Midsommar igen

 Varje år jag går på min semester (semester heter det, inte sommarlov) tar det minst en vecka innan jag har bytt liv. Nu ska jag göra det där jag fantiserar om att göra under veckorna med tonåringar, prov och planeringar. Typ det gamla vanliga som jag alltid skrivit om. Skriva en bok, måla en tavla och sy en klänning. Ja, ja, det blir väl.

Vår midsommar blev så fin och så varm. Som många andra minns jag bara finväder på midsomrarna i min barndom. Men foton säger annat, särskilt när det kommer till våra egna ungars barndom. Det är både åska och drivis. Här hemma hade vi i år en enkel midsommarbuffé med ett par gästande unga män. Mycket trevligt. Vi käkade sill och grillat och jordgubbar. Solen sken ända in på natten och vi kände oss som kungar där vi satt på vår provisoriska lilla uteplats. Till midnatt. Bra där. Har man inte orkat så ofta på senaste.

Skolavslutningen blev en överraskning för våra elever då vi som vanligt planerade för festligheter i kyrkan med alla föräldrar, tal av rektor, sång och musik av elever och annat kul. ”…vi som vanligt” innebär i det här fallet vi lärare som varit med i evigheter och vet hur det ska vara. Det märkliga i det hela var att vi hade glömt att det varit en pandemi. Våra elever har ju inte varit på någon skolavslutning i någon annan lokal än sitt klassrum. Vi fick ta omtag och försöka få alla tonåringar som ville att allt ”skulle va som vanligt”, dvs en kort och futtig examensdag i klassrummet med fika, att vilja gå ända till kyrkan i procession. Nåja, alla fann sig till rätta alla fall och solen sken då också. Efter det gick luften ur oss lärare som vanligt. 

Ja, sen jobbade vi lite till och nu är vi igenom. 

Kvällen ikväll var en sån där minnesvärd. Altanen har tagit form, provisoriska gardiner uppe och en haltande trädgårdsmöbel så vi skulle ha någonstans att sitta på premiärmiddagen på det som snart är en färdig altan. Ljuvligt, för därtill kom den efterlängtade åskan med regn och svalka. Vi körde  ”en dansk” middag, nåt vi hittat på en gång i Danmark när vi kom sent till ett vandrarhem och skulle köpa middag som gick snabbt att laga. ”En dansk” består av grönsaker i flera färger och former, kallskuret, potatissallad, ost(ar) och ett gott vin.

Dessutom har vi bestämt lite om semesterresa i Sverige. Med husbilen. Jag längtar ut! Lycko oss som har möjlighet. Återkommer med mer äventyr! 

Fejkfärdigt

//E.

Konstig känsla

 Min kusin ska sälja en sportstuga som funnits så länge jag kan minnas. Jag har inget med den att göra mer än en massa roliga minnen (roliga OCH komiska så här i backspegeln sett) och att stugan står någon futtig minuts promenad från mitt barndomshem. Det är, eller var, min morbrors. Numer är min kusin ägare då morbrodern har seglat visare sedan många år tillbaka. 

Att stugan ska säljas är i och för sig inte alls konstigt, den är inte så frekvent använd, om man så säger. Den liksom bara har stått där och varit sig själv som en del av en skogskulle. Nån enstaka gång har den lysts upp av moster men tiden går och allt förändras. Innan pandemins utbrott upplevde jag en revival i den där stugan. Det var som om jag hade varit fjorton igen då moster ställde till med party. Trevligt var det och på något sätt så kändes det som om tiden stannat på en plats och vid en tid som jag minns som mycket harmonisk. Jag brukar inte säga så mycket om det, men det händer att jag åker till den här änden av världen och "tankar" något. En irriterande rastlöshet försvinner och det är som om jag hämtar upp mig själv igen och kan åka hem med ett märkligt lugn inombords. 

Ja, ja, tiden går och jag stöttar min kusins beslut. Jag vill inte bo där eller köpa den eller nåt, utan det är platsen i sig, tror jag, som drar. Ser framför mig att köparen avverkat alla granar och aspar, rivit sportstugan och byggt ett chalet med åtta sovrum. Kanske till och med dragit in vatten och avlopp, bytt plats på Åreskutan och Välliste och anlagt en engelsk trädgård. Runt om elstängsel och övervakningskameror. De senare för att kunna fälla en gammal kärring som smyger i skogen och letar stämningshöjare som troll, älvor och jolbänningan. Suck.

