Januari med återblickar

Nytt år - nya möjligheter. Fokus på att ta vara på livet som vanligt.

Jag läser Karins blogg och inspireras till att summera mitt år med hjälp av en del tänkvärda rubriker. Jag lånar några för mina egna tankar.

Vilken dag minns jag mest av året som gått?

Det är helt klart kvällen innan vårt stora 60-årskalas. Samtliga våra barn med respektive var samlade hemma hos oss på en middag med mycket skratt och glädje.

Har jag gjort någon stor förändring under 2016?

Ja, det har jag gjort. Jag fick hjälp med min fotled och kunde återgå till ett mer rörligt liv varför jag också tränar mer och det har gett resultat som jag känner mig nöjd med. Jag mår bra fysiskt och känner mig ännu starkare.

Hos Staffan i Bergen juli-16

Vad har jag känt mig stolt över?

Som alltid våra barn. Att de alltid har fixat jobb och bostäder och att de har växt upp till de olika personligheter de är. Att de har rest och skaffat sig erfarenheter på ett nyfiket och modigt sätt.

Har jag prövat något som jag aldrig gjort förr?

Jag tycker det händer hela tiden. Jag är ingen som provar att hoppa fallskärm eller cykla enhjuling kanske. Men i jobbet är det klart att jag provar olika pedagogiska grepp enligt den forskning som alltid pågår. Jag har besökt platser jag aldrig varit på förr, jag har ätit och druckit sådant jag aldrig smakat förr... Tja. Lite sånt. Annars är det väl helt enkelt så att jag numer är mamma åt min mamma mer än nånsin. Det är underligt och nytt. Fast sånt kommer ju gradvis, men den dagen man inser att allt är förändrat och att inget nånsin blir som förr då känns det nytt.

Två mammor och med två barnbarn för ett par år sedan medan allt nästan var som vanligt.

Vilken ny person har jag träffat och lärt känna under året?

Tina. En glädjespridare och ett energiknippe från Bergen.

Två glada som koser sig

Vad har gjort mig glad under året?

Oj, det finns ju massor! Förutom kalaset jag nämnde och alla våra barn så har jag ju en man som ständigt ser till att jag mår bra. Vi har bott ett år i vårt nya hus, det har varit toppen och fortfarande, varje gång jag kommer hem, tänker jag att det måste vara en dröm - vi fick till det exakt som vi ville! Eller bättre!

Jag har känt mig glad över jobbet trots att det hela tiden smutskastas i media. Jag har känt mig glad över de elever som vi ser lyckas som har det svårt, glad över att jag har ett fantastiskt arbetslag och alla skratt. Jag har varit överlycklig över motorcykeln som står där och som jag fortfarande tycker det är så fatalt kul att köra. Inget är så spännande som att planera eller inte planera och sen göra en lååååång tur. Jag har varit glad över stugan vid Näkten där vi har börjat fixa lite igen efter flera års stillastående av naturliga skäl (ungdomar vill inte vara där ingen ström eller knappt täckning finns och föräldrar ska vara där ens ungar är). Nu har vi köpt en jättebrygga som samtidigt är en flotte. Det gör mig galet glad när jag tänker på sjön, kräftor, öarna, fiske och picnickkorgen.

För övrigt är jag glad över de vänner jag och vi har. Att ha en lillasyster att brevväxla med och att jag har "moster" MB som är som vanligt när mamma inte är det. Till slut vill jag bara påpeka att jag har fått ett växthus och hur kul är inte det!

Vad har jag saknat under året?

Jag saknar ständigt min familj, de som inte finns i omedelbar närhet. Jag lever med det.

Vad önskar jag att jag har gjort mer av?

