Jag målade HELA DAN!!!

Lördagsakademien på Jamtli.
Jag befann mig mitt i något jag mår så bra av. En skara människor från olika håll som jag med ett undantag aldrig sett förr. Alla ville måla. Alla var kravlösa.

Fattar ni?

Jag gick dit helt utan tankar på annat än kreativt göra-något. Detta att göra något som kommer djupt inifrån en själv går inte att förklara. Det flyter ihop med egna tankar och drömmar och fantasier, jag vet att jag hamnar i något sorts oförklarligt tillstånd av ovardag. Jag klev ur vardagseva och in i ensameva. Så skönt.

Jag sålde en tavla. Konstigt.
//Kram.

Rapport från Skolgården

Idag var jag rastvärd ute på skolgården en halvtimme. När jag gick omkring där och djupandades in den härligt rena vinterluften ropade en liten rödklädd dam på mig. Hon satt i en snövall. Snövallen var försedd med diverse hål och en smal urholkning. Ovanpå fanns en rishög nertryckt och bredvid den en kvist med en stenhård snöboll på. Bakom snöbollen satt en rosaklädd annan ung dam och såg sträng ut. Där utspelades följande lilla drama då jag kom fram:

- Jaha, och här sitter ni och myser i snön, sa jag, gullig och glad pedagog.
- VA? Ser du inte att det är ett museum? sa den rosa förnärmat.
- Eh, jo, kanske...(Puckade pedagog, hur tänkte jag?)
- Ja, det här är ett museum och det kostar PENGAR. Fast du kan ju få en peng ifall du inte har nån, för då kan du ju gå in. För du vill ju GÅ IN!! sa den röda, inte fullt så sträng, dock, och räckte mig en snöpeng.
- Självklart. Tror jag. Vem betalar jag till?
- VA? Ser du inte att det är ett HÅL där??? Den rosa pekade uppfordrande på en fördjupning i vallen. Jag stoppade ner min snöpeng och fick passera genom urholkningen. Genast togs jag emot av ett par argt skällande hundar i ljusare rosa och grönt. Ovanför hundarna vakade Vaktmästaren. Jag kände mig förvirrad och såg mig om efter museiföremålen allt medan hundarna skällde runt benen.
- Vad gör hundarna här? vågade jag till slut fråga den röda.
- Dom vaktar ju. Det är så bråkigt här nu.
- Va? Varför är det bråkigt i muséet?
- Jo, det är för att det är nyöppnat! (Därav blomkvast = rishögen.)
Samtidigt gallskrek den rosa i mikrofonen (snöboll på kvist!):
- VAKTER!!!!!!HITÅT!!!BRÅK I SALONG FEEEEEEEEEEEEEEM!!!
Vaktmästaren släntrade iväg, hundarna gläfste efter. I salong fem var det fajt, en brun och en grönröd herre rulle runt, hårtussar, pinnar och snö sprutade. Hundarna särade på de två och Vaktmästaren skakade på huvudet. Han följde mig till konstverken i stället. Han visade mig en annan rödklädd prinsessa som låg alldeles stilla i ett av hålen i vallen.
- Det här är "Anna sitter fast i hålet" av Leonardo da Vinci, sa Vaktmästaren.
- Jaha...sa jag beundrande fast jag tyckte att konstverket var lite för modernt för mig som har svårt för installationer.
- Och här har vi "Britta sitter fast i hålet också". Vaktmästaren förevisade nästa konstverk, vilket var mycket likt det första. Fast denna gång var prinsessan lila.
Mitt i mina funderingar över konstens vägar blev jag abrupt ryckt tillbaka till museigolvet igen:
- Vaktmästarn! Bråk i Salong SEEEEEEEEEEEEEEX! (Visst nämnde jag gallskrik tidigare?)
Vaktmästaren fick lämna mig åt mitt öde och ta tag i kombatanterna igen. Jag kände att det var säkrast att gå. När jag närmade mig utgången blockerades den av hundarna och den stränga rosa:
- Hade du BETALAT?
- Jo, jag stoppade i en peng i hålet.
- Kolla det! sa den rosa argt till sina hundar och som tur var hittade dom en snöbit bland snöbitarna som godtogs som bevis. Annars har jag blivit kvar i muséet.

Jag sällskapade med Vaktmästaren senare på väg in.
- Vilken kul lek, sa jag spontant.
- Lek? Vilken lek? Vaddå?
Med en uppgiven blick suckade han och vände mig (minuspoäng igen, jag min dubbelpuckade åsna!) ryggen. Hundarna reste sig på bakbenen och gick in, den stränga rosa såg ut som om hon aldrig varit museivärd och slagskämparna var bästisar medan dom planerade nästa rasts fajt. Det enda som avslöjade vad som nyss varit, var en mycket liten ung dam som ryckte mig i jackan och pekade på den rosa.
- Det var hon som satt i kassan, va?


I love you, kids.
// Eva.



-

Snart så...

...är det jul, va?

Hörru, Miss Jordgubbe, jag tar mig. Jag klagar inte. Tvärtom, jag ligger i startgroparna. Strykjärnet i högsta hugg, julgardiner, dukar och krimskrams i vänster hand, kokar knäck med den högra. Jag JULAR till det. Längtar, så det så! ÄLSKAR jul, vinter och snö, 10 grader kallt, gnistrande vita ängar, klar vinterluft, rena golv (ingen lorthund som grävt sig in under häcken eller rullat sig i rävskit under nån gran), myggfritt, byggfritt och jag behöver inte tänka på att smörja kedjan och avfetta motordelar. Jag slipper skura grillen och irriteras över maskrosorna och att jag inte rensat rabatten.
Då jag tittar ut genom mitt snart så vackert julpyntade köksfönster ser jag en vit trädgård med gnistrande vit snö, så rent och vackert. På fönstret finns ett rimfrostmönster i ena hörnet. Det glittrar i förmiddagssolen.

Precis som sommarregnet...Suck.
Det kan inte hjälpas, suck igen.

Edert frenetiskt kämpande sommarfreak.

Jaha, så var det vinter då.

Maud sa "välkommen, vackra vinter!" och det ska jag göra till ett av mina favoritcitat. För jag som är antivinter så det skriker måste hitta ett motmedel för att överleva.

VAD är det då som gör vintern så förfärlig förutom att min motorcykel är översnöad, det är isigt när man ska ut och promenera och dygnet består mest av mörker? Jag har fått sätta mig ner och tänka. Att inte kunna ta hojen och dra iväg ensam eller i gott sällskap av likasinnade är ju en stor brist. Dock har jag ett par andra sätt att vila själen och det är med måleri och skrivande. Och det kan man ju faktiskt göra även på vintern. Ja, måla i elljus kan jag knappt men det blir ju trevliga överraskningar när man sen ser vad man gjort och det blev grönt i stället för blått...

Jag har bestämt mig för att ha kul resten av livet - alltså måste jag se vintern i vitögat eftersom vi bor här och troligen blir kvar - och då gäller det att ha kul nu också. Alltså ska jag varje morgon tänka "välkommen vackra vinter" och andas in kall snödoft på morgonpromenaden, lyssna på knarr under skorna och ta vara på vitheten som är så ren. Och sist men inte minst se till att ha roliga saker framför sig.

