Brorsorna

Märkligt så fort tiden gått.....

Paus

Lördag klockan 10.00.
Promenad på Operahuset i Oslo. 14 grader varmt.

En paus i det tungsamma arbetet med att paketera och arkivera ett liv. En vitamininjektion med försommaraningar, umgänge med ungdomar, god mat utomhus i ljummen kväll och planer för framtiden.

Som sagt - glädje och sorg på alla nivåer.

/E.

Förändring

Barnens farfar och morfar har gått ur tiden.
En förändring i vardagsbilden har skett igen.

Det tar kraft.

//E.

Tankar bakom en röd gardin

Här sitter jag och har det bra.

Det är lov. Jag har en del jobb med mig men det gäller att strukturera upp dagarna så man kan njuta så mycket det bara går av ledigheten. Så fantastiskt skönt att vara hemma i sitt hus en vanlig vardag. Bestämma över sin dag. Sin tid. Vad man vill äta, vad man vill göra, vad man vill ska höras eller ses. Ibland funderar jag allvarligt på hur det kunde bli så. Allra helst vill jag ju ha hela min familj omkring mig. Liv och rörelse, kära röster och gester. Men de kommer ju, de dyker ju alltid upp. Det är vetskapen om att någon kommer som gör det så bra. Fast jag erkänner, det kan gärna få dröja, jag njuter just nu... av min ensamhet.

Samtidigt undrar jag naturligtvis om jag alltid kommer att njuta av ensamheten. Hur kommer det att bli sen? Om man blir gammal och skör och inte kan ta sig fram som man vill. Om man blir beroende av andra, om man måste bli matad, klädd och stödd och rullad.... Ensam, utan förmåga att teckna, pyssla, skriva.... Skrämmande men nyttig tanke. Det gäller att ta vara på tiden.

Jag pratade med mor idag. Hon som bor ensam och klarar sig fint. Vi pratade om att ha hjälp hemma. Nej tack, det skulle vara illa. Att ha nån inne i sitt liv, liksom, sa hon. Jag fattar vad hon menar och det har jag tänkt mycket på idag efter tekoppen hos morsan. Naturligtvis känner jag tacksamhet över att hjälp av olika slag finns, tacksam över att någon ser till att dagen rullar för den som behöver och att man får sina livsnödvändigheter. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på begränsningen som det innebär att vara i ständigt behov av en annan människa.

Det är väl ingen ovanlig tanke, det var bara det att den slog mig med kraft idag då jag satt på en pall i vårt hus i total tystnad och såg solen smyga fram genom den röda tyllgardinen som familjeprinsessan valt till jul. Den är så tunn och skir så jag har glömt att den borde läggas i julförvaring. Och just idag var jag glad att den var kvar för den glänste så fint, tyckte jag.

Jag tänkte på tystnaden, det var som om huset höll andan efter tonårstiden. Inga mollbeats från källaren, inga ihållande duschstrålar med efterföljande ånga av herrparfym när dörren äntligen slås upp och en annan irriterat bufflar sig in efter att ha köat i fem minuter. Inga smäll i dörrar på övervåningen och tuggummipop. Bara tystnad.

Jaa, jag fastnade där på pallen. Klockan var bara lite drygt åtta på morgonen och huset och dagen var mina. Faktiskt tycker jag att jag just nu tar vara på tiden mer än nånsin. Det är inte ofta jag tycker att jag får tänka klart. Man blir alltid störd av naturliga skäl till vardags, men stillheten på en plats man gillar och trivs med, den är värd väldigt mycket. Så just nu, medan jag fortfarande kan välja vad jag vill göra med min tid utan att någon annan behöver hjälpa till, just nu ska jag ta vara på varenda sekund! Och i morgon ska jag sitta på den där pallen igen och titta på solen en stund. Och jag tänker inte ta ner julgardinerna!

//E

Jag har inhandlat ett par sprillans nya turskidor. Nu ska det bli!

