrasten underhöll extra mycket. Det var det värt. Och tvättbrädan byttes rätt snart ut till ny asfalt. 

Och som alltid när jag når jämtländska gränsen blir jag hysteriskt lokalpatriotisk och tänker att det är synd om dom dom inte bor här. Minns ni den där låten "Inget är som hemma i Östersund, med Storsjön och med fjällen. Nej, jag vill inte flytta för en sekund till några andra ställen..."? 

Amen.

Mot nya mål.

//E.

Nytt inlägg. Faktiskt. Som du har väntat....

 Sommarlov.

Som vanligt tar det en vecka tills kropp och framför allt knopp lugnat ner sig. Sen kan man börja höra fåglarna i trädgården, känna lukten av syren och lavendel, gå barfota i daggen på morgonen och skrika argsint på haren som hotar våra odlingar.

Alla vägarbeten har kommit igång och fotbollsskränande grannar håller en vaken längre än nödvändigt och så kronan på verket: hojväskorna ligger klara för packning. Nu jävlar!

Avslutet på skolan blev väl inte som man drömt om, i alla fall jag, som är vanemänniska i vissa sammanhang och jag har inte vant mig vid coronan i allt. Vi hade en mentorshalvdag innan skolavslutningsdagen (som hette examen förr i världen) med grillning och lekar. Solen stekte, EPA-traktorerna stod med dansmusiken på och vi tryckte i oss hamburgare och pratade om livet. Jag älskar fjortisarna. Med kepsarna och träskorna och händerna nerkörda i bakfickorna på jeansen stod EPA-gänget och diskuterade sakkunnigt motorer och fordonsdesign, både in- och utvändig. Bredvid stod gänget med sommarklänningarna och lite extra baraxlat och ena ögat i mobilen och det andra på nån EPA-ägares charmiga leende. Jag kunde inte låta bli att tänka på att nästa år den här tiden kanske vi gör samma sak med det här gänget men då med flares och lösnaglar på ena halvan av klassen medan andra halvan säkerligen utökats med någon fler EPA. Då är de på väg ut därifrån. Och jag ska ta ställning till om jag ska vara med i ytterligare ett år, jag som tar en sak i taget nu för tiden. I alla fall när det gäller jobb. 

Nå, dagen efter var det en snorhet skolavslutning som styrdes helt av skolskjutstiderna (och det minns man ju från sin egen tid...), dock ett par timmar tidigare än normalt, och så släpptes flocken lös och vips stod vi väldränerade lärare där med efterarbetsdagar som vi som vanligt segade oss genom. Sen såg vi sommarlovet i vitögat på riktigt.

Jag minns naturligtvis den där magiska känslan som nog inte liknar nåt annat för oss i den del av världen som har sommarlov. Jag minns egna och ungarnas. Känslan när den där sista skoldagen var över. Jag har suddiga minnen av en examensdag i Såå skola när jag står på scenen och sjunger för föräldrar om svalor på en telefontråd och allt som gliiiiiittrar och kviiiiiiiittrar om våååååååren..... Säkert har jag en klänning som mormor sytt. Definitivt ljusblå.  Jag minns blomplockningen när skolan skulle smyckas till examen och jag kommer springande tillbaka till skolan och glatt håller upp mitt superfynd - rosa blommor på en kvist. Och magistern ryter att dels är det fridlyst - fy! och dels är det dödsgiftigt - hjälp! Jag gick tillbaka och ner i diket och drog upp kabbeleka och en kompis sa att den grodde i koskit men där brukade jag väl ändå gilla att leka.... Jodå, barn var gulliga då också. Och så minns jag den där oerhört lediga känslan när jag sprang hem från skolan och visste att det var gofika på gång och att sommarn var ändlös. Den ledighetskänslan kan jag nog sakna lite i vuxenlivet. 

En annan examen jag minns var efter examensfikat på Körfältsskolan och fyra finklädda ungar studsade vid vår sida på vägen hem. Jag berättade om min upprymdhet inför sommarlovet som liten och beklagade lite att de inte hade samma tur som jag utan skulle behöva vara på fritis en vecka hit eller dit innan vi päron kunde bli lediga. Svaret jag fick var att det var inte direkt nån brådska med vår ledighet. Fritis smällde allt högre. Jaha, det var kanske deras upprymdhet över alltings ordning i deras värld då. 