I går var jag på Palmcrantzskolan och suckade mig runt i bildsalarna, bland annat. Inspirationen flödade! Då slog det mig att man kan ju använda inspirationen till att organisera upp roligheterna så blir det kanske helt ok att det är vinter. Alltså, på lördag ska jag måla i Sunne, en dag att uttrycka livet. Tänk, vilket påhitt och tänk vilken tur att jag känner kreativa människor! Nästa lördag ska jag måla på Jamtli. Lördagsakademin, minsann, undrar vilka som kommer? Och då är det ju som bekant första advent också, vilket innebär att man kan släppa lös skaparlusten i hemmet. I år ska ALLT fram till advent! Utom möjligen granen. Efter det är det Thereses dansuppvisningshelg och sen är det lucia med urkul fest. Vad jag vet så är det jullov, sen. Vilket innebär två och en halv vecka utan måsten. Bara långa promenader i skogen eller på stan, plöjning av bokhögarna, tid att skriva och måla...

Va? Har inte jag roligt!? Helt fantastiskt. Min årstavla är snart klar (ett färginferno a la barnslig 70talsaffisch som ska ändra min tidsbild. Ja, jag återkommer till det där någon gång. Jag är inte fullt så knäpp som du tror) och nu ska jag ta med doggen på promenad i det vackra vita. Har jag tur har jag en dejt och får gå på bio på eftermiddan, också.
Snöboll på dej!

Fars dag!

Med anledning av kommande söndag befinner jag mig mitt i en gigantisk propagandakampanj. Det är fadern i huset som går runt med slogans, typ "Ge åt den som ger", eller "Fars Dag - viktigare än julafton!". När dottern fyllde sjutton häromdagen och fick en del tillskott i plånboken var det med förbehållet att hon inte skulle göra av med allt för "det är snart jul och det ska räcka till julklapppar åt mig". Pappan såg förmanande på sin nyblivna sjuttonåring som stannade upp i uppräkningen av antalet nya behåar och linnen hon skulle köpa.
"Jaha...", sa den ljuva varelsen och drog ner på inköpsdrömmarna. Jag fick gå emellan och förklara att det nog var ett skämt. Varpå fadern säkerligen kom på att Fars Dag är före jul, så då kanske det kunde finnas hopp om att det fanns kvar lite av behåpengarna till en gåva. Inte vet jag hur det gick till.

Saken är den att vi lade ner firandet av mors och fars dag för ett antal år sen. Firardagar påhittade av köpmännen bryr vi oss icke om i denna familj, bestämde vi och avlastade därmed en bunt dåliga barnsamveten. Antar jag. Samtidigt är vi bra på att hitta tillfällen till fest i den här familjen så budskapen går en aning stick i stäv. Däremot kan jag tänka mig att ha en fika, bara. Kanske en ros. Och eventuellt, men det är inget måste, ett litet paket bara för att. Och då är det inte innehållet utan tanken som räknas. Det går bra med en deodorant. Eller en slips. Men jösses, va trist. Slips och deodorant. Nä, om vi ändå ska göra ett (årligt) undantag och fira farsan så kan vi ju lika gärna köpa en skjorta till den där slipsen. Corneliani? Jaha, vi lägger på några hundralappar. Och vaddå fika? Då blir det ju mitt på dagen och vi som tänkt utnyttja dan till annat, varför inte middag? Ja, farfar ska ju också firas så då blir det stora familjemiddagen. Få se, vi blir alltså 10 pers... Då blir det ju som jag brukar göra, man vill lite extra när det är festmiddag och då måste jag få njuta av det och då blir det nog coque au vin. Typ.

"Hallå...kan vi åka och storhandla lite bara, vi ska inte fira fars dag och du kan ta ner plakaten nu för vi har ju bestämt att det blir bara en pytteliten grej och du vet ju att vi älskar dig ändå! Vaddå? Annandag Far? Nej, det finns inget sånt! Kom nu! Ta med pluskan, vi behöver fina råvaror!"

Festglad antifirare? Jag?

Paybacktime!

I fredags var vi hem till Pigan och hennes man och käkade.
(Pigan Ingela är en vän, Ingela P en annan. Skillnaden är rätt stor så därför kommer hädanefter den ena Ingela att heta Pigan. För att inte förväxla de båda damerna som kommenterar i min blogg, så måste vi hitta en lösning. Det kan bli rätt komiskt(?) annars.)

