Inför terminsstart har jag satt upp ett större antal bilder på väggarna som legat och skrotat utan att någon velat ta hand om dem. Bra elevarbeten. Sådana man gjort under blod, svett och tårar många gånger och sedan lämnat åt sitt öde efter redovisning. I de två klasserna jag hittills mött har det blivit tvärstopp inför flera av bilderna. Jag provade med att be alla sätta sig utan framgång. Ett par elevrumpor snuddade vid stolssitsarna men hoppade lika snabbt upp igen för att på nära håll studera någon detalj i någon bild. Då lät jag alla vara, naturligtvis, eftersom att jag fattade att något viktigt försiggick. Jag tittade på tonåringarna som flockades framför elevkonsten och lyssnade. Funderade på vad jag såg och hörde och tänkte att jag borde ha spelat in, filmat. Men tyvärr hade det stört vernissagen. För visst var det vernissage med en hel hop kunniga konstvetare som mer eller mindre högljutt kommenterade bilder, både innehåll och utförande.
Intressant. Vi pratade om det och vikten av att redovisa sin alster.
"Redovisning?!" skriker alltid några med gälla röster när jag brukar nämna det. Redovisning hör ihop med SO och svenska och sånt. Stå framför klass, kanske tvingas berätta något....fy, va hemskt! Sånt håller man inte på med i bildsalen. Tror dom. Ända tills vi haft vår första redovisning, då brukar det lossna och bli svårt att få stopp. Jag har en speciell metod, nämligen. Mer som just en vernissage, men det ska jag berätta om senare.
Satte dom sig och ritade nåt, då? undrar nu en del. Jo, det gjorde dom ju. Alla skulle göra en framsida på sin portfolio som uppvärmning så här i början. Jag fick veta att jag hade köpt skitdåliga tuschpennor och att bildpasset var för kort och sen skildes vi åt med löfte om att göra klart om en vecka. Allt är i sin ordning igen. Skönt. Några av collagen som ratats av sina skapare:
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar