Back in town

I lördagskväll när vi kom tillbaka från vår tripp kände jag mig helt plötsligt oresonligt ledig och tyckte att sommarlovet kändes oändligt. Det sitter i. Det känns inte ens otrevligt att ta tag i den vildvuxna trädgården fast jag inte direkt gillar den typen av jobb. Jag ska klippa häck. Kratta ihop, lasta i säckar, jobba så kroppen får sitt. Det känns skönt.

Jag har gillat att vara borta i tre veckor, jag har också längtat hem. Men som jag sa till maken: jag längtar hem för att känna hur det känns att veta att vi ska snart åka iväg igen. Jajamen. Där har vi det. En gång till. Och då känns semestern ännu längre.

Sent igår kväll satt jag med dryga 400 foton i datorn och funderade på hur detta nu ska läggas upp. För varje bild återupplevde jag resan och undrade över vilka som var det verkliga höjdpunkterna utöver att jag gjort det absolut bästa jag vet: lång motorcykelsemester som innefattar umgänge med viktiga personer i mitt liv.

Alltså, förutom kramar och tid med de två utflyttade sönerna, samt all varm och omtänksam gästfrihet från släkt och nära vänner, tror jag att de verkliga höjdarna var tio timmars sömn första natten i tält i Oslo, picnicen på Holmenkollen med David och Linnea, cykelturen upp till Kullens topp, lunchen på Kalle på Spången, hängmattan hos Ingemar i Skärlöv, den sena middagen med Staffan på Furusunds värdshus och den gungande frukosten på bryggan hos Eva-Marie.

Sen finns det vissa saker som skulle kunna stå för resans fyrfaldiga buarop, som mina getingstungna bröst, att jag glömde handväskan på ett klädställ i shoppingeldoradot Nordby, att kaffet hos Flickorna på Skäret kostade en hundring samt att Sjöbo är ett märkligt samhälle. Dessutom brände vi oss i solen så vuxna vi är och ingen vill veta hur det är att i två och en halv vecka ha 35 graders värme på en hojresa...smällar man får ta.

Det finns mycket att skriva om, att reflektera över och det finns som sagt 400 bilder. En resedagbok kommer, då saker fallit på plats.
Häcken väntar.
//E.