Nu för tiden går man in på sportaffären och säger vem man är så skräddarsys allt.
-  Vad har du åkt på förr? frågar experten.
-  På medeltiden tror jag det var. Träplankor...? Jag minns inte så noga.
Biträdet inser att jag är en kvinnlig variant på Stig-Helmer och plockar fram nytt. Själv ser jag framför mig långa turer på Storsjöns is med varm choklad och apelsiner, solen i ansiktet och vinden i ryggen. Jag har bestämt att det är god träning för min "surpåk", som brodern så riktigt kallar mitt onda ben. Dessutom gillar jag som bekant att vara ute.

Skämt åsido har jag tagit någon tur i Höglekardalen långt efter medeltiden och vet att det passar surpåken att hasa runt på turskidor. Därav satsningen. Det finns många mysiga mål att sikta på här hemma längs Storsjöns stränder. Och telefonen kan ju rädda en vimsande dam som plötsligt tappar orientering och ork. Det är liksom jag, det.

Jag får härliga flashbacks från byskoletiden. Ett par blå Edsbyns och vita pjäxor med turkost snöre. Jag gillade pjäxorna, ingen annan hade vita. Det långa spåret runt ängarna mitt i byn gillade jag också. På vårvintereftermiddagarna, när solen värmde och vilade på Renfjällskanten, då var det bara att skida iväg efter skoldagen. Från skolan, längs nyvägen, ovanför gårdarna och en vid sväng ner mot gammalvägen. Jag både kan se, känna och höra hur det var. Det är nåt att längta efter.

Vilket också får mig att minnas en tur med brorsan på andra sidan sjön hemmavid då vi var tio-tolv år. Massor av snö och mer på gång. Vi skidade iväg, utan vatten eller fika. Vi skulle ju bara iväg på en snabbtur på några kilometer bortåt fjällsidan. Inga telefoner, såna fanns inte på medeltiden. Vi hade bestämt oss för att åka längs en ås för att se var den slutade eller började och för att helt enkelt besegra den. Hade det varit jag i min mammaroll och mina ungar skulle åka samma tur långt bort utan nåbarhet så skulle jag väl gått i taket. Så skulle det varit idag. Nu var det inte så, då. Morsan sa bara hejdå och sen for vi. Vi besegrade åsen, åkte glatt nerför den långa och inte alltför branta sluttningen och kryssade mellan granarna. Ospårat, så klart.

Jag har tänkt på det ofta, hur man vinglade iväg bortåt storskogen utan att nån egentligen visste var man var. Men ingen olycka hände och vi kom hem, bevisligen. Skidorna var ett utmärkt fortskaffningsmedel för vintriga äventyr i jämtländska skogar och förmodligen ställde vi bara dessa mot husväggen och gick in och käkade pannbiff med lök efter alla turer i väglöst land.

Nu kommer det att vara annorlunda. Jag håller mig till spåren, ska njuta av solen och tala om var jag håller hus. Choklad och apelsin var det!

Hejohå! /E.

Jösses, jag lever i en cybervärld. Ipad (jobbet), datorn i knät, scannern i lekrummet och en färgskrivare därtill...mobilen i fickan och ett par gps:ar i huset varav en förhoppningsvis kan säljas, dock, men ändå. Om det ringer på det fasta telefonabonnemanget som vi ändå har kvar blir man nästan rädd. VEM ringer???

Jag vet inte vad jag tycker. Eller vad jag kan tycka. För livet ser ut så här.

Jag och min bror har köpt en mobiltelefon till mamma. Hon tittade intresserat på den och sen på mig. Hur gör man nu då?

Plötligt hoppades jag innerligt att min pedagogiska utbildning ska vara till nytta på ett helt annat plan. Eller mina egna erfarenheter. Och då ploppade en annan intressant tanke upp. Jag är mitt emellan. En särskild generation. Dom som sett livet före och efter Uppkopplingen.

