Minnen från 2022

JANUARI 2022

Månaden präglas av långa promenader för att nosa på ljuset och familjesamlingar för att äta ihop, gärna något extra festligt. När jag var barn firade vi tjugondagknut med plundring och påsar men även mammas påhittade högtidsdag ”sista januari” och då var det gräddtårta för alla som ville. Inklusive grannar och vänner.  Firandet tog jag med till min egen familj längre fram, samt att jag lyckades föda fram två ungar i januari, så här är det bara festligheter denna månad.

Vackra Östersund

 

Fullt vid middagsbordet - tacksam!

💓


FEBRUARI 

Månaden bjuder på naturupplevelser och mammas födelsedag. Näkten lockar mest på sommaren, men det här ljuset kan man inte se sig mätt på. Mamma får också besök och bäst av allt är Stårsa, som genast förvandlas till terapihund när hon kliver in på mammas boende. 92 år, det blir både tårta och kakor och choklad.

Näkten

Stårsa håller utkik mellan pussar på morsan.

❤️

MARS

Den här vårvintermånaden som jag aldrig gillat, bara för att den luras: ”Nu är det vår! Eller… nehej, massor av snö igen!” Men ok, det är ju ljust, det är viktigt för mig. Och för att boosta vårkänslorna ordentligt väljer vi att åka utomlands igen. Vi far till Norge. Till havet, till Bergen, och självklart för att besöka den äldste sonen. Så gött det var! Faktiskt var det ett lyckokast att åka dit och mysa hos honom. Kan det få bli tradition?  Våren, havet, solsken och ljummen kväll. Jag säger bara det.

Framme efter en låååång bilresa rastar vi hunden på Sverresborgs fästning i Bergen och tittar ner på Staffans  tak.

Backarna i Bergen. Här bor han, han som skämmer bort oss under en långhelg.

❤️

APRIL

Knappt hemkomna packar vi om och tar oss till Prinsen som fyller två år i april. Lyllo oss som kan! Vi bilar ner genom ett vårligt Sverige, alltid lika kul. Vi tar oss tid och bor över på vägen. 

Vättern och Visingsö

Äntligen får farmor och farfar lämna det stora paketet!

Tripp trapp trull..? På promenad i Malmö.

❤️

MAJ

Nu börjar det kännas att semestern är nära. De suger återigen i resetarmen men vi får ge oss till tåls. Altanen ska fixas till och arbetet går sakta framåt då en enda person ska sköta allt. Drömmen är att sitta där och äta goda middagar med så många i familjen som möjligt och andra nära och kära. Stort matbord - det är viktigt i mitt och vårt liv. Det betyder gott om plats för många att äta länge tillsammans. Under början av sommaren säljs även ett litet hus i min barndomsby och på något sätt känns det mer underligt än jag tänkt mig. Det där huset och stranden och skogen runt om har haft en hel del betydelse för mig under barndomen. Därifrån är många av mina tavlor inspirerade. Men allt har sin tid. 

Maj är min favoritmånad. Ledighet väntar, ljuset är tillbaka och med ögon känsliga för grönt är det en ljuvlig tid. Frön sås och växthus städas. Och en dag får vi åter besöka vår gamla lägenhet på Konstapelgränd. Det råkar vara så att en kollega till mig numer bor där med sin familj. Att fika och se sig om kändes spännande. Det var ju här allt började. Det var ju här vi planterade en familj. Här vi planterade vänskap med massor av människor.

Gamla kära trakter. Samma rutschkana är kvar sedan 1985.

Litet hus bakom liten bergknalle. Här har många hemligheter delats. Och gömts med, för den delen.

💓

JUNI

Semestermånad. Då vi når midsommar är reseplanerna klara och jag går på ledighet. Husbilen städad och packad och siktet inställt på södern. Mot barn och barnbarn och andra familjemedlemmar. Midsommar blir mycket varm. Vi går på Jamtli för att fira. Och så fixar vi altanen så att bygget ser ut som en gästvänligare plats tills vidare när snickarn kommer tillbaka från ledigheten. Nåon dag tillbringas också i Näkten, vår oas.