Jodå. Som sagt, sälj kåken bara, det hade nog jag med gjort. Men det är något förutom platsen, kanske alla komiska och sorgliga och tokiga och vanvettigt roliga minnen som har med den där stugan att göra. 

Först och främst har den fungerat som ett högkvarter när man var i lekåldern. Ja, inte stugan utan en liten "solhylla" som byggts till. Där gömdes åtskilligt i träspringorna, kan jag säga. Man kunde även ligga på taket, gömd under tunga grangrenar och skrika som en kråka ifall någon skulle passera. Lite roade, kan jag tacksamt konstatera. Den var även familjens fotokuliss nummer ett, där blev man plåtad. "Hej, hej, vinka till kameran!" och sen såg man sig själv någon dag senare med ett tillgjort flin som gjorde en generad flera veckor framåt. 

I solhyllan tjyvröktes det första gången, eftersom man hade uppsikt över om någon kom hemifrån gården och där hade jag och min kompis en romantisk dejt när vi övade in något som var mitt mellan lek och drama. Vi vågade inte pussas fast det ingick i manuset. Vi rökte i stället. Åtminstone min kompis, det stod i manuset.

I den där solhyllan satt jag med en ung man som friade envist till mitt sjuttonåriga jag. Jag tyckte han var en gammal gubbe, minst tjugofem, och för att bli av med honom var jag riktigt lejsam. Han fick veta att stugan var till låns när som helst för mig och min kille, om jag hade någon, men tyvärr var det inte honom det gällde. Det var inte sant att jag skulle få låna stugan, men för den suktande friaren skröt jag extra mycket om fester och partyn och övernattningar med polare i detta lilla, mysiga och exklusiva hus. Han trodde mig, tittade in genom fönstret och suckade att "det är fan bardisk, också". "Jaadå, vi har allt", skröt jag vidare utan att äga ett skit av min morbrors domäner. 

Inne i stugan har många gräddtårtekalas gått av stapeln och så lite surströmming av och till. Släktingar som förgyllt barndomssomrarna har semestrat där och bidragit till olika happenings och mamma och jag har solat med en kopp kaffe på bron på vårvintrarna när hon velat ha sällskap ute en stund. En gång var vi nära att bryta varsitt ben, morsan och jag, då en planka gått sönder i altangolvet och bildat ett litet hål stort nog för att trampa ner igenom med stort blodvite som följd då man med våld drog upp sitt ben igen. Vi satt fast en gång var, men eftersom det var åtskilliga årtionden innan man hade mobiler fick man härda ut och ta sig loss och linka hem utan hjälp. Det som inte dödar gör en starkare. 

Ja, tiden går liksom. Här sitter jag och minns. Bara roligheter. Eller hur. Och jag hoppas nu att någon köper huset för att man har utsikt över Välliste i stället för Skutan som alla ska glo på. Det är inte mer än rättvist. 

Therese och jag på skogstur bakom stugan.
 Inga jordbänningar i sikte, tyvärr.


/E

Min favoritmånad...

 ... har alltid varit maj.

Ända sedan jag var liten har det varit så. Sommarlovet gick att ana bakom knuten, kvällarna var låååånga, mamma ville ta långpromenad och till och med kunde man få "gåné te schöön" ifall man hade flyt. Gå ner till sjön, heter det, på rikssvenska.  Och det bästa av allt, under sommarhalvåret hände allt: släktingar dök upp, ibland med paket under armen, elvakaffet flyttade ut i trädgården, kossorna kom på sommarbetet bakom vårt hus och båten kom i sjön så man fick fiska. Lite senare rörde sig killar med moped runt byn, spännande kompisar dök upp på sommarvisit hos nån gammal farmor och det forna högkvarteret Mjölkbryggan blev spaningsplats efter viktigare personer än grannungarna. Det var maj och sommarens intåg, då hände allt, som sagt.

