Nasses taxi?

Alla som har varit i Härnösand och i närheten av universitetet vet säkert var Universitetsbacken är. Det är den där korta mördarbacken bredvid biblioteket. Mycket brant och tidvis halkig förstås.

Jag klättrar uppför den där backen varje morgon då jag är där. Nu sist upplevde jag något just där som färgsatte hela resten av veckan och det sitter i än. Något väldigt roligt och livsbejakande! Jag ska berätta.

Det hade snöat och blåst under natten och Universitetsbacken var definitivt inte plogad. Man kunde skönja två spår i snödrivorna. Jag förberedde mig på klättring så nära väggen till biblioteket som det gick. Att ta en annan väg runt hela kvarteret skulle ha gjort mig rejält försenad. Då ser jag en mamma med en dubbelbarnvagn på väg nerför branten. Hon slirar hit och dit i de nästan halvmeterdjupa snödrivorna, kämpandes för att hålla kvar och hålla emot vagnen. Det ser rätt farligt ut. Längst fram hänger en unge som av ansiktsuttrycket att döma tror att hon är på tivoli. När ekipaget kommer närmare ser jag att barnvagnschaffisen är Sabine. Hon ser så otroligt glad ut, precis som hon också är på tivoli. Det var nog det roligaste hon gjort den dan! Inte bryr hon sig om mina bekymrade undringar om att det måste ha varit en pärs att ta sig nerför branten.
- Vi ses om en stund! säger hon glatt.
Innan jag hinner påbörja klättringen ser jag nästa halsbrytande övning. En man med portfölj, beige rock och hatt och CYKEL! Nerför! Tänk er vanlig herrcykel i opistad puckelpist. Jag står stilla, beredda att ringa SOS. Men han klarar det och när han kommer närmare ser jag samma tivolileende som Sabine hade. Ja, man kunde nästan vänta att han skulle kliva av och släpa upp cykeln för att göra om resan.

Slagen av denna livsglädje inför forceringen av en oplogad, näst intill oframkomlig backe, stretar jag framåt och uppåt. Då möter jag en älde dam. Hon ser ut som en professor, såna man kan väntas finna på ett universitetsområde. På högklackade stövlar och med vevande armar för att hålla balansen SKRATTADE hon hela vägen ner mot mig. Återigen en tivolibesökare!

Dagen fylldes av solsken förstås. Inga sura miner över en oplogad vägsnutt. Det var nästan så att jag önskade att snöröjaren skulle låta den vara kvar åtminstone till lunch. Men tyvärr var den borta vid det laget.

Jag refererade genast till min absoluta favoritbok, alla kategorier: Nasses taxi. (Om ni har missat den så måste ni reparera skadan snabbt för det höjer garanterat er livskvalitet att äga denna bok!) Nasse är så glad. Han har en skottkärra som han hittat och i den kör han folk och fä som behöver en taxi. Mannen på cykeln påminde mig om lärarn som Nasse kör. Citerar direkt ur boken:
"Stationen ligger åt andra hållet. Det är inte så mycket nerförsbacke, det syns knappt men det känns. Det går lätt att köra lärarn, fast han är stor.
- Huj vad det går! säger lärarn förtjust. Säj, herr Nasse, skulle det vara möjligt att köra lite KRÅNGLIGT? Vingla lite hit och dit, så att säga?"

Sen tippar Nasse av lärarn vid stationen så han dimper i backen och slår huvudet. Men han fnissar och säger att det var en skojig färd och betalar Nasse. Ja, sen finns det en hel del andra roliga händelser, men alla har de gemensamt att man blir så glad och lycklig av bild och text. Lika glad som jag blev av de galna Härnösandsborna(?) som glatt kastade sig utför stupet.

Vill ni läsa boken? Om inte annat för att få veta varför Nasses taxi bara funkar i nerförsbacke... Min store idol Sven Nordqvist har skrivit och tecknat. Med glädje rekommenderar jag er detta.
Gå ut i snön nu! // E.