Jag har ständigt en oro i kroppen över att inte utveckla någon form av kreativit arbete på ett djupare sätt. Jag skulle gärna vilja lära mig mer, öva mer, göra mer när det gäller att skapa bilder och att skriva. Det finns inget riktigt tillfälle när inspirationen råkar infinna sig. Den som säger att man ska ta sig tid bör också ta i beaktande att det inte bara är att "ta sig tid". Jag har den tiden. Ser till att jag får den. Men då ska inspirationen infinna sig pang-tjoff. Så är det inte. Kanske kan det fungera genom att återse min gamla skrivargrupp och använda den. Då är det feedback, skaparmiljö, borta och inte i hemmet där allt annat lockar, det kan gå.

Vilken är den största framgången på jobbet?

Det är inte min förtjänst att jag lyckades få en kollega i bildsalen, men den framgång jag känner att jag gjort och håller på med är de diskussioner jag och hon har och hur vi ska utveckla vårt och elevernas arbete i bild. För övrigt är det en framgång att jag fortfarande tycker att det är kul varje dag.

Största framgång på det privata planet

Förutom att jag tränar flera gånger i veckan (och tycker det är roligt, fast det kanske är min coachs framgång ) så är det att jag kan stanna upp och reflektera över saker i stället för att elda på och rusa fram.

Årets bästa köp?

Jag lägger pengar på mat, drivmedel, resor, färg och gymmet. Därfär finns inget bästa köp. Jag är tacksam att jag kan göra det jag vill inom de ramar vi har.

Nånstans på äventyr

Årets äventyr

Förutom hojresan till Bergen på vindlande vägar var det den spontana färden till Lofoten. Den resan kommer vi nog att göra om då det behövs mer än några få dagar att smälta landskapet.

En tur mot ett surfparadis på Lofoten

Vilket har varit årets bästa TVprogram?

Jag har sällan ro att kolla på TV, tyvärr, mer än nyhetssändingar på morgonen som jag inte vill vara utan. Men jag gillar att slappa i soffan framför fredagens eller lördagens underhållning och då ska det vara musikprogram eller frågeprogram. Filmer ser jag efter vad jag känner för och väljer och det är sällan det händer. Man kanske ska kosta på sig ett biobesök?

Den bästa boken?

Det finns inte på världskartan att jag ska minnas eller rangordna alla böcker jag läser som någon som är bäst. Det beror ju på genre, sinnestillstånd, behov och allt möjligt annat. Jag läser både fakta och fiktion. Kanske får Sven Nordqvist stå som min favoritförfattare och dito tecknare (särskilt Minus och stora världen).

Något jag önskat under året och inte fick

Det är möjligt. Sånt lägger jag inte på minnet. Jag har allt. Ja, jag hade kanske önskat att det inte skulle hällregna på vår fest i somras men det gjorde det. Men, whatever, det blev toppen ändå, som sagt.

Tältresning i det sista, allt för grillningen.

Det jag önskat och fått

är precis en önskepresent - ett växthus. Nu står det där och väntar på fröer, krukor, slingrande rankor och stora pumpor och squasch. Där ska jag sitta och njuta. Maken har fixat, planerat, byggt och invigt med att överraska mig med en liten cafégrupp, vitt vin och hög mysfaktor. Hurraaaa!!!

Växthus

Som sagt: HURRAAAAA! Mot 2017.

/E

Hejdå 2016 med fjorton bilder.

JANUARI
står för fest!
En mörk månad på väg mot ljuset.
 Vi har två födelsedagsbarn att fira och en av dem finns tillgänglig att bjuda hem.
Två meter lillebror blir 27.
Januari har bjudit på fest innan barnen kom eftersom mamma alltid firat sista januari med gräddtårta.
Uppskattat i byn av de som kom på kafferepet.
Här har vi sett till att ha både julgransplundringar och barnkalas gånger två. 

FEBRUARI
står för lek!
Vi tar en tur till Stockholm och hjälper det andra januaribarnet att flytta till större bo.
Vi passar på att besöka ABBAmuséet och göra en massa andra roliga saker. I backspegeln ser jag snölekar och skidåkning och snöstormiga söndagar vid köksbordet med modellera. En lekmånad!