Jag har behållit känslan ända till idag och den finns där än. Ja, jag sitter inte gärna på nån mjölkbrygga och spanar för jag har lyckats bli gift. Inte syns det några kossor heller runt knuten, bara grannens hund och en oherrans massa harar som demolerar odlingarna. Men så fort vitsipporna blommar runt körsbärsträdet är det läge att flytta ut kaffesörplandet. Ja, det är i och för sig svinkallt, men jag kan härda ut om det behövs. 

Sommarlovet skymtar och vi har kollat upp brygga och båt. Maken snickrar i vild panik för att altanen ska bli klar före jul och motorcyklarna är besiktade och hundväskan beställd och växthuset städat och lavendelplanten inköpt. Husbilen ska städas ur och alla som har husvagn eller husbil vet ju hur det känns när man får städa bort vinterdammet och diska melaminet. Ja, så nu kan sommarn komma. Och så fort den kommer så drar vi. Lite humor är det i alla fall. Vi tänker åka runt så länge det går (och kroppen vill). Det kommer säkert andra dagar längre fram.

Just nu sitter jag i långkalsonger och ulltröja och njuter av vårhimlen. Ljusblågulrosa. Och syrenen är snart ljusgrön om man tittar noga. och ja, jag sitter inne i soffan med en kopp hett te. Ute går det inte att vara, till och med hunden frös in. Men det är fortfarande maj. Jag kommer att sitta med näsan tryckt mot fönstret och insupa vårljuset så länge jag orkar. Ifall du går förbi och undrar varför den där kärringen sitter och blåstirrar ut genom fönstret.

När jag var barn satt jag också gärna i fönstret och blåstirrade på majkvällarna. Saker har etsat sig fast i själen: sol på trädstammar sent på kvällen, de första små insekterna som dansar i kvällssolen, staren som hoppar in och ut i holken, musöron på björkarna och så den där lukten av kaffe som dröjt sig kvar sen eftermiddagen. Jag har plockat fram pennorna och penslarna nu, men kaffelukten blir svår. Hur ska jag måla den? Stårsa petar otåligt på min arm, biter mig lite och kollar ifall jag reagerar, Hon har nog tänkt sig att jag ska klappa och klia henne på magen i stället för att knappa på tangenter. 

Jaa, så har vi det. Maj är inne i andra halvlek snart och tiden börjar bli dyrbar, Suga långsamt på karamellen, var det. Och ta vara på livet. Och sånt. 

Då. Typisk bild från min tidiga tonårstid - antingen jag eller min bror har tagit bilden med Instamatickamera och vi tyckte säkert det var det vackraste man kunde ta bild på just en lila vårkväll.

Indalsälven och Mullfjället som sakta suger i sig solen.

Nu.

/E.

Påskhelg i ett riktigt vårligt Skåne och tankar om fotoalbum och mat och lite till.

 Att sega sig ner genom Sverige är bland det bästa jag vet. Och helst på så olika årstider som möjligt så man får se hur en aprildag ser ut i Skövde, till exempel. Jag känner mig ytterst priviligierad. Och inte minst för att jag är farmor till Finn.

Det är långt till Skåne men väl på plats belönas man med en och annan liten kläm av en kille som har bråttom att lära sig leva. Vi hade med oss en liten plastsparkcykel som kanske är en motorcykel eller en fyrhjuling. Genom mitt huvud for en bild av en bullig liten sparkbil som Staffan fick ungefär vid samma ålder. För 36 år sen. Ja, jag får väl vänja mig vid att minnet börjar bli luddigt. 

Det är då jag sliter fram alla foton och tackar någon högre makt för vår möjlighet att spara bilder som minnen. Ibland, när jag sitter vid datorn och sen vid skrivbordet med saxar, pennor och lim och gör album på album med utskrifter av foton från livet, då frågar jag mig vad allt är bra för. Det är farligt - då märker jag att jag slirar lite och tänker att nämenvafan man kanske bara ska spara allt "i molnet". Vem bryr sig om fotoalbum och fyrtio år? 