Det går inte att tröttna på skärgården i Näkten. Sommarnatt.

En annan sommarnatt. Regn kommer. Varmt. Växthusboogie och planer för resa.

Fejkklar altan

                                                                                  💓

JULI

Då far vi. Första resan blir till Malmö via Deje, en vecka med gullungen, sedan till Öland för att besöka min bror och hans familj och se deras nya ställe. Några dagar till. Sedan hemåt via Fagersta. Sommarsverige. Goda middagar och långa babbel med alla nära och kära. Det bästa som finns! 

Konstigt nog blir det ingen premiärtur på hojen förrän i juli i år. Det blir senare och senare och jag anar en förändring som kommer. Men åka vill vi, och hunden ska ju prova att åka med. Vi har planerat för det och kommer så småningom fram till att Roslagen blir ett lämpligt mål i år. Men först njuta lite av att Storsjöyran äntligen är tillbaka efter skitåren med pandemi. Revansch blir det! Och så njuta lite till av Näkten för att inte missa sommardagar och -nätter på denna plats.

Har man husbil bor man på cirkusplatsen.... Malmö.

Prinsar!

Öland. Västsia.

Storsjöyredukad stad.

Träningsåk inför kommande resor.

Änderna har fått sina ungar. Näkten.

💓


AUGUSTI

Denna månad är händelserik som alltid. Nu sticker vi till Roslagen med hunden bak på hojen i sin specialväska. Ibland tror jag hon gillar att åka, ibland inte. Men hon är ju med oss - det är det viktigaste för henne. Det vet vi. Vi kör långsamt till stugan där vi ska bo några dagar. Dessa dagar blir den ultimata ledigheten. Nästan som i Näkten. Helt ensamma men ändå nära till havet. Efter Roslagen händer årets roligaste dagar: ALLA våra barn samlas flera dagar hemma hos oss för att umgås och vi åker bryggbåt med några och vi lyxar ihop - bara genom att vara. Tacksam för livet och våra underbara ungar.

Bajkerstårsa

Österbybruk

Öregrund

Östhammar. Och efterlängtad svalka.

Prinsen och pappan på Ön, där alla våra barn lekt varenda sommar.

"Jag vill också fiksa," farbror Staffan!

💓

SEPTEMBER

September - den vemodigaste månad jag vet. Sommarn avtar, jobbet tar fart, alla skiljs åt alla håll och jag förbereder mig på att fixa mörker. Men först en färgsprakande höst! Och en resa till Dalhalla.

The Hives, Mando Diao och The Sounds. Vi lyssnade på rock flera timmar!

Näkten igen. Återhämtning efter varje äventyr. 

Glad över hunden. Skogspromenader varenda dag. Tacksam för det också.

💓


OKTOBER

Jag reser till Stockholm. Jag åker för att umgås med brorsan, se en utställning med Anselm Kiefers verk på Artipelag, bland annat. Och äta gott, umgås och promenera i färgsprakande skog. Ensam tågresa med bok - mycket länge sedan. Konstigt.

Anselm Kiefers utställning var något av det märkligaste jag sett. Går inte att återge. Men alla konstutställningar gör något med en. Det är synd om den som inte varit på någon.

Vid Artipelag
"Boy".

Lövplockning 

💓


NOVEMBER

Ja, nu reser vi igen. Jag har några dagar ledigt - prinsen lockar. Mot Malmö och ljus i mörkret som omsluter oss. Ja bokstavligen från alla håll. Det är omöjigt att kommentera mänsklighetens vidrigheter och som mamma säger: varför måste människan vara så ond? Allt detta lidande bara för att någon måste vara störst och bäst och rikast. Jag tänker försöka hålla min blogg ifrån mörka tankar, om det går, därför att min livsuppgift måste ändå vara att ta vara på livet jag har och se till att mina nära och kära har det bra så gott jag kan. Men ren ondska förtär och knaprar på min själ. 