MARS
står för längtan!
Av och till tar jag mig en tur till hemtrakterna som alltid kommer att vara just hemtrakt.
Kollar att Skutan ligger kvar, att himlen är blå och att det luktar som det ska i vårtider.
 När jag var barn gick vi långpromenad som mamma kallad Såårundan.
Man gick alltid åt samma håll och varje gång vi kom hit kommenterade mamma Skutan. 

APRIL
står för öppnande!
Nu börjar det! Ljusa kvällar och porlande bäckar och knoppar som öppnas. Maken fyller 60. Hur kunde vi helt plötsligt bli så gamla? Eller är vi gamla? I backspegeln ser jag 60åringar som nära döden. Gamla tanter med kappa och väska, gamal farbröder med käpp. Här hemma firar vi med överraskningar och planerar semester på två hjul. En av presenterna kräver hojresa på vindlande norska vägar - wihooo! När jag var liten var april månaden när man skulle få gå på majbrasa och när jag och brorsan experimenterade med ettöresbomber och tändsticksaskar i skogen. Tur vi inte eldade upp nåt. 

MAJ
står för ljuset!
Nu är vi i favoritmånaden. Allt är ännu bara i starten. Sommaren kommer och med den resor och upplevelser.
Vi provkör en sväng till Sundsvall på SMC:s hojträff. Fast vi passar på att ta in på hotell och ha en miniminisemester på ett dygn. Fin tur. När jag var tretton var jag en riktig naturromantiker. I dagböckerna kom jag loss riktigt i maj och skrev om blomknoppar, sommarkvällar och kunde sitta i nån timme och bara glo på sjön, fjället eller skogen. 

JUNI
står för blomstertiden!
Sommarlovet står för dörren och semestern är här!
Vi tar en tur till huvudstaden igen, träffar familj och vänner och promenerar någon mil i sommarstockholm.
På ett kafe i Gamla stan fnissar vi åt selfiepinnen och sju japanska damer.
Sommarlov är ett magiskt ord. Blomstertid ett annat. 

JULI
står för friheten!
Nu är det den där tiden när vi reser, drar på äventyr. Den här kvällen fick 60åringen sin present - en whiskyprovning av whiskyexperten tillika sonen som tillsammans med sin fina tjej gjorde Bergenbesöket till något extra som vanligt.
 Hela tiden jag växte upp var Norge för mig ett med åksjuka, smala vägar, krigsminnen och billigt smör och socker.
Idag är det en ständig källa till överraskningar med natur som tar andan ur en. 

JULI
bjuder också på ett stort kalas, årets händelse, när vi firar våra 60-årsdagar med ett grillknytis. Tipspromenaden avgör hur lagen som ska göra tårtor ska se ut. Köket intas av ett gäng arbetsvilliga låtsaskonditorer som skapar fantastiska kreationer.  Ända sen jag var liten har jag gillat att samla människor omkring mig som på något sätt har med varandra att göra. Det finns inget roligare än att ha en stor fest med familjen eller bästa vännerna. I bästa fall både och.  Den här helgen fick jag njuta ordentligt. Först kvällen innan kalaset då vi alla samlades hemma för en gemensam långmiddag, sen stora kalaset och sen frukosten morgonen efter. 

AUGUSTI
står för premiär!
Nu börjar året i min egen tideräkning.
Det är min tur att ha födelsedag och bland fina presenter finns en särskild - en blombukett och gåvobevis från gamla elever. Det kändes speciellt. Och det tog lite tid innan jag listade ut vilka det var... Guldkorn från mitt jobb som uppväger den tunga delen många gånger om. Jag har många minnen från födelsedagar. Alla positiva och glada utom en.
Att fylla 16 gjorde ont i varje liten cell i min kropp då mitt hjärta var krossat av olycklig kärlek och inte ens presentLP:n med Ted Gärdestad kunde glädja mig. 