Ja, det var en parentes. Sms:et kom nån dag innan: "Tjabba, lust att käka mat här på fredag?" Inga krusiduller här inte. Vi åt en god middag och satt och filosoferade över livet av och till. Vi kom in på ämnet böcker. Pigan anser sig inte vara en bokslukare precis, ändå har jag fått låna en av de roligaste böcker jag läst nån gång av henne. Jag har presenterat den i bloggen tidigare, det handlade om att ta skamgrepp på livet och se till att man får så roligt som man gör sig, bland annat. (Eva Halldinger).

På jobbet fick jag en bok i min hand som också tydligen vandrar runt: "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". Jag har inte hunnit så långt att jag har nån vettig kommentar, men jag berättade om den för Pigan och vi var överens om att vi nog ville läsa den båda två. Och då filosoferade vi vidare över böcker och genast infann sig idén: man kanske skulle skriva en bok. Den skulle heta Payback Time och helt enkelt handla om alla oförrätter man blivit utsatt för genom livet. Dags att rensa. Att ge igen. Ge betalt för gammal ost. Äntligen!

Vi började gå igenom vissa saker som vi retade oss på och genast insåg jag att det skulle bli en bestseller. Attans, vilken terapi! Om man nu har behov av slika behandlingar.

Bokens synopsis stod glasklar för mitt inre, som ett fyrverkeri av hetska, bitchiga, brutala smockor till höger och vänster. Först skulle jag göra upp med mina egna monster, sen skulle jag intervjua andra som också skulle få en chans att ge igen. 300 sidor torde vara ett minimum för detta livsviktiga dokument. Givetvis skulle jag börja i min allra tidigaste barndom och gå igenom familj, släkt och vänner. Gubben som ville skoja och snodde lillebrors favvobil, "Bentleyn", är tyvärr icke längre i livet, men det hindrar inte mig från att klippa till å min broders vägnar. Minnet av en förvirrad, lessen lillebror som ser sin fina bil försvinna ner i gubblurkens ficka, det sitter som en djävulsk tagg i hjärtat än idag. Efterlevande släktingar skulle få äta upp detta i en rad förtydliganden om huruvida en sån handling påverkat min livskvalitét. Och möjligen min brors. Men han var ju bara tre år eller nåt.

För att inte tala om den vedervärdiga tolvåringen som flinade som en uppblåst kräftlykta när jag inte lyckades hoppa över plinten på dom vidriga, utslagsgivande idrottspassen. Den markattan skulle få sig en omgång. Eat shit! säger jag bara. Och pösmunken i nian som överlägset berättade att hon varit med min hemliga förälskelse hela helgen och att hon inte kände konkurrens från något håll. Där stod hon i sina stygga platåskor och extremt urfula långkofta och tuggade Jenkabubbelgum så käften nästan gick ur led. Hoppa och brinn, din ärkehäxa, han skrattade åt dig veckan efter när han berättade hur fånig du var. HAHAHA!!!

Tja, vad säger du, Pigan? När kan vi träffas och göra utkastet? Boken bör ligga på diskarna till midsommar så att folk har nåt att gruva sig för i den ljuvaste av årstider.
Puss o kram från en revanschsugen.

Trick or treat - bus eller godis..?

I morse hade marken blivit vit och faktiskt - jag njöt av vitheten, ledigheten och känslan av att bestämma över dagen. Promenaden blev extra lång med vinterpälsad dogg som ville nosa överallt och aldrig gå hem. Jag tog inte med mig musiken i morse utan lät tankarna springa åt andra håll eftersom jag känner att skaparlusten är på väg in igen. (Otroligt! Denna tid på året!) Då måste allt läggas åt sidan och plats beredas för flödet annars kan det gå illa. Det är Tavlan. Den som jag pratade om sist. Det handlar om årets månader och skeenden. Mer säger jag inte.

