Jag behöver skriva. Men idén är långt borta, sitter fast längst in i ett skrymsle i min hjärna, kräver att lockas ut med rätt inspiration. Och rätt inspiration vet man aldrig var den är. Den dyker ju upp när man minst anar det, ofta obeställd. Skrivargruppen planerar inför hösten och jag behöver nya texter att bjuda på. Piskan är min bästa morot.
Vid köksbordet och fönstret mot gatan brukar jag vänta, ibland upp till ett par timmar för att se om idén vill knacka på rutan. Det gör den någon gång om sänder, men idag känns det som det kommer att bli svårt.
I Gloria Mundi pratar vi om oberättade berättelser, jag älskar det! Men, vad vill du att jag ska berätta? Det är frågan.
//Eva
3 kommentarer:
Fortsätter med det du började på I Köpmanholmen. Det var kanon!!
Okej, tack. Funderar bara på VAD jag ska göra med det. Är det kul som det är? Gillar absolut bäst när folk känner igen sig i situationer och stämningar och när man tycker det är lite småroligt.
Ja så vill jag också skriva.Kom igång bra efter vår resa men nu är allt borta igen.
Skicka en kommentar