Mamma tillhör inte De Uppkopplade. Hon har en telefon med sladd som sitter i väggen för jämnan. Hon prenumererar på papperstidningen och PRATAR med grannen. Biblioteket är hennes oas i livet och hon när en ständigt ängslan över att pappersböckerna ska försvinna och bytas ut mot ettor och nollor. Men hon förundrades över hur snabbt vi fick fram information om sonens tillfälliga bostad på en liten ort i Asien och till och med bilder på hur det såg ut, ljud hur det hördes och recept på sånt vi kunde laga om vi också ville veta hur det luktade. Fem minuter. No more. En annan dag fräste hon över mänsklighetens undergång genom allt skit som sprids sen Internet övertog världen.

Vi lyssnar och förstår.

Barnen, både våra och de unga jag träffar i jobbet, de vet knappt att det fanns en värld utan mobiler och datorer. Dom skulle inte klara sig utan att vara tillgängliga 24-7, eller låta blicken vila på displayen eller låta fingrarna dansa över touchscreens på alla möjliga apparater. Jag brukar säga att dom som föddes efter -85 har en medfödd gen. Man bara vet hur det funkar. Mina elever är vana vid min kommentar nu. Ibland säger dom själv detta innan jag hunnit.
- Du behöver inte förklara...vi vet ändå, säger dom och knappar, blippar och knackar sig fram i cyberspace.

Inte mamma. Hon vände på mobilen och funderade över två likartade begrepp: ladda ström, ladda pengar. Det primära i förutsättningarna för användning. Steg ett först. SIM-kort, pin- och pukkoder får vänta, tänkte jag, där jag satt och funderade över teknikens snabba under och att jag sett både före och efter. Och att jag just nu satt mitt emellan. Jag minns hur det var när jag hanterade mina första texter och sökningar på en dator. Jag minns också familjens första mobil, familjemobilen som var tung och stor och svart. Inte var det självklart hur man gjorde, inte. Dryga femton år senare läggs en Ipad framför mig på jobbet med uppmaningen att använda den. Det gjorde jag ju, inte behövde jag fundera många minuter på hur man gjorde inte, med undantag för min image som jag bestämt vill behålla: vad är det för fel på papper och penna??? Nån måste ju hålla även dessa verktyg igång. Säger jag alltid. Men jag har inga problem att använda det jag får framför mig. Det är bara att tugga i sig tidens gång.

Mamma behöver en mobil. Vi vill att hon ska kunna nå oss från alla hörn. Vi vill kunna nå henne, ska jag väl också tillägga. Hon kommer att gilla den, det vet jag. Men jag måste tänka på ett nytt sätt om jag ska vara till hjälp. Minnas hur det var att inte ha en aning. Inte som med ungarna i skolan. Man börjar liksom mitt i och bara säger "koppla upp er" eller "kolla om du får kontakt med nätet på din Ipad". Ord och meningar som låter som galenskaper i mammas, och ej att förglömma, många, många flers öron. Sånt glöms bort allt för ofta, men dom finns!

Nå, vi ska välan se hur detta fungerar. Lite fniss blir det allt då jag har svårt att se min mamma stå på gågatan och sms:a. Jag har svårt att se henne sakta ner stegen för att glo stint ner på en tingest i näven, glömsk eller omedveten om att tio vänner eller bekanta just skyndade förbi, samtliga stirrande neråt sina nävar eller pratande i tomma luften med blicken långt borta, förlorad i ett samtal i ett headset. Om det sker, hoppas jag i alla fall att det är ett undantag mer än en regel. Jag vill bevara mamma som mamma med pappersböcker och handskrivna vykort och brev. Och själv, själv hör jag till kategorin lärare som lämnar mobiltelefonen på skrivbordet under lektionerna till elevers, föräldrars och kollegers förundran. Jag som är mitt emellan.

//Eva. Tankar från en idé, handskriven i min anteckningsbok som alltid finns i väskan, redigerat en gång under lunchrasten på Ipaden och slutligen renskrivet från datorn som alltid finns vid köksbordet.

