Idag kom den där hemkänslan över mig.

Idag kände jag en djup hemkänsla när jag satt i soffan en stund. Det där långt inombords som inte går att förklara. Jag kan inte förklara det för mig själv på annat sätt än att jag får sån lust att skriva eller måla och att om jag just då hade penna och papper skulle bli sittande någon timme badande i fantasin. Ibland brukar jag tänka att det är en kraft som uppenbarar sig, nästan synlig.  Den finns då inte överallt - det är ett som är säkert. På vissa ställen går det bara inte att krama ett endaste streck ur pennan. Men här ska det nog gå. Titta på ljuset! Ljuvligt!

Nå, nu är det vårt nya hem. Nästa helg måste vi högtidligen inviga huset med finmiddag och övernattning. Sen är det bara att byta adress. Inte utan vemod. Idag har det släpats möbler, skruvats, tapetserats (en vägg, bara!) och så har vi intagit skräpmatslunchen vid det lilla, bruna, fina bordet i den orangea världen. Och till det den där hemkänslan. Det blir bra, det här.

Men ändå tänkte jag i morse när jag vaknade att "hur ska det kännas att inte se bautabjörkens alla växlingar varje morgon?" Jag provade att lägga mig i nya sängen och kikade ut genom fönstret som vätter åt ett annat håll än man är van vid. Vad såg jag? En klarblå himmel och inget annat. Ja ja, det får duga.  Vi har i alla fall minimerat risken av överfall av bautabjörk en kall och stormig natt. Det ska villigt erkännas att den tanken också har funnits.

Vad mer har hänt? Jo, vi klistrade upp den där tapeten. En Beatlesvägg. Mest för att vi ville byta tapet. Och antagligen i ett anfall av sjuttiotalsnoja, nu när vi ändå ska tillbaka till brottsplatsen, så att säga. I början av vår gemenskap delade vi det gamla pojkrummet här... Jaa, livet har sina svängar.
Hej på er!

Bautabjörken i fönsterspringan

Tänkte att rosa gardiner skulle vara ett lyft. Eller jag vet inte.

Abbey Road på Tegelbruksvägen

Hemkänslan och ljuset.