Nu är jag någorlunda landad på altanen efter att ha tagit dagens långpromenad. Jag har plockat en bukett ängsblommor till midsommarbordet som ska dukas på altanen i kväll redan. För två ungar av fyra finns tillgängliga och vill komma och äta nåt midsomrigt. Altanen är under konstruktion och vi får låtsas att det inte är ett bygge genom att pimpa lite. Det har vi ju lyckats med förr. Medan jag skriver delar jag tankarna mellan lämplig bbqsås att koka själv (jag älskar ju matlagning!) och vilken väg som blir roligast att köra till....typ Gotland? Eller nåt. 

Hej hopp från Tegelbruksvägen. 18 grader och mulet. Lite aktuella bilder och kanske kan ledighet bidra till ett flöde i skrivandet och målandet och välmåendet. Perfa, som fjortisarna säger!

/E

Varför ska man köpa plant?

Sommar i ett nötskal - mamma med näsan i sina älskade violer

Där ska han vara, i garaget, för det innebär förberedelser för nåt kul!

Potatom - present på mors dag av Thomas. En korsning mellan tomater och potatis.
 Han ska få de första.

En av mina favoritutsikter. Från E:s veranda i Såå kan man skymta Anaris. Åt andra hållet så klart Åreskutan, men den ser man ju lättare, så att säga.
 

Fryser. Njuter.

 Det blåser och är kallt - tempen har sjunkit till plus nitton och jag ryser. 

Bortskämd med värmen. Sånt går fort. Men jag sitter här ute och fattar inte vad som hände sen jag skrev sist, jag som tycker tiden går så sakta. Jag tittar på trädgårdslandet och frågar mig varför jag ännu inte gjort allt klart som jag tänkt. Men inser genast att det handlar om att jag denna sommar kommer att vara om möjligt ännu mer på resande fot än tidigare.  Maken har gått i pension och väntar på min ledighet. Sen drar vi. Ungefär så. Därför kan det vara bra att ta det lugnt med allt odlande. Kan bli svårt att få plantvakt....

Nåja, det hinns nog att odla. Livet är lite längre än 65, typ. Depressionen från förra inlägget har gått över och vi skymtar sommaren runt hörnet. Ja, jag kan inte påstå att jag känner igen mig, men det har med den allmänna depressionen att göra, tror jag. Kan man gå på niornas middag eller ej? Hur många får plats? Vem får gå? Var ska man var?  Ett antal konstiga frågor som man aldrig tänkt att vi skulle ställa oss, vi som jobbar i skolan. Men nu har vi lärt oss att inte ta allt för givet. Igen. Fast kollektivt, liksom.

Jag ska inte alls sticka under stol med att jag är oerhört trött. Det har med allt att göra som varit detta skolår men också funderingarna kring mamma och hur allt har blivit. Hon har det säkert för det mesta bra, men liksom i äldrevården som i skolan handlar allt, precis allt, om pengar. Frågorna surrar, finns det tillräckligt med personal och tid? Kan de tillräckligt och demenssjuka? Vad sker för att stimulera de gamla och dementa på deras boenden? Vilka upplevelser? 

Ja, det är många frågor och ibland tär de dygnet runt, ibland lyckas jag intala mig att allt kommer att bli bra. Att allt är bra. Gäller både jobb och mamma.  Det kanske är livet....?

MEN då far vi till Näkten. Till vårt eget lilla paradis. Där inget finns som stör våra tankar och varken el, avlopp eller knappt täckning finns. Där det knakar i huset när solen lyser och dunsen på järntrappan betyder att tallen fällt någon kotte där. Vaknar man inte till nån vilsen mygga så vaknar man i alla fall till solsken och kaffebrist. Vi har tillbringat lite extra tid i Näkten på senaste, kanske för att andas in skog och frid, kanske för att det helt enkelt är skitkul med den där motordrivna bryggflotten. 

 Just nu känns det som det bästa alternativet av allt, så här i terminens slut. Men jag ska i alla fall berätta för dig att kartan är framme, bästa hojvägarna sneglade på och undersökning av ”några måsten under semestern i Skåne”, en blogg som jag bara råkade snubbla in på. Det innebär i alla fall att vi fungerar. Lite tröga bara. 

- Jag har beställt olja till hojarna, säger maken.

Och då fattar man att semesterrejset är nära. Återkommer om det, tills vidare några fina bilder från vårt lilla paradis. Visst är det oerhört vackert, sett från vår parkerade bryggbåt, ut över vår vik i Näkten? Kväll med ett glas vin, timmarna efteråt i solnedgången med alla färger. 

Nästa morgon lunch på en blank sjö med bryggbåten ankrad mellan öarna ute i skärgården. Lyckliga oss! Och jag är tacksam över livet.

/E.

När blir det bättre tider?