AUGUSTI
bjuder också på mer tid att resa på.
Nu gör vi det där spontana som aldrig går att planera. Vart ska vi resa?
Blunda och lyssna på väderleksrapporten. Lofoten kanske. Det tar vi.
En upplevelse som inte går att återge i bild på en kort tur.
 När jag var barn var Lofoten detsamma som Nordpolen.
Inget man besökte om man inte var på expedition med hundsläde och proviant för en månad eller så.

SEPTEMBER
står för glöd!
En kvällstur i Storsjöområdet på hojen.
 I väster glöder Åreskutan, ett blickfång som alltid.
Hösten är på gång men ännu är det varmt.
 Förr i världen var september början på en tung vandring mot mörkret, slut på semestern, slut på ljuset, hundra år till julafton och sommardansbanan stängd. Jag ska ändra på det där.  Fortfarande har jag en tendens att ogilla slutet på hojsäsongen.

OKTOBER
står för skörd!
Vi åker till vår lilla stuga mitt i ingenting vid sjön med 365 öar och plockar ett par påsar lingon men i första hand skurar vi huset och drömmer om framtid på sjön med brygga som vi hoppas ska komma under senhösten. Jag plockar sällan bär. Jag har heller aldrig varit tvungen, men bärplockningen, som jag ändå frivilligt som tonåring följt med på, innebar "ute" och "fika". Två viktiga ingredienser. Då var det inte så svårt att man liksom också samtidigt plockade lite bär.
 Eller stenar, som det har blivit på senare tid av och till, när jag haft lust att måla.

NOVEMBER
står för skymning!
I november får man kura, tända ljus, mysa, vila i mörkret för nu har man vant sig. Dessutom har vi en födelsedag att avverka. Fest i mörkret! Den yngsta familjemedlemmen fyller 25, ytterligare ett jubileum. Hon vill åka till London till våren. Vi får följa med. Vilken tur vi har! November är verkligen en trög tid. Man går rakt in i mörkret och är tröttare än nånsin. Men Halloween och Allhelgona och en födelsedag ser till att piffa till mörkret.
 När jag var liten var det på sin höjd mammas namnsdag, Astriddagen, som firades med tårta.
Nåt annat fanns inte att festa till det för.
 Fast då hade man ju i och för sig börjat nedräkningen till jul.

DECEMBER
står för förväntan!
Snart kommer julen. Snart kommer tomten. Och snart kommer alla förhoppningsvis att samlas någon gång under helgerna.
Min förväntan i år är lika stor som den var när jag var barn och längtade efter tomten, för nu kommer alla våra ungar hem till oss. Tre söner i soffan, middan klar snart och strax kommer dottern för att hänga, hon också.
Jag älskar julen och känslan av julförväntningar. Men allt har att göra med att samla sina närmaste. Det är det.
Jag är tacksam över att jag bara har glada minnen från alla jular i mina 60 år.

God fortsättning på dig!
/E

December

December - mitt i årsringen. I alla fall i min årsring. Tavlan, ni vet. Nej, jag ska inte nämna den mer. Inte just nu.

Julen har passerat. Snabbt som alltid. Men jag vet ju det, varför jag har lagt mig till med en vana att alltid liksom suga ut favoritögonblicken (om man nu kan det) så att jag ska leva på det länge sen och påminna mig om hur oförskämt bra jag hade det.

Det finns ett par bra strategier jag använder: städa minimlat (funkar genom att alltid köra var sak på sin plats efter bruk. Punkt. ) och alltid kameran framme. Funkar.

Julen börjar alltid hos oss med att en unge kommer hem och slutar med att granen kastas ut på Tjugondag knut. Det är gran, kulor, glitter, tomtar och hyacinter så man får gå krabbgång i huset och sen tillkommer kak- och matstök. I love it! Och trots mina försök att avskaffa julgåvorna var det fullt under granen i år igen. Alla sneglar efter sitt namn på nåt paket när man passerar till och från julbordet. Jag blir alltid liksom lite bestört när jag läser eller hör om människor som reser bort eller struntar i julen av olika skäl och använder ordet "slipper" julstök. Då tänker jag alltid att det är väl för humlan vars och ens sak. Vaddå slippa? Gör som du vill - vem tvingade dig? Brukar jag tänka.