Vi tar en dag i sänder och fokuserar på barnet och julen som snart ska göra huset rött och varmt. Och innan vi åker till Malmö bakar jag. Hur ska de annars överleva om det inte kommer kakor med farmor och farfar?

Älskade ungar! Stora och små! Nu ska det bli andra bullar av här!

Slottsparken. Va? Är det redan vår?

Prins och Stårsa

Tillbaka i Östersund är det inte vårligt. Men vackert ändå.

💓

DECEMBER

Julmånad. Så många som möjligt vill jag ha runt bordet hela julen. Tacksam för de som vill och kan komma. Vi pyntar och fixar och altanen får värme och möbler och blir så gott som färdig precis på julaftonen. Ett år till har gått. Jag känner mig rik och lycklig i vår lilla värld. Tacksam för att vi har det vi har och kan göra våra resor än så länge. 

Jodå. Snart ska vi flytta ut sågen.

Julklappshögen som ska postas till prinsens familj.

Hur kul är det inte att vi fortfarande sitter och slår in paket kvällen innan julafton? Och hur mycket skrattade vi inte åt denna present: "Hur faan är det tänkt att det ska va?"

Snart så... bara gardinerna som ska upp. Och lite mer julpynt. Och lite mer familj. 

Nyårsafton och därmed kommer yngste sonen och lagar mat åt oss. "Vinsås kokas från grunden, morsan". 

Pussokram!

Några tankar och lösryckta fraser om julen

 Att man får sällskap av utflyttade barn under juldagarna är nog ingen självklarhet. Vi har faktiskt inte heller tjatat hem nån unge när de börjat prova på att vara nån annanstans under årets största högtid, trots att julen på nåt vis förknippas med samling av familj och släkt. När jag tänker på vad man pratar om när man möter gamla grannar och vänner, såna man känner rätt hyfsat men inte träffar så ofta, så är det samma fras som studsar runt så snart man börjat sätta upp stjärnor och stakar:

- Jaha, får ni hem nån till jul?

Sen är samtalet igång när man berättar och jämför jular med och utan barn, barnbarn och även gamlingar om det finns.

En gång då vår förstfödde var i äventyrsåldern och just hade flyttat 70 mil bort upplyste han oss glatt  om att han skulle bo i Australien ett år. Coolt, tyckte vi förstås. Men det han uppenbarligen tyckte var viktigast att pränta in i oss var att han skulle bli borta över jul. Jo, det hade vi ju fattat. 

- Över jul, morsan! Så du vet.

Jaha, uppenbarligen har julen ett visst familjevärde även hos äventyrliga tonåringar som rycker på axlarna när man frågar om de ser fram emot julmys. 

En annan unge stack iväg till Sydamerika. När planerna gjordes upp och resan var spikad hörde jag:

- Vi blir nog borta över julen. Det kommer att bli konstigt, sa han eftertänksamt sen. Vi svarade att det går nog bra. Och tänkte även då att tuffa tonårsgrabbar innerst inne anser att våra familjetraditioner vi skapat är viktiga. 

Efter att några ungar testat att jula på annan ort har det inte alltid varit självklart att alla ska lyckas samlas hos oss föräldrar just för att det är jul. Av naturliga skäl. Ingen big deal för oss, även om det så klart alltid är bäst när alla är här. Oavsett högtider.

Den här julen har nästan alla varit här. 

 -Var är julmaten? Jansson? (Hemvändande mycket glad son, knappt hunnen över tröskeln.)

- Har ni ätit grönkål? (Telefonsamtal från icke-hemvändare med darr på rösten. Jodå, det hade han visst. Darr på rösten, alltså. Uppenbarligen jul utan grönkål...)

- Finns det kakor? (Standardfråga från samtliga julmyssoffhängare.)

- Must! Var är musten? (Ytterligare standardfråga när matbordet börjar fyllas.)