Men så tänker jag vidare och mammas fotoalbum dyker upp. Hon känner inte alltid igen människor och platser och absolut inte sig själv, men jag däremot har stor behållning av hennes bilder. Det är ju halva jag och mitt liv. Ibland dyker det upp något som jag helt glömt och som jag blir glad åt att minnas när jag tittar i hennes samlingar. Och så fortsätter jag göra fotoalbum. Tänker att ungarna kanske vill titta någon gång långt senare när vi vandrat vidare ?  I ett av mammas gamla fotoalbum från 40-talet finns en vers i guld på pärmens insida som ungefär säger att "när aftontimman nalkas" sätter man sig i soffan och tar en titt på de vänner man har i albumet. Jo, jo, det skulle man göra oftare idag i stället för att glo i mobil eller dumburk.

Här är lite bilder från Skåneresan.

Vid Vänern, strax norr om Mariestad, alldeles vid brofästet till Torsö.

Den där delen av Sverige som ligger runt de stora sjöarna - jag kommer alltid att ha en obestämd längtan efter att åka dit. Jag vet inte vad jag längtar efter men det är nåt. När jag försökte förklara det för min kollega i bilen i morse sa jag till slut att det nog kommer sig av att jag gillade historielektionerna när jag gick i femman för plötsligt hade magistern väckt något slumrande intresse i min elvaåriga skalle. Tänker kloster, relikskrin, tingsplatser och gamla mossiga kungar och halshuggningar och annat skoj. Vi stannar på en camping vid Vänern, Sundsörn, och hyr en enkel stuga. Det är försäsong och fint vårväder och alldeles underbart med den där första natten på minisemestern då man packar in sig och lagar väldigt god mat på halvruggig köksutrustning och får ett glas vin innan läggdags. Kvällspromenaden längs Vänerns strand var inte fy skam heller.

 Stårsas morgontur längs samma sjö medan solen tittar fram och påbörjar påskvädret.

Nu mot Malmö!

Paketet är överlämnat- nu kan farmors gullunge köra runt i lägenheten på en fyrhjuling. För övrigt kommer nu några intensiva dagar med rejäl sommarvärme, fika och mat och kramar och pussar och duplobygge och lite guidning i tvåårsspråket som vi måste vänja oss vid. Det går dock ganska fort. Kanske för att vi redan haft en del praktik, om än länge sen, men med fyra ungar som alla hade olika ordförråd och benämningar på saker i sina tidiga år så måste vi väl ändå ha en viss vana?

Här är det farfars gullunge som undersöker staket.

"Min mamma gillar kläder med öron på..."

Tre generationer. Jojo, fina grabbar alla tre, på promenad i stora staden.

Pildammsparken

 Undersökning av lunchhak.

På kyrkogården. Där promenerar vi ofta.

Folkets park

Pildammsparken

Pildammsparken. Snart grön allé...

Som vi längtat. Hunden får följa med på lunchen.

 Pildammsparken

Vi tillbringar en hel del tid utomhus, som alla andra storstadsbor blir det i parkerna. Men tyvärr går tiden fort när man har roligt, som bekant, och vi återvänder mot Ljuvliga Jämtland. Trots min ständiga längtan efter att resa blir jag en hängiven lokalpatriot så fort vi ska hem. Vi susar genom det vackra platta landskapet, både Skåne och Östgötaslätten tilltalar mig, men ju närmare hem vi kommer ju mer längtar jag. Fast småprinsar kan gärna bo lite närmare sin farföräldrar.

Vi susar förbi Vättern och där ute ligger Visingsö och lockar. Nå, den lär ju ligga kvar. 

Vi stannar i Fagersta. Bor i något sunkig stuga som en stressad campingvärd panikstädat åt oss som inte är så noga. Nu är det inte lika noga heller med gomiddag och gott vin, vi vill hem. Men vårkvällen är densamma var man är är den här tiden och jag har kostat på oss dyra tomater bara för att jag längtade efter just dyra tomater. Man har sina cravings.

Är det inte Järvsöklack?

Hemma sitter Hacke Hackspett och gör slut på talgbollarna, posten ligger i en hög på byrån, någon har lagat mat i vårt kök medan vi var borta för att hålla huset under armarna och NU kan jag tala om att det är lika gott som den där första kvällen borta i nån stuga eller tält eller husbil eller vad som helst att duka upp "efter-resan-måltiden" hemma och njuta av att vi har förmånen att göra våra turer. Det gäller att ta vara på livet.