Alla som känner mig vet att jag älskar stora samlingar av främst familj men också goda vänner runt mitt bord. Jul är ett typiskt sånt tillfälle. Fast jag tycker att alla ska bestämma själv. Hit kommer man av fri vilja. En jul råkade alla vara på andra ställen så det var bara jag, maken och en unge och en farmor. Det var den märkligaste jul jag varit med om. Jag erkänner villigt att det var rysligt tomt och tyst. Skulle detta uppstå en gång till tror jag nog att det vore nära till hands att åka bort och låta sig uppleva jul på fjällpensionat. Inte för att då "slippa" julstök utan för att slippa "slippa" större julstök eftersom nästan ingen kommer att vara med. Fattar ni? Nej, det kräver jag inte heller, men jag har ett behov av att försöka uttrycka detta. Därmed avslöjar jag nog att jag tycker att julen är till för någon form av samling familje- eller kompisvis. Det vore ohemult skittrist att fira jul ensam eller nästan ensam. Jag försöker föreställa mig hur jag och min livspolare sen snart fyrtio år tllbaka skulle fira jul själva utan nära och kära omkring oss. Jag skulle ägna julveckan åt att sakna. Inget med julen skulle kännas särskilt meningsfyllt.

Åh, nu ser jag ångestens svett på era pannor, ni som kanske ska fira jul på annat håll nästa år, eller som har firat flera jular utan rosig mamma med pepparkaksstinkande hår och bensinluktande pappa som kör lass på lass med varor och klappar hit och dit. Men, jag poängterar, det är fritt val. Jag kommer inte att sätta mig i den situationen att jag ska sitta och sakna - jag tänker ta med make och eventuell unge och dra på panget i Tjottahejti.

Jo, det finns en sak till. Jag uppskattar tystnaden och eftertanken som uppstår när alla andra är borta på andra ärenden under dessa dagar och jag blir kvar med tänt ljus, kaffekoppen och hyacintdoften. Bara för att veta att om någon timme är det fullt hus igen. Just nu är det ett sånt ögonblick och tänk att då finns det ro att skriva, rita och planera. Och läsa om träd. Men det är en annan historia som jag återkommer till senare. Nu lite julbilder.

Lite bullbak bara... 

Vi tar och pyntar altanen. Vem vet - vi kanske kan sitta ute i det som numera kallas vinter.
 Dvs plus tre och grillväder.

Alla mina tomtar. Varje år kommer en ny. De älsta är såna vi fått i våra barndomar, jag och maken. Den böjde med bleknad luva i mitten fick jag ta emot av svärmor för hundra år sen. Vi hade just flyttat ihop och skulle pynta upp vår första jul. Svärmor räckte över en fin kartong med förmaningar och bruksanvisning av en gammal tomte som har en kropp av en pinjekotte (som börjar tappa delar) och som stödjer sig mer och mer på sin käpp.  Näsan av celluloid har en buckla.
Trots svärmors förmaningar har den kommit till efter att den hamnat i vår vård. 

En unge har kommit och jag får som alltid den äran att gå på stan och fika och råda om julklappar.
Jag tror att det blivit en tradition nu? I alla fall har vi gjort det i flera års tid.
 Alltid lika trevligt och liksom alltid start på min ledighet och på julen.

Ja, nu är vi där jag vill vara. Bordet dukat för fler än vanligt. Några har kommit hem, några kommer sen. Julen är på g.

Jaha, där satt dom. Tre söner som inte setts på ett halvår.
Kunde varit ännu längre sen om inte vi hade haft vårt stora kalas i somras, där alla lyckades samla ihop sig.