De senaste månaderna har jag upplevt en skum känsla av ständig väntan på nåt. Bättre tider, antar jag.  Den här skitpandemin. Jag sa till maken att vi kanske mår sämre än vi tror. Det är ju det alla ungar får veta idag, vare sig dom vill eller ej. Att dom mår dåligt. Det är fullt normalt. Kanske det samma gäller mig och min livskamrat?

Jag har liksom inte tänkt på det på det sättet förr, Men här vandrar vi kring lite småslöa. Tittar på regnet och kylan, björken som kanske håller på att lämna oss (då blir det ju som en öööööken här) och suckar över dammtussarna under soffan. Inte har vi tagit en endaste liten premiärtur på motorcyklarna. Inte har jag planterat hysteriskt mycket frön eller flyttat det lilla cafébordet till solsidan för morgonté lediga mornar. Vi tog en promenad på stan i helgen för att göra ett nödvändigt inköp. Ingen risk för trängsel inte. Det var heldött. Deppade konstaterade vi att stan stängt för att alla sitter hemma framför internetaffären. Skit på er, tänkte vi. Fast å andra sidan är vi ju uppmanade att hänga framför skärmen tjufyrasju nu. Jadajadajada.... 

Vi kom ut från affären för nödvändiga inköp (som vanligt Hobbyboden) och upptäckte en annan liten butik bredvid. En chark med rekorderliga grejer! Det doftade saluhall. Det ovanligt entusiastiska butiksbiträdet - eller kanske det var slaktaren, berättade med röda kinder om kossor, gröna ängar, glada grisar och nyttigheter i njurpaj och äkta korvar. Vi kom ut med korvarna. OCH en bit njurpaj som han bjöd på eftersom jag lyckats se både skeptisk och fasansfull ut. Njut den ljummen som förrätt med en mycket mörk öl till, beordrade han.  Helgmiddagen blev ett äventyr. Men jag vill inte liva upp den här deprimerande krönikan med att berätta mer om den.

Och nästa dag vaknade vi upp igen med samma ihåliga känsla av väntan på bättre tider. Regn. Kallt. Och allt vi sa till varandra avslutades med nä-det-är-ingen-idé. Alltså kan man fråga sig: mår vi dåligt?

Jag känner inte igen oss. Maj är min favoritmånad, alltid, ljuset, vägen, packningen som ska planeras, kartorna över Europas vägar, checkning med ungar i andra landsändar.... Men nä. Jag är övertygad om att vi har en depression. Vi är "gamla" för vi är snart pensionärer, båda två. Ja gubben är där, och jag har valt en halvpensionärstillvaro till hösten. Men ändå. Det gick liksom fort den där tiden som var roligast - ungar i alla åldrar som trängdes och man hade inte en sekund över till annat än service. Nu är vi ju nästan döa.

Vi två superdeprimerade själar tog en slö promenad (i regn och kyla, var det inte lite snö också..?) runt Körfältet och tänkte på den glada tiden och "längtade hem" när vi gick förbi Konstapelgränd. Vi pratade till och med om när vi packade in alla ungar i Volvon och en varsin back kläder noggrant sorterade sen fyra veckor tillbaka samt tält och godispåsar för att kunna ta oss åtminstone till Gällö innan stopp. Suck.

Ja, det är bara elände. Här väntar vi på bättre tider. Husbilen låter konstigt ibland, gräsklipparen är död, altanen är halvfärdig, det är stopp i avloppet i badrummet, tomatplantorna är nästan döda (av tristess och pandemi) och jag råkade köpa jordgubbsté i stället för Liptons normala té för vanligt folk som inte gillar parfymerad dryck.

Vi fortsätter att vara deprimerade här tills något annat händer. Usch! Huvva!

/E.

PS. Jag ska skriva om min gamla mamma som lever i en annan värld någon gång. Då blir det roligt - för hon hade en massa bra uttryck för deprimerande folk och händelser. Men det spar jag. Jag kan bara avslöja liiite: SYPPHÖNA! skulle hon rytit åt mig om hon läst detta nu. Fundera på det, du.

/E.

He heheee....

Skogen, sjön, luften och några jobbtankar.

 

 

En plats att vila på.

Näkten.

Isen håller bryggbåten i ett fast grepp men några kanadagäss seglar runt och njuter av det blå som kommit fram. Vi planerar att rensa skogen på rishögar. Det blir livat. Nästa helg? Alla tillgängliga ungdomar bör dyka upp. Tack. Här har jag suttit en stund på verandan och funderat på jobbet.