Hur som helst. Jag såg några småungar som gick och struttade i nysnön. Hörde deras småprat om den kommande Skrämmarhelgen med bus-eller-godis-spring i granngårdar och tänkte på våra egna små änglar. Terroriserade dom verkligen grannarna också genom att ringa på dörrar och skrika "Bus eller godis!!??" när någon förskrämd gammal tant öppnade. Nej, jag tror att vi lyckades undvika det. Kanske var vi aldrig hemma i hyreshuset där vi bodde under tiden före tonåren. Kanske var vi hos mormor i Västjämtland. Ja, ja, Halloween har vi väl firat nån gång då jag fallit för trycket. Men annars har det mest varit busfritt. Under denna amerikaniserade helg, alltså. Tro inte att det varit busfritt alltid, ånej, det skulle varit allt för trist.

Jag kan ju bara berätta om bilden.
Det var under en av våra fantastiska semestertrippar nånstans i södra Sverige. Jag och mannen tillika barnens far lämnade gullungarna ute och gick in i ett kulturhistoriskt eldorado, ett museum, kyrkoruiner och lämningar från kloster och trädgårdar. Det var en guidad visning och vi gav tolvåringen och tioåringen i uppdrag att se efter sexåringen och åttaåringen. Intelligent och fiffigt av oss, eller hur? Nå, vi blev snart stillsamt uppmärksammade av en försynt individ att vi borde se efter barnen, kanske.

Vi rusade ut. Jorå. Det hade tagit våra små änglar tre minuter att hitta sprinklersystemet i den praktfulla och välbevarade klosterträdgården. Inte bara hittat utan även förflyttat och gjort om det hela till ett Childrens Waterworld i miniformat. Ja, resten får ni räkna ut själva, nåt vill man ju ha för sig själv.

Men vi diskuterade ju en del och sen satt den unga kvartetten på en bänk, dyngsura och eftertänksamma. Inget dyrbart hade gått till spillo och vi hade fullt upp att inte skratta under bannorna. Bus är bus.

Ja, det var bara ett minne som kom upp där jag gick i nysnön i morgonsolen.
Nu ska jag arbeta tre timmar. Sen ska jag börja på tavlan när solen är mest på g. Hej så länge.

Lovet kommer!

Det hägrande höstlovet är här...
Visserligen kommer jag att jobba ett antal timmar varje dag, men jag kan sitta hemma i köket framför datorn och dricka kaffe när jag vill och gå ut när jag vill. Och ingen kommer och vill låna gummisnoddar till slangbellor eller håruppsättnig, penna till provet eller för att klottra på varandras armar, ingen kommer att vilja berätta om akut hjärtesorg eller be om hjälp att läsa schemat och dessutom inga lektioner att hinna till i tid med vettigt innehåll. Det blir en viss skillnad i arbetsron framför tangentbordet, så att säga. Jag vet inte riktigt om det är självvalt. Jag undrar mycket över det just nu. Återkommer med svar när jag tänkt färdigt.

Höstlovet inleddes med att ta hand om sjuk son. Märkligt att en 21-åring kan bli så liten. Och skönt. En blindtarmsoperation i tisdagsnatt och för tidig (?) hemgång med en ask Alvedon ställde till det. Fredagen tillbringade jag på lasarettet då vi åkte tillbaka akut och jag lämnade in den febrige sonen på reklamation. På lördag eftermiddag fick han komma tillbaka hem igen och bäddades ner med dataspel och fet roman framför sig. Kändes säkert. Pappan tog över vården och jag åkte till Maud i Kluk för att läsa manuset till hennes nya bok.