Förr hade dom tomteluvor åtminstone... Och sågs varenda dag.

Älskad tomte

Jullunchen. Älsta brorsan styr upp med att få alla att forma en bokstav var i "god jul" med sina händer. Kanske lyckas han. Vi skrattar mest... 

Julklappar till stora och ..stora.

Vi går till mamma sen. Hon har stolt numrerat sina barnbarn i den ordning de kommit.
 Prins nummer Ett ser till att mormor får ordning på julklapparna.

En julkram 2016. En lilla syster och en storebror

En julkram att annat år. 

Kompisar dyker upp till middag eller en stunds snack.
 Det hör liksom till att fler än ens egen familj finns med i huset. 

Vi åker till flygplatsen med en som ska hem till Norge.
 Oväder är på gång. Det syns redan på Snasahögarna där stormen har börjat styra upp dagen på fjället.

Men han sitter i godan ro i bilen och har det bra. Tänk om det blir inställt, ditt plan, säger vi.
Jaha, Säger han. Typ.

Kvinnodominans  -  nä, inte i vår familj. Men det har faktiskt gått väldigt bra.
 Det är vi som bestämmer och styr över karlarna och hittills har vi inte hört några klagomål. 

En annan jul. 

Ett par skrämda ungar hemma oss mormor en julafton för länge sen.
 VEM KNACKADE PÅ FÖNSTRET?

Härliga jul!!!


/E

Novembeeeeer -hurraaaaaa!!! Not.

Jag försökte i alla fall.

Den här månaden är alltid på något vis trög.
Fördelar och nackdelar väger hela tiden upp varandra i denna månad, därför är det extra grått.

Den har bara trettio dagar  men den har också hela trettio dagar. Man vet inte hur man ska stå ut fram till julmånaden och man vet inte hur man ska hinna allt innan julmånaden (nu tänker jag jobbet alltså).

Den börjar med en extra ledig dag för oss lärare i Allhelgonahelgen sen kommer alla deadlines och alla arbeten ska läsas och läggas till betygshandlingarna.. Det är varken vinter eller höst och hojarna ska in och snöslungan ska ut. Ena dagen går man i lågskor och kavaj, andra dagen ska man ha snöskor och dunjacka. Det är helgon och ljus, monster och skräck. Nån granne har fuskt och satt p julstjärnan för tidigt och nån kommer inte att pynta förrän andra advent. Herreminje. Ingen ordning.

Jag däremot har laddat mitt lilla rum fullt med kassar med julstjärnor, ljusstakar, girlanger och pynt. Lysbollar i glas, julservetter och röda dukar ligger framme. Startskottet går på fredag.

För övrigt har jag tagit fram de halvtorra färgtuberna för att fortsätta på min eviga tavla - årstidstavlan. Den är skapad två gånger men lagd i låda igen. Nu växer den fram på en jätteduk. Tyvärr upptäckte jag häromkvällen att den var ohanterbart stor. Men det kan inte hjälpas. Jag behöver ha utrymme för det som ska dit.

Årstidstavlan har jag haft i huvudet sedan jag gick i tvåan eller trean. På väggen i skolsalen satt en årstidstavla i papper. Syftet var att vi unga elever skulle lära oss hur året såg ut, ordningen på månaderna, rätt antal dagar och lite tips på vad man lämpligen sysslade med under de olika årstiderna. Årstidstavlan var klockformad och januari var ju klockan ett. Ju, för det var liksom självklart. Efter det har jag varit ohjälpligt skadad. Vad har året med klockan att göra? Ja, det blir tolv tårtbitar om man vill. Sen mina första år i skolan har jag haft klart för mig att januari är det samma som klockan ett. Sen är det en enda glad nerförsbacke till juni när det vänder och en seg lång uppförsbacke mot kolmörka midvintern är att vänta. Eller midnatt.