/E

Uppdaterar er. Ni som undrar.

 Jag lever fortfarande på Bergenturen. Det är något där som nästan drar lika mycket som min hemliga plats. Det kanske är Staffan. Nej, inte bara fast mest, men det är något i stämningen. Ja, sånt där tänker jag på. I fall du undrar. 

Ja, ja, men nu mot Skåne. Håhåjaja, detta ständiga flackande. Men däremellan då? Ja, det är just det, det går liksom bara runt. Jag ska ju försöka ta vara på livet, jag. Det glider undan på nåt vis. Det är ju några dagar sen jag skrev, inte bara du utan även jag undrar vad som hänt sen dess egentligen. För livet pågår ju medan jag gör upp andra planer, som John Lennon sa en gång. 

Uppdatering:

21 mars - till mor. Flyttar runt alla kläder. Många som jobbar på mammas boende gillar inte hennes byrå så all tvätt hamnar i stora garderoben i nån hylla. Mamma kan inte begripa varför strumporna ligger i linneskåpet. Jag gör en rokad igen. Gammeldags att ha byrå antagligen... Den där har hon alltid haft. Det är dessutom mitt allra första minne från när vi flyttade hem till mormor och morfar så den är jag rädd om. En gång fick jag ha den när jag flyttade hemifrån med löfte att vara rädd om den. Det var jag. Tills en kille tog över lägenheten och jag sa glatt att byrån ingick. Morsan blev rasande och jag fick tillbaka byrån av en som suckade över var kallingarna nu skulle vara. Morsan var inte arg längre och var kallingarna hamnade lade jag inte så stor vikt vid. 

22 mars - nationella proven i nian och vi har roddat lääänge innan. Alla ungdomar bjuds på frukost av skolan först så man är säker att ingen sitter med tom mage. Sen dukar vi upp frukt och godisskål för att hålla humöret uppe och sen säger vi att ser vi en mobiltelefon är man diskad och kan dra nåt gammalt över sig och så talar vi om att man måste stanna i rummet i nästan tre timmar. Ska man på toa går man i omgångar och vi skriver upp när man går och kommer. Precis som på vilken salstenta som helst. Målbrottsrösterna säger att det är väl inget jävla universitet heller och jag svarar glatt att jag låtsas det och att jag dessutom bestämmer. Punkt. Har ni varit i en provsal med trettio unga som skriver (penna och papper)? Det luktar svett och fruktkola. Det är stämning, det.

23 mars - jag får covid. 

27 mars - biltur till Näkten. Med tre sprutor i kroppen räckte det med två dagars feber för min del. Skogen och snön luktar gott. Stårsa glädjerusar mellan granarna och vi besiktar bryggan som ligger fast i isen och väntar. Väntar gör jag med. 

28 mars - snö. Tja, det är ju april.

29 mars - skönt att vara tillbaka på jobbet. Vardag. Arga tonåringar frågar va fan jag fick corona NU för? Mitt i provperioden. Hade jag inte kunnat spara till påsk? Påsk, säger jag, då ska jag åka till Skåne. Erkänn att det vore bättre att ha corona då, då skulle du slippa Skåne. Säger dom. Urjämtarna från vischan. Ni är bara avundsjuka, säger jag, och levererar nästa stora arbetsområde litteraturhistoria. Alla blir glada och ropar hurra. Not. 

30 mars - sitter stilla på en stol och tittar på vårljuset. Försöker att inte hata allt för mycket. Svårt när man hör och ser nyheter hela tiden.

31 mars - kollar lite på proven och kan konstatera att ungarna läser för lite. Som vanligt. Jag anser att det är ett stort samhällsproblem som förtjänar att belysas som god trea efter kriget och klimatet. Inte många orkar läsa och resonera om en text längre än tre sidor. 

1 april - koncentrerar mig på att Finn fyller två år och jag har varit farmor lika länge. Han ser glad ut när vi ringer på messenger, han visar ballongerna som säkert är roligast. För oss är det en guldstund, långt från allt elände. Vi blundar och låtsas att den lille glade killen får växa upp i en bekymmersfri värld. 