Hela lördagen tillbringade jag sålunda i ett hus som har något magiskt över sig. Först och främst är det fantastiskt att få köra bil tidigt en vacker höstmorgon. Av någon udda orsak satte jag på bilradion (jag brukar vilja ha tyst omkring mig när jag kör bil), och det råkade vara musik som påverkade hela min dag, både inför vad jag skulle göra men också suddade lite av oron för min vuxne lille son. Välfylld av positiva vibbar körde jag alltså rakt in i skogen till Maud. Det är vekligen mitt i spenaten. Stora lägdor åt alla håll och vackert så det skriker i hjärtat. I somras plockade jag famnen full av styvmorsviol på en av dom där lägdorna.

I Mauds hus finns något som gör att jag vill skriva och måla. Ja, förutom Maud, då. Det är någon skrivarande som lufsar runt där och sprutar energi över en. Dessutom finns det saker som påverkar mig, bokhyllor och böcker av alla slag överallt och massor av tavlor, bilder, pennor och penslar och stora vita fönster med utsikt rakt ut i skogen och Åreskutan. Jag stannade till eftermiddagen och då hade även Irja dykt upp. Förutom i min familj så tror jag inte att det är någonstans jag vilar så mycket som i denna skrivargrupp jag har förmånen att få tillhöra. Och jag tror inte att jag är så avklädd som då heller, jag har ingen mask eller roll, jag bara är. Man behöver inte prata heller för alla vet vad jag tänker. Eller jo, vi pratar ju massor, men på något sätt så hör delar av våra själar ihop. Så jag åkte därifrån stärkt i själ och hjärta, as ever.

Kvällen tillbringade jag och mannen på Bluesfestivalen. Jag mest framför rockabillyscenen. Fascinerat såg jag hur plötsligt alla förvandlades till svartvita foton, hela rummet blev femtiotal och mitt i allt detta hejdlösa, slamriga rockande befann jag mig i något jag inte riktigt vet varför jag känner mig så hemma i. Jag var ju mycket liten, på gränsen till existerande, då rockabillyn slog igenom. Det blev en fantastisk kväll, det kan jag bara upplysa er om. Cyklade hem som i ett vacuum, funderade på vem jag är och varför.

Från fredagmorgon till lördagnatt har själen rubbats en bit igen, sprängfylld av olika intryck. Det kommer att bära frukt idag, jag har en överskottseneergi som inte går att mäta och dessutom skiner solen och jag märkte just att dygnet blivit en timme längre! English teabjudning, hojtur (det är ingen snö än!), en särskild tavla som ska tillverkas för mitt välbefinnande och har jag tur kommer det att gå att skriva färdigt ett antal novellbörjor i kväll. Fisksoppa, vitt vin och frasigt bröd till middag, har jag tänkt.

Och, jo, sjuklingen sitter bredvid mig och ser ut som han är på väg åt rätt håll.
Jag lever. Jag är.
Kram.

EFIT- ett foto i timmen 19 oktober 2008

7.45
Morgon, klockan är snart åtta. Det måste ha slutat regna för något ljus silar i alla fall in genom sovrumsgardinen.



8.45
Jag ska gå ut med hunden, tar med mig frukosten.



9.45
Promenerat en timme, det är vått och kallt. Fast det går att vara ute. En blek oktobersol hänger över vårt hus.


10.45
Dags att jobba en stund. Massor av omdömen ska skrivas fast helst vill jag skriva färdigt novellen om Leonard och Maja.



11.45
Jorå, det blev diskat i natt efter att gästerna gått hem. Dags att plocka in i skåpen igen.


12.45
Farmor på besök. Hon är 88 år och kommer in för en kaffepaus på långpromenaden.


13.45
En tur till med hund och man. Vi njuter nog lite av höstrusket i alla fall.


14.45
Vårt äppelträd ser ut som en smyckad julgran...Traskar omkring i trädgården en minut, men tyvärr väntar mer jobb. Bara att återgå till köksbordet och datorn.


15.45
Går upp för att prata lite med husets entertainer. Två veckor kvar tills han drar vidare ut i världen. Spelningar har han redan på g i Oslo.