Jag skulle vilja vända på steken och se till att uppförsbacken blir en enda fest i valborgseldar och ljusa sommarnätter och slutar med surströmmingspremiär och nystart klockan ett (ni fattar, va?) efter en ljuvlig semester. Sen glider man lätt nedåt mot midvinternattens köld och julklappar. Mitt år ska börja med höst. Jag köper också alltid dagböcker som börjar med augusti. Helt rätt.

Antagligen finns det någon läsare som just nu avfärdar mig som mentalt instabil - milde himmel va hon surrar! Ja, det är skönt att vara 60 och göra som man vill. Tavlan hänger på väggen vilket är vanskligt då färgerna kan vara smetbara. Men till och med det skiter jag i. Det är min vägg. Var ska jag annars ha den under tiden jag tänker?

För övrigt tog nästan november slut medan jag skrev detta och i samtliga fönster brinner stjärnor och stakar och som vanligt är första ljuset tänt. Det ska kännas att det är advent. Snart jul. Stämningen är viktig. Hyacinter på fönsterbrädan, röda gardiner och lite, lite äcklig glögg bara för att man ska. (ICAs Saturnus går ner, möjligen...) Alla dessa ritualer och traditioner som vi badat våra ungar och oss själva i. Inte skulle jag klara mig utan, inte. Fast ett samtal med en son upplyser mig om att vi inte hade ett skit för den traditionen, ifall vi nu trott att det skulle haft nån världslig betydelse.

 - Hallå! Hur har du det på första advent och allt?
- Va? Ere de idag?

Den gamla mamman suckar, den gamle pappan sliter sitt hår. Överallt ska man vara och styra upp. Nåja, vi eldar vårt knubbiga adventsljus, tar en vintrig biltur till sommarhuset och njuter av alla stjärnor och ljus i alla fönster. Julskyltningen struntar vi i. Ifall den nu finns. Vi har har ju inga tomtesugna ungar längre så vi har ingen koll.

Hej hopp. Bilder:

Advent på g

Biltur till sommarhus och en titt på sommarens nöjesplats. Bryggan.

Årstidstavla i vardande

Näkten i vinterskrud

En annan advent. 87.

Väntan på julen. Vad gör man då?

Tårtkalas mitt i allt. Tur man har vänner..

Till och med på den här tiden skulle jag gått i taket om inte adventsstjärnan hängt i fönstret.

Oktober - och en hyllning till Näkten.

Näkten.

Eller Näckten.


Det verkar finnas oklarheter hur det stavas. Men skit samma. Detta är familjen Alex sommarparadis. Fast jag måste säga att det gått många år sen vi sist "paradisade" här.

En gång på det glada sjuttiotalet sov vi över här en sommarfestnatt, jag, min pojkvän och hans syrra och ett antal kompisar. Jag tyckte det var världens ände, men fascinerades av att det skulle finnas 365 öar. Åtminstone såg man fem-sex från stugan...

Mitt första möte med Näkten. Sommaren 1978. 35 grader en hel vecka.

Vi åkte hit, på semester eller weekend, några somrar i rad innan barnen kom. Sen blev det deras paradis också. Vi har en egen ö. Möjligen delar vi den med någon annan, men det är försten som gäller. Är man där tidigt kommer ingen annan dit. Att duka upp maten på klipporna och sen slänga sig i plurret, det är sommar, det. Det är en speciell ö för att klipporna tilllåter både dykning och försiktigt plask i kanten, klippor som är platta, stora stenar med kokvrå och två rum, klippor som är lämpade för skattjakt och klättring. Den ön vill man bara stanna på en hel solig dag.

En gång bestämde vi oss för att äta vår middag på en ny ö varje kväll. Efter en vecka hade vi utforskat en del öar, kan jag säga, stora med skogar och laguner, små som en enda storsten mitt i vattnet. Hemma i stugan eldade vi i vedspis och lagade spaghetti och köttfärssås till hungriga solbrända ungar som ville spela spel i skenet av levande ljus. När dom blev större byggdes kojor och kanoten kom fram. De döks från klippor och fiskades på utter. Sommarparadis, som sagt.