2 april - skaffar hundvakt och går på stan. Ovanligt. ÄR det mysigt? Vi fikar inte ens. Vi har skaffat oss ett nytt beteende. Vi går raskt igenom var leksaksaffärerna finns, köper en liten plastcykel som Prinsen ska få åka runt på i lägenheten och hålla mor och far på banan. Sen far vi hem. Andas ut när vi kommit in genom dörren. Lagar jättegod mat lääänge och öppnar en flaska vin. Vi låser inte dörren men nästan. Vad är det med oss?

3 april - mina kollegor kommer till mig och vi sätter oss för att rätta prov. Det är vansinnigt trevligt. Vi har alltid gillat detta. Ja, det är sant. Jag gillar att diskutera vad vi gör i skolan, gillar att bolla idéer och tankar, äta lunch och fika, förfasas och glädjas om vart annat för hur det gått. Fast det är söndag jobbar vi hela dagen. Inte svårt alls. 

4 april - frissan. Klippte av håret.

5 april - tittar på snön.

6 april - äter sill.

7 april - firar fina Staffan som som fyller 37. 37? Jag fattar inte. Det värsta är att ungarnas barndom börjar bli suddiga i kanterna. Tur man skriver dagbok. Och fotograferar och sparar teckningar och kottetomtar och sprattelgubbar som tappat ett ben eller så. Ja, sonen som fyller år är ju som bekant i Bergen. Han hälsar glatt att han gick ut och firade sig med polarna. 

8 april - tar med Stårsa till mamma som i vanlig ordning skäller på mig för att hunden (katten, som hon säger) inte får fika bullar och saft. Trots dimma och demens är modern påpasslig och försöker smyga till hunden choklad, kakor, saft, mjölkskvätt, bullar, sega bilar.... Vi ser till att mamma inte stoppar in hundgodiset vi laddat med i sin egen mun i villervallan. I övrigt kan jag tala om att jag ritar hela dagen.

9 april - Finn ringer farmor och farfar, Dagens behållning.

10 april - tittar på snön. Ska man baka lite kakor kanske? David vill alltid ha kakor, så stor och gammal som han är. Ja, jag tar och baka lite kakor. Fint. 

Är det nåt mer du undrar? Idag har vi hämtat resväskan. Nu ska vi packa för en vecka i Skåne. Jihaaa!

Resa nummer Ett för i år - wihoooooo!.

Resklådan i mitt inre är tillfälligtvis stillad. Samt en akut längtan efter den äldste grabben. Februaritrippen gick till Bergen. Och som en bonus, förutom Staffan, har vi aldrig varit där på Vestlandet i mars.

Vi startade resan en tidig morgon: sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne. 

Jag röt åt mig själv inombords att försöka släppa de deprimerande tankarna på människans ondska som blommat ut i närheten de senaste veckorna och försöka leva det liv jag har medan det går. Jag har ju bestämt mig att ta vara på livet och i det ingår att ta vara på nuet. Och faktiskt, till slut, kom en smygande känsla av ledighet och äventyr över mig. Den där jag behöver för att må bäst. Att vara på väg, att veta att det slutar gott. Och det kan jag säga, att öppna dörren till Staffans lya i de vackra gränderna på Bergens sluttningar och höra hans röst att han har städat HELA dan för att vi ska komma, det var guld. 

Vi valde, för hundens skull, att åka de 90 milen på två dagar. Kanske för vår skull också, resan är ju halva nöjet. Smidigaste vägen denna årstid verkade vara över Särna. Solen sken, vägen var mest bar och i Ytterhogdal var vi säkra på att semestern måste avbrytas då hunden valde att rymma.  Det gick bra. Men husse och matte hade tömt hela förrådet på svärord och hittat på några fler också innan hon glatt kom skuttande tillbaka från gud-vet-var. 

Varsågod - resan i bild och text.

Lunch. Vädra hunden. Snabb och kort titt på Särna. Gott om snö är det i alla fall. Lunchen på rågmacka och kaffe satt gott, ska jag säga. Stårsa fick Royal canin puppy  men ratade käket och hoppades att något annat skulle hamna i lunchkoppen senare. Som vanligt inte. Hundmat eller hundmat. Det är vad som bjuds.