16.45
David och Thomas glor på film, jag vill bara ha en paus från datorn. Och dimper ner mitt ibland gullungarna. Kidsen. Eller vad dom nu är nu för tiden. Dom flyttar sig snällt åt sidan...


17.45
Vaniljsås och bacon? Naee, jag åker och handlar nåt.


18.45
Pizza till karlarna. Själv är jag vegetarian och hatar pizza. Men vad gör man inte för att glädja andra. Och det finns ju sallad.


19.45
Jag ringer till våran tjej. "NÄR kommer du hem?" "Snart."


20.45
Slänger mig på Thereses säng och vill prata. Medan hon babblar med mig sms:ar och chattar hon. Simultankapacitet. Kvinnligt?


21.45
En stunds eftertanke. Men bara fem minuter. Dagen tar slut och alla förbereder sig för jobb och skola. För min del känns det som både och på nåt vis.


22.45
Sovdags. Becksvart utanför. Om sju timmar sitter jag med kaffemuggen och tidningen. Arbetsveckan väntar.

Min dag!

YES va kul.
I morgon ska jag fota min dag. Ett tips från vännen I.
Dokumentera min dag. Jaa. Jösses, hur ska jag kunna vänta på att vakna?
Ett foto i timmen, det ni.
Vill ni se mig med hårnät och gurkor på ögonen? Eller smygfoto på grannen som triumferande går ut med doggen FÖRE mig med ett belåtet flin? Eller jag och disken från gårdagens fest? (Det var KUL!)Eller mina tår som behagligt vickar fram och tillbaka med vetskapen att det kommer att gå ytterligare en timme innan jag behagar kliva ur sängen? Vem vet vad dagen kommer att innehålla?

Vänta och se!
Kramar till er alla.

Kul kommentarer...

...från mina elever:

"Har vi dig nu?"
(Fråga från elev som vill veta vilken lärare som dyker upp. Jaa, och jag har er. Vi är som en enda familj...)

"Teori? Nu? Men snälla!"
(Förtvivlad elev som kommit för att rita..?)

"Jag kommer inte för sent, jag var och..., var och..., jaa, jag var och...hm"
(Tio minuter försenad gäller det att hitta en godtagbar ursäkt. Gärna snabbt.)

"Hur fan kan man vilja bli LÄRARE???"
(Medkännande elev som ser högen med böcker att rätta växa. Fredag eftermiddag.)

"Orka läsa!"
(Tja, enligt mig så är det rätt soft att få läsa en timme, vilken lyx. Men det är jag, det.)

"Robin Hood? Är det han den där gröna?"
(Svar på min fråga om nån visste nåt om Robin Hood?)

"Jag tycker du ska bjuda oss på fika nu när vi har jobbat så hårt"
(Slutkörd nia som vill ha nåt tillbaka.)

"När man är här vill man ju UMGÅS, man har liksom inte tid och plugga"
(Seriöst svar på min stilla undran varför det går så trögt med jobbet och varför man fortfarande diskuterar helgens bravader.)

"Snälla, den här lektionen kan väl jag få sova?"
(Trött och luttrad femtonåring efter en krävande, hektisk weekend.)

"Du är PRECIS som morsan!"
(Arg fjortis som trodde att jag inte hade ögon och öron i nacken. Haha.)

"När är det sommarlov?"
(Fråga från pigg dam i sexan tre timmar in på terminens början i nya klassen.)

Även fast jag oftast känner att jag inte räcker till åt alla (en sjukdom alla lärare får), och fast jag jobbar nästan all vaken tid, så är tiden med ungdomar i min favoritålder 13 till 16 ett så stort bonus att det överväger det mesta. Det går inte en dag utan att man skrattar. Från fniss till gapskratt. Livsglädjen sjuder verkligen trots bistra tider med börskris, arbetslöshet, våldsdåd och övertrötta lärare. Så det så.



"