- Jag gör som vanligt. Jul med er och sen åker jag. (En som vill fira julafton hos mor och far och sedan åka till pojkvän 7 mil bort. Som vanligt.)

- INTE TITTA!!! (Mycket vanligt förekommande åthutning under lackarkvällen. Den kväll som den mer trendige kallar uppesittarkväll.)

Jag ska inte sticka under stol med att det är det här som är julen. Jag känner mig rik för de som vill och kan vara här. De som inte är här firar en mysig jul på annat håll, också gott att veta. Men jag älskar att laga mat, baka, fixa myset…. Och hemvändarna har nog koll på det. Annars skulle ingen fråga efter Jansson och kakor. 

Under hundpromenaden kommer jag att möta vänner och bekanta jag stannar och pratar med. 

- Jaha. Fick ni hem nån över jul?

Och så byter vi jul med varandra. Vardagligt härligt. För det mesta slutar det med att vi konstaterar att jularna var bäst förr. Med de menar vi att tomten och kom och ungarna var för små att vara nån annanstans och gamlingarna levde allihop och höll ställningarna i bakgrunden. Sen säger vi god fortsättning och hoppas på en lika fin jul nästa år. 

Lite bildminnen från Tegelbruksvägen:

Han som vill lägga ner julklapparna kom med den roligaste: alla fick målargrejer och uppmaningen att måla en tavla var som han kunde ta med sig hem sen. Varför kommer inte jag på så roliga idéer?
Annandagskvällen ägnades åt konstnärsarbete. Mottagaren låg i soffan och njöt.

Julaftonsmarkörer.

Äppelmusten från Öland sprättades julen till ära och gick åt direkt trots konkurrens från 10 liter must.

Jag erkänner att damen längst bak också är involverad i julfixet. Varje gång hon är på affären i juletid ringer hon: (Suck först) - Vad ska jag köpa när jag ändå är på affärn?
Damen mitt emellan är också involverad: vad kan jag bita på och vad kan jag äta på i dessa dagar då chanserna är som störst att något hamnar inom räckhåll?

Lackarkväll. Inte uppesittarkväll.

Sorry, ungar, för att jag hade den här julbonaden på ert rum när ni var små....
Vissa detaljer i den undgick oss päron.

Invigning till julafton av vår nya Vita Värld som under julen går mer i rött. Ett helt nytt rum, som gjort för många och långa middagar. Känslan att få ta fram furubordet efter många år igen. Det som innehåller en tonårsfamiljs vedermödor och glädjeämnen. Hurraaaaa!

/E

Utan hyacinter stannar julen.

 

När jag var i elvaårsåldern fick jag en egen hyacint i namnsdagspresent av min mamma. Min namnsdag firades alltid då jag bodde hemma. Och förresten även i vuxen ålder ifall jag besökte urhemmet en julafton. ”Man håll ju ändå på ma presentan då, så…” sa morsan lite skämtsamt urskuldande när jag blev högtidligen uppvaktad på julaftonsmorgon. (Min bror hade namnsdag i början av juni. Han fick vara glad om han fick tårta). Att äga en egen hyacint kändes mycket vuxet och ansvarsfullt. Nu var jag också en som hade julen i mina händer. Annars låg det ansvaret mest på de vuxna. 

Hyacinten var blåare än dagens blå. Den doftade redan innan blompapperet vecklades upp och där var den i en näverkruka med mossa och små röda svampar som dekoration runt stammen.  Jag var lycklig! Inte hade jag ägt en krukblomma förr och definitivt inte en hyacint. Mamma ställde den på en bokhylla i vårt gemensamma sovrum och där stod den sen alldeles under taket och spred juldoft. Jag fick (och jodå, även min bror) fika på säng, dels för att det var julafton, dels för att jag som sagt hade namnsdag. Sen minns jag mycket klart och tydligt att jag lutade mig ner i sängen igen och tittade länge på min hyacint. Den fyllde hela rummet med jul och körde över julgranen som också stod inklämd i vårt lilla rum. Känslan av att den bästa dagen var inne var överväldigande. Kanske är det därför jag minns allt så tydligt - för att jag riktigt ville suga på den känslan så länge det gick. 