Planer

Vi planerar.

Ska vi åka till Toscana? undrade jag.

Maken rynkade pannan och gjorde en hastig överslagsräkning i huvudet vilket slutade med ett njaa, vi bör ha mer i kassan och mer tid. Tid till att fixa kassan, alltså. Han är ekonom, jag är påhittare. I alla fall när det gäller såna här saker.

Men du! sa han sen glatt, vi kan ju alltid åka båt till Tyskland och sen vips är man ju inne i Polen och va sägs om Warzawa, Prag och Budapest? Va? Fint, det....Billigt dessutom.

Jaha. Jag måste övervinna en viss obehagskänsla då det gäller att åka österut. Jag kan inte direkt sätta fingret på vad det är. Det är ungefär så här: Till Prag åker man med buss eller flyg (kanske med ett gäng pensionärer?) och till Rivieran och Toscana åker man hoj lätt som en plätt. Prag, Warsawa och Budapest är gråbruna medan Rivieran och Toscana är ljusgröna. Ja, ni vet att jag tänker i färger, va?
Alltså, vi sitter nu här och saker börjar hända. Lite surfning på nätet för att kolla vägar och andras erfarenheter. Lite småkoll på hojgrejer. Lite funderingar på vad som kan vara intressant att se. Just nu känns sommarn långt borta och Prag ännu längre bort. Jag behöver nog bli övertygad innan jag känner hundraprocentig entusiasm. Å andra sidan har jag aldrig varit där medan jag faktiskt har besökt Rivieran en gång i min gröna ungdom. Hur det var har jag få minnen av, mest beroende på att jag var mer intresserad av mitt ressällskap än platsen i fråga. Jag var också mer intresserad av hur länge vi skulle kunna hålla oss borta med dom fickpengar vi hade samt huruvida vi skulle överleva allt konstigt vi åt. Och drack med, för den delen. Vi var i Nice och skulle ta båten över till Korsika. Fattiga som vi var sov vi på kajen under bar himmel i sovsäckarna på marken för att inte missa båten nästa dag. Oj, oj, oj...att vi inte blev rånade. Eller blev uppätna av nån giftspindel. Sånt händer nog inte i Prag...

Detta tål att fundera på. Tills vidare virar jag in mig ännu ett varv i fleecen och bestämmer mig för att det är ett äventyr att bara ta sig till jobbet i morgonbitti i 26 graders kyla. Motorcykelsafaris i Östeuropa känns ljusår bort.

/E

The Long Cool Song

För någon vecka sen slog det mig att jag gick på stan i bara kalsingar.

Ja, jag blev inte särskilt upprörd, såg mig bara omkring och blev med ens lugnad av att ett flertal människor, kvinnor, ska jag kanske förtydliga, spatserade omkring i kallingar. Det heter TAJTS nu för tiden, vilket min dotter en gång påpekat när jag kommenterat benkläderna med fel ord. Alltså - det är helt i sin ordning att gå omkring utan byxor.

Jag är överförtjust och kommer aldrig riktigt att släppa detta. Jag har samma känsla som jag hade som liten när jag kom hem från skolan eller in från snöleken och fick springa omkring i kalasbyxorna. Vilken befrielse! Alltså tar jag gladeligen på mig kallingarna och promenerar ut på stan, på jobbet, på krogen, på shopping. Däremot kommer jag troligen inte att gå omkring i shorts utanpå strumpbyxor igen, där går gränsen för vad jag vill återse på mig själv. Jag minns mornar då man stod med nylonstrumporna och valde mellan de ljuslila shortsen eller de avklippta stretchbrallorna. Ja, det hette inte short, det hette korts. Med kort å-ljud. Jag minns också att jag kände mig fin. Eller ännu hellre - jag kände mig MED. Man var med i gänget, hade rätt saker.