Fast sen blev det omodernt att ha en stuga i bushen som inte är uppkopplad och som har utedass och saknar ström och rinnade vatten. Och med det var det slut på sommaräventyren. Vi fick som andra föräldrar vara där tonåringarna är.

Men nu har det gått några år sen vi helt plötsligt stod utan ungar och vi börjar så smått ta tillbaka sommarparadiset som har en gisten båt, ett mossigt tak och en skogstomt med rester av stormen Gudrun med polare som fällde ett par granar på varsin sida om huset. Det finns att göra, men ingen brådska. Som sagt, sommarparadis.

Bilder får tala vidare.

Det är en fin höstdag att besöka stugan på. 

Gäle. En gång fanns här ett Coop.

En gång i tiden jublade ungarna när vi kom till den här sträckan.
 Inte långt kvar till utedass, myror och spindlar, klippor och barr, fotogenlampor och gamla Kalle Anka
Och vem skulle först få tända i spisen?.

Den här vägen promenerar man på. Släpar och bär sina saker till stugan...

...som skymtar bland tallarna.

Lite för mycket sly har det blivit på sistone.

Lite fattigt på träd efter Gudruns framfart. Men det utmärkta kyslskåpet funkar än.
Om man tar sig in. Där finns sylt från 1968? Och surströmming från -83.

Sylt till morgongröten om man så vill.

Viss konst får man aldrig flytta på.

Inte den här heller. Barskåpet.

Och annan konst har kommit till på senare år. Dokumentation av sommardagar.

Fridfullt. Inget som stör utsikten, precis. Bara skog...

Så här har det alltid varit.

Från lilla tvättfatsvrån kan man se sjön

Röjning för skurningen. Jag hittade ju en burk Fenom. Luktade som förr i tiden efter att trägolvet skrubbats.

Här har det kockats, allt från varmkorv och mos till filé mignon.

Viken är inbjudande som vanligt. Här ska byggas brygga!

Alla dom där småholmarna. Välbesökta av ungar som fikat, fiskat, badat och lekt sjörövare.

Naturens mönster

Det är bara i Näkten det växer skägglav på aspar. 

På väg tillbaka efter en dag med skurborste och planering för framtida sysslor,
som nybygge av brygga och reparation av båt och röjning av gäststuga och...

Vi pratar om allt vi varit med om i Näkten på hemvägen och hur det var på den där tiden
det var ett gäng ungar med jämt och hur det var innan ungarna
och kommer som alltid fram till att tiden går för fort.

Jag rotar fram gamla bilder:

På väg till eller från en ö för bad och lek.

Ön. Fyra av sex. Gästande barn var mer regel än undantag.

Ön

En mycket liten ö. Men den räknas.

Kräftkalas på bryggan.

En liten filur i båten, i solen, i ett sommarparadis.
I väntan på att någon ska komma och ro iväg på någon utflykt.

 

Lite senare fick jag en brygga i 40årspresent av familjen.
Den sjösattes i Grönviken och med hjälp av ett par tonåringar, maken och svärfar
bogserades denna kommande myshörna till vår stuga. Det var en bit det. I stugan väntade jag
och ett gäng ungar.

Här går det undan. Två motorbåtar och bryggan på släp!

Nu kommer bryggan, nu kommer bryggan...! Men vissa har ju andra viktiga saker för sig.

Snart är undret på plats och det ska vi fira med en rejäl stugmiddag på spaghetti och köttfärssås.
Alla sex ungarna hjälper till med bryggbygget.

Det var det, det.
Nu är en ny brygga på gång. En ännu större. Som man kan åka på. Kanske vill några vuxna ungar komma och gästa sommarparadiset och tuffa runt på bryggflotten med kräftor och ostkrokar som en revival. Vi får väl se.