Ja, sen blev det säkert som det brukade. En evigt lång dags väntan mot kväll. Tomten kom efter att våra magar lyckligen fyllts med skinka och lutfisk och så levde vi lyckliga i alla våra dar.

Idag händer det att jag letar efter julkänslan. Det började när barnen flyttat ut, något som så gott som alla föräldrar råkar ut för. Därmed kan jag kanske också skriva under på ”att julen hör barnen till”, vem som nu myntade det uttrycket. Nu skulle man ju naturligtvis önska att det alltid också var så där man firar jul. I mitt arbete ser jag tyvärr av och till ungdomar som skruvar olustigt på sig när högtider och lov kommer på tal. Det finns även den andra varianten (dom tycker jag också synd om), som anser att allt är en självklarhet med tjugo paket i prisklasser man bara kan drömma om, som aldrig skulle ha tid att glo på en hyacint efter morgonfikat eller som inte heller har tid (dvs ork) att bry sig om andra än sig själv. Jag minns i julhandeln för några år sen, en sliten mamma som letade bland reakläderna på Kappahl efter en julblus. Hon pratade med sin sura dotter i 15-16-årsåldern för att få lite råd om vad som passade. 

- Spelar ingen roll vad du sätter på dig, du ser ut som en hösäck ändå! 

Det var vad hon sa, skitungen. Mamman bara lät det passera. Men inte jag. Den här gången höll jag mig från att säga nåt. Som tur var, kanske. Den scen jag skulle kunna ställt till hade nog lockat publik. Men jag stod alldeles intill och det räckte med att sno runt, stirra den där skitungen argt i ögonen tills hon backade och suckande drog sig mot dörrarna. Mamman bläddrade vidare bland blusarna. Jag räckte henne den jag hade plockat på mig och sa att jag ångrat mig, men att den var snygg. Hon tog den och synade den. Hur det slutade vet jag inte, men jag fick i alla fall tillfälle att än en gång se surt på ungen som stod vid dörrarna när jag gick ut. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur julen var i det hemmet. Hade jag haft en hyacint i en påse hade jag gett den till mamman där och då.

Men åter till mitt letande efter julkänslan. Nu har jag lite tidigare än förr börjat pimpa husets insida med stjärnor, röda toner och ljus i mängder. Jag har redan köpt fyra hyacinter, två som blommar och två som väntar. Och när det är de två väntandes tur att stå i tomtefönstret kommer jag att köpa två till, för att försäkra mig om att inte bli utan. Julgranen kommer också på plats allt tidigare, i år en hel vecka innan julafton… Ibland smyger sig en liten elak fråga in i mitt inre: varför och för vem håller man på? Jag tränger naturligtvis undan den. Det vore ju förödande att strunta i röda färger, ljus och tomtar och låtsas att det bara är mitt i vintern. Nej, det går inte. Jag vill ju ha jul. Vi vill ju ha jul. Än kommer det vuxna ungar hem till oss gamlingar och vill äta god mat och hänga i soffan evigheter. Tack och lov. Och om det inte luktar hyacint och gran tror jag dom skulle bli oroliga. 

/E.

                                                                                       

Att inte skriva.

 Jag har alltid varit en skrivare. Jag har skrivit dagbok sedan jag var tolv år, haft anteckningsböcker i väskan och har jobbat upp ett imponerande bibliotek av olika typer av skrivböcker (som jag för övrigt alltid MÅSTE köpa så fort jag ser en som tilltalar mig, oavsett planer på användningsområde). Alla mina skrivböcker är spridda i huset. Tre skrivböcker med recept, en femårsdagbok, sju böcker med målarvänliga sidor, delvis fyllda, två böcker för att skriva av vacker poesi med kalligrafi och en bok om mitt liv och elva tomma skrivböcker-som-bara-väntar-på-bokstäver.