Drygt trettio arbetsdagar kvar som heltidsanställd. Snart halvpension. Fatta! Återkommer med några rader till när jag inte är så trött av att arbeta med elevtexter en hel kväll. Avslutar med röster från klassrummet:

- Nääääär får man skriva nåt med papper och penna?

- Nääääär får man veta hur man skriver skrivstil? Det kan mormor. Inte jag. Varför?

- Nääääär börjar sommarlovet? 

- Får man prov på det här? Varför?

- Jag hade fan inte tid att göra läxan, det var ju Valborg i helgen, visste du inte det?

- Vad gjorde du den sista april, då, Eva? Vi vill höra allt!

Tack och hej.

Det här ritandet och målandet.

 Just nu är det liksom provtid för en trött högstadielärare. Eller prövotid, kanske man ska säga, för det är en prövning (utan corona också) att nå vårmånaderna. Eleverna är som en flock vildhästar och vi personal samlar oss för att göra nationella prov även om inte skolverket begär det i pandemitid. Men vi, vi får bara sån ohämmad lust att göra som vi alltid gjort: P R O O O V, suckar vi bara vällustigt och anordnar situationer där vi svettas med genomförandet och sen efterarbetet och eleverna svettas även de med genomförandet och sen inför resultaten som vi sliter med att bedöma bland allt annat som vi ska bedöma i provtider. Eller just ja, prövotider.

När fan ska man rita? Mitt huvud är fullt av bilder och tankar och färgstämningar och det brukar gå att klämma in. Bara för att det är en sån återhämtning. Återhämtning, det är inne, det. Och mitt sätt är inte bara att vara i skogen, det är att sitta vid ritbordet. Ja, det är ett vanligt skrivbord fullt med pennor, men jag kallar det ritbord. Jag ser ändå en ljusning nu då jag ska förvandlas till deltidspensionär och få mer tid till allt jag har inom mig som ska komma ut genom en penna. 

När jag var liten hade vi inte bara böcker att förlusta oss med, mamma satte även ritblocket och kritorna i nävarna på oss. Jag ritade hellre än bra. Men i 6-7årsåldern lekte jag mycket med Christina som var 8 år och en baddare på teckning. Hon var så pass driven att det var rent orättvist. Jag älskade att rita med henne, för då kunde jag glatt härma henne och förstå hur man ritade en naken dam med rätt schyssta proportioner. Hon var snäll och generös med tipsen.  Ritblocket hade jag med överallt och en teckning var alltid en uppskattad present av de vuxna i familjen. 

Som vanligt är minnet av dofter något som påverkar mig mycket. Jag kan när som helst minnas hur en nyöppnad ask oljekritor eller en välanvänd vattenfärgslåda luktade. Och luktar, för all del. I min skrivbordslåda har jag en gammal ask oljepasteller bara för att ta fram och lukta i när behov uppstår.  Vattenfärgerna heter akvareller nu när jag blivit vuxen, men de luktar nästa lika gott och står framme jämt. Jag har ett sjukt behov av att samla pennor, kritor och annat ritmaterial, vare sig jag använder allt eller inte. Det ingår i ritandet och målandet - tro det eller ej. 

Vad ska jag göra med alla bilder då? Ja, mina favvisar har jag på väggen. Annars har jag de flesta i  en pärm i väntan på någon form av happening. Någon gång har jag gjort något ryck - det vill säga lagt ut bilder på Printler, vilket faktiskt leder till en del försäljning. Men att marknadsföra sig, nä, jag är urkass på sånt. Kanske är det det som ska hända när jag får mer tid vid ritbordet? 

Nåväl, faktiskt har jag ju ett instagramkonto där det jag är nöjd med finns. Det har faktiskt lett till en del intressanta förfrågningar helt utan att jag gjort större väsen av mig. Så nu tror jag att jag får lite nystart igen. Det är sådant som behövs. Men det kommer inte av sig självt, jag vet det, vill man nåt får man kämpa. Men jag kämpar som sagt vidare just nu i lärarnas prövotid och längtar hett till ritbordet. Snart!

Bilder för minnet - så här hade vi det.

Bilder som bara är gjorda för något rann ur pennan.

Alla mina älskade träd - en källa till fantasi och drömmar.

Troligen klass 4. Favoritmotiv då som nu.

Specialbeställning

Fyllde ut ett A3-papper med blommor runt en tomte. Häpp.

Skiss till en beställning. Jag kan inte låta bli att tänka på vilka som bor under blommorna...

Beställningsarbete

Provar nytt papper inköpt i makalös affär i Malmö. Där fanns det grejer!

Ibland får stenarna jag samlar på make up.

/E.