Den där allra första kvällen när man är på resande fot och äntligen ska äta middag, vare sig det är på vandrarhemmet eller i tältet - det är den allra bästa! Och det räknas inte att gå ut och äta. Man ska laga själv. Vi har ett säkert kort som vi ofta kör med när man inte riktigt har koktid eller vet vad man ska äta: dansk middag. Vi kallar den så, för någon gång i tiden för länge sen bodde vi på ett vandrarhem eller om det var en camping i Danmark och när vi skulle inköpa kvällsmåltiden fanns MASSOR av kallskuret att välja på samt MASSOR av goda ostar just på den butik vi råkat gå in på. Jaja, det är vår lilla historia men den är viktig. Vad ska vi ha till middag? Vi kör en dansk! Nu har jag väl ändå avslöjat en familjehemlighet...

Jo, just det ja, vi stannade för natten i  Aurdal, alltför likt Åredal, och bodde i en stuga på en camping. Helt ok. Eller rent av huskut bra!

Kolla bara. Vänster sida av kåken är vår. Lyxigare kan man knappast ha det på ett nattstopp i Norges fjälltrakter, Aurdal fjordcamping.

Färden går över vita fjäll ner i djupa dalar där våren är på väg. Inte svårt att stanna och rasta hunden...

Bilderna nedan får tala för sig själv.

På eftermiddagen når vi Bergen. Skuteviksveien. Nu ska vi bara leta reda på den lilla gränden där vi ska bo några nätter. Det är trångt och sluttar starkt och bara en bil ryms på gatan. Och vi som har 78 väskor och en hund. Som vanligt.

Kungligt boende med egen kock i de fina kvarteren nedanför Sverresborgs fästning. Känns tryggt.

Man måste ju gå den vanliga kvällsturen med hunden. Vi knatar upp på Sverresborgs fästning och hittar en fin rastplats. Eller hur? Det är 12 grader varmt och stjärnklart. 

Jahapp. Då ska vi ut med hunden i ottan. Inga problem, fast det är uppför. Solen lyser ju.

Vi använder dagen till att promenera runt i stan. Fika på Festplassen fast det blåser, men det är ändå vår i luften.

Mellan gränderna på Bryggen. Bilderna nedan får tala för sig själva. Jag blir liksom aldrig mätt på att gå omkring i den här stan precis som jag aldrig tröttnar på att resa runt i övriga Norge. Och ofta tänker jag att hus och byar liksom hänger på väggen....

Kvällspromenaderna med hunden blir både långa och många. 

Sista dagen åker vi ut till skärgården på en liten sightseeingtur innan det är dags att åka hem för att bli serverad laxmiddag.

Hundpromenad i skärgårdsmiljö på Sotra

På hemväg genom berg och dalar. 

Rastplatsen vid Sognefjorden är bra att lägga på minnet: Gudvangen. Här får Stårsa frispel då hon dels möter sandstrand men också salt vatten. Ett gäng turåkare som väntar på en båt blir underhållna av doggens galna sprättande. Jag väntar mig nästan applåder sen men där gårtydligen gränsen.

Ja, då landar vi för natten halvvägs hemma på Sveastranda camping på fjället igen, vid sjön Mjösa. Från 14 grader varmt på kvällspromenaden till minusgrader och snö. Och nej, det blev ingen dansk middag den här kvällen. Det blev panikmat från Seveneleven eftersom det ju var söndag och ALLA affärer var stängda i den närmsta orten en halvmil bort och för att vi inte planerade så bra. Seveneleven fick även stå för frukosten. MORR. Den extra hundralappen kunde vi ju lagt på nåt annat kul. Men man lär sig med tiden. Vi har ju rest i nåt antal år nu så om något år till är vi säkert perfekta. 

En bild på den egensinniga doggen som genast tog med sig nallen och hoppade i säng så fort vi kom hem. Kanske hade hon längtat efter sin egen bädd (dvs i vår säng under täcket så nära det går) och kanske hade hon längtat efter vardagen igen. Trots allt har hon nu pinkat in sitt revir även i Bergen, inte bara i Malmö. Men dit ska vi nog snart igen. Nästa resa är redan inplanerad. Häpp!

/E.