För att inte tala om alla noveller och berättelser som skrivits genom åren. En novell publicerad, en bok med flera texter från skrivarkollektivet och stora brevboken som jag och min syster använder för att vi gillar att just skriva. Men nu då?

Varför blogg? Ja, det började ju för att helt plötsligt fanns en plattform att berätta på för de som inte fanns i min närhet. Brevskrivandet blev liksom till ett enda gemensamt brev till den som flyttat utsocknes. Samt för dem som jag ville ha kontakt med utan brevskrivaren. Och skrivklådan fick sitt. Men nu då? Varför detta motstånd? Kan ju inte skylla på jobbet, direkt.

Jag funderar mycket på olika saker som jag verkligen känner att jag skulle behöva skriva om. Det är småsaker i sammanhanget. Men ofta stoppas jag i tanken av allt destruktivt som sker omkring oss i världen och som vi dessutom hela tiden får information om utan att vi ber om det ibland. Jag är mycket väl medveten om allt elände. Men att det tar över min hjärna när jag vill ventilera småsaker… nej tack. Vi måste leva också. Känna lite julstämning medan vi kan. Känns lite skämmigt, men ändå. Se där. Så håller jag på. Skriva om några jävla goa tomtar när jorden brinner upp, egoismen och extremismen växer värre än en pandemi och folk har fullt upp med att fundera ut hur man ska förgöra varandra. Fan. 

Jag hämtar en kopp kaffe och tar nya tag. Jag har nåt att säga om Den Gamla Goda Tiden igen. Snart.

Minne från en resa utan elände. //E.

Kvalitetstid. Oktober.

Jag försöker komma över min motvilja mot ordet "kvalitetstid" och behöver därför använda det lite då och då för att det ska få den innebörd det bör ha. (Och har, antar jag.) För mig är ordet "kvalitetstid" något som dök upp som tröst för våra dåliga samveten när vi hade fullt upp med att stuva in ungarna på dagis tolv timmar om dygnet så att vi kunde förverkliga oss själva. 

Man behövde inte ha dåligt samvete, bara man gav ungen kvalitetstid när man träffades, en knapp timme innan läggdags om det blev så pass mycket tid över. Urk. Det där har jag massor av provocerande åsikter om, och spar det tills något får bägaren att rinna över ordentligt.  Då ska jag skriva med rött.

Jag har i alla fall haft kvalitetstid i helgen eftersom jag umgåtts med min bror och hans familj i huvudstaden. Det började egentligen med att jag tyckte det var allt för länge sen jag var där och påbörjade en övertalning av min man om en liten weekendtripp till Stockholm innan weekendtrippen till Malmö. Som du hör gör vi stenrika pensionärer inget annat än reser runt. Pensionärskännetecken nr 1: skitmycket pengar att göra av med. 

Maken sa blankt nej för egen del men ordinerade mig husmorssemester. Själv hade han inte tid (pensionärskännetecken nr 2: man har inte tid). Han bygger och bygger och vill ha klart innan vintern. Ja, jag packade väskan och for, jag. Tre dagar hemifrån hund och gubbe. Hur skulle det gå? För dem, alltså? Bra, det kanske var kvalitetstid för min lilla familj...

Jag gillar att umgås med min bror och gillar att vara i Stockholm. Jag har en oklar längtan till huvudstaden ibland. Det sitter i och vid lite grävande har det absolut inte med tonårsäventyr med stockholmare att göra utan något som kommer från mamma. Hon läste Per Anders Fogelströms böcker om Stockholm och talade intensivt om det. Jag har både som tonåring med lässug och som vuxen provat på, men aldrig lycktas ta mig fram i dessa böcker. Svårt att veta varför. Men när vi promenerade genom gamla stan efter ett besök i brorsans ateljé, tänkte jag på det igen och hur jag upplever staden. Det har något med gamla hus och lukten av stenar (?) att göra. Gamla stadsdelar, var jag än kommer, har alltid haft en dragningskraft. Inte bara för det turistiska perspektivet och värdet, för det brukar ju vara så att "gamla stan" står på sevärdhetslistan när man kollar upp en plats. För mig är det så att om jag inte varit i den gamla delen, om en sådan finns, så har jag inte varit på plats. Ja, det kan ju verka svamligt men jag har i alla fall den känslan. Pensionärskännetecken nr 3: lite svajig i resonemanget, möjligen mossig.

Kvalitetstiden i helgen har definitivt bestått av umgänge med bror med familj. Att byta frukostsamtal, morgonpromenad, och jämföra våra gemensamma minnen, det är något jag behöver göra ibland. Jag mår bra av det. Och då kommer jag föga förvånande in på pensionärskännetecken nr 4: det var naturligtvis bättre förr, i alla fall som jag minns det. 

Nej, allt var sannerligen inte bättre förr. Men mycket. Vi som haft förmånen att växa upp i en bullerbyidyll kan ju lugnt sitta ner och minnas allt kul. Och tacksamt kan jag konstatera, och nu är jag nära ett område jag också gärna provocerar med, att vi hade många långtråkiga stunder där inget fanns att göra. Tacksamt tråkigt.

Jag hör mig själv:

- Mammaaaaa, je har inge å jära!

Strax därefter morsans korthuggna svar:

- Antingen tar du fram ritblocke, e bok, hell så går du ut!

Jag tog fram en bok, ett ritblock eller gick ut. Punkt. Antagligen har jag långtråkiga dagar att tacka för min fantasi och kreativitet. Riktig kvalitetstid. Jag hoppas mina ungar också hade lite långtråkigt ibland....

Nu är det kväll. Jag har sörplat en slät kopp kaffe, suttit och funderat över gamla och lite nyare foton i lugn och ro efter middagen. Uppskattar bilder som berättar om mitt liv och allt kul vi gjort och gör.  Pensionärstecken nr 5: Löfbergs lila och gamla foton = trevligt. (Kvalitetstid?) Här är några trevliga bilder. 

Jag har upptäckt att oktober är helt acceptabel. 

Förmiddagspromenad i Remonthagen i Östersund 

Förmiddagspromenad mot Artipelag i Stockholm

Förmiddagspromenad med lövplockning i Stockholm (s utkanter)

Utsikt från ateljé i Stockholm

Stårsa på Fridgårdsgatans oktobermatta i Östersund

//E.

En massa bilder från senaste tiden

Hösten kommer men i det här fönstret, som sen ska bli julfönster, är det somrigt allra längst.

Skarvarna dödade ön.
Maken styr säkert bryggbåten bort därifrån.
Magiska Näkten.

Jag ligger på magen på bryggolvet och kikar ut på böljan den blå. Absolut frihet.

Vi hittar en plats att springa på. Ja, hunden i alla fall. Storsjön levererar strand och vågor.

En kväll får vi fira en pigg och glad 80-åring. Min svägerska blir grundligt partajad med herrgårdsmiddag.
Där fanns barn, barnbarn och barnbarnsbarn… och en del andra.


Ska vi bryta arm, farmor?
80-åringar kan fortfarande få en chans mot ungdomen, tydligen. Jag säger inte vem som vann.

Jag lyckas ibland sitta vid ritbordet. Skrivbordet heter ritbord när jag ritar - skrivbord när jag skriver.
Jag vill bara göra barntavlor och sälja för en anständig summa.

Jag har slängt min nalle. Nalle Puh, hette han, och levde i min närhet bokstavligen från 1957 till för en liten tid sen. Han förtjänar ett minnesord på Enhenna, vilket skulle pigga upp min sorg. Tror jag. Men han var allt för söndrig och skev. Han målades av när akvarellådan ville vara med.

Tack vare hunden kommer man till skogs oftare än förr. Andningshål.

Vackert vid foten. Ätliga? Tur man inte plockar svamp...

Mitt i det brungrå lyser solen. 
Undrar om solen orkar lysa på vår brungrå värld?
Suck.

/E