Kalsongen som festplagg har figurerat i mitt liv en gång tidigare, närmare bestämt i början av nittiotalet då det smög sig in i modet. Då var jag ytterst tveksam till det hela. Jag jobbade inom tandvården och kliniken hade just flyttat in i ett nybyggt hus. På samma gata ploppade nya modebutiker upp av och till, bland annat Vero Moda. Eftersom vi befann oss så nära hängde vi på låset då de öppnade och ut kom jag och min kollega med famnen full av kassar. I en av påsarna hade jag en orangerosa (ja, det finns ingen annan beskrivning av den färgen) dress bestående av en lång tröja och ett par tajts i samma nyans.
- Undrar om jag kommer att gilla det här, minns jag att jag sa till min kollega när vi packade upp kassarna och provade framför den dyra figurspegeln vi hade i personalrummmet. Jag kände mig avklädd i kalsingarna och den orangerosa tröjan som nätt och jämt nådde nedanför ändan.
- Du är skitsnygg! sa hon. Men jag fortsatte orma mig framför spegeln, tveksam inför det nya kalsongmodet.
- Ha det där på invigningen! bestämde hon.
- Nja, det får vi allt se, tyckte jag.

Den nybyggda kliniken skulle invigas, nämligen, och fyllas med kolleger från alla håll. Party skulle det utan tvekan bli. Och att vi skulle funka som kuttersmycken var det ingen tvekan om heller, även om det inte utalades högt. Särskilt som det hela skulle filmas för framtida reklam. Underförstått gick det inte an att komma i jeans och t-tröja...

Jag provade mina tajts och långtröja ett par vändor till och bestämde mig för att det fick bära eller brista, jag skulle ta risken. Min arbetskamrats uttalande om att jag var skitsnygg hade ingen inverkan. Hon var född genomtrevlig och spred komplimanger omkring sig dagligen. Å andra sidan skulle hon definitivt sagt ifrån om jag på nåt sätt skulle ha varit en risk för den flashiga klinikens framtida rykte. Hon var inte bara trevlig, hon hade även sinne för PR, en annan medfödd förmåga som av och till fått chefen att buga sig. Jag förberedde mig för en afton i långkalsonger bland festklädda kollegor och lite mer gräddiga deltagare.

Ja, det gick ju bra, förstås. Efter ett glas champagne kände man sig fin och ingen hade glott på mig särskilt mycket trots att vi stått där som välkomstkommitté och delat ut skumpa och snittar. Jag vill tillägga att min kollega och vän INTE hade tajts utan, vad jag minns, kostym a la 40-tal. Vi måste ha sett omaka ut....
Långt efteråt sa min chef att han sett filmen och att "vi var såååååå fina", med ett belåtet uttryck i ansiktet. Vi bara ryckte på axlarna och lät honom förstå att vi ALLTID var snygga och modemedvetna och att vi dessutom struntade i vad han tyckte för vi gjorde som vi kände för ändå och det blev alltid rätt. Vi ville för allt i världen inte att han skulle tro att vi gick att styra när det gällde outfits på flashiga klinikpartyn.

Tja, sen då. Jag vet att jag inte använde de orangrosa tajtsen ofta efter den där gången, kände mig fortfarande som en elvaåring i kalasbrallor, men tröjan hängde med överallt. Jag gillade det där långa, halvt klänning, halvt säckig tröja. För den blev lite säckig efter några år. Idag har jag inga skrupler, långkalsingar och kjol, långkalsingar och tröja, långkalsingar och klänning, no problems. Men för bara fem år sen skulle jag bara tänkt "in my dreams" om jag skulle sett mig gående på gågatan i långkalsonger och tröja. Konstigt hur man förändras, det kan ha med ålder och mognad att göra. Därför ska jag gladeligen återkomma om jag får lust att använda korts och nylonisar. Men då hoppas jag nog att nån ringer polisen, för då är jag välan en dam på sjuttitre. Men vem vet. Kunde kalsongmodet omvända en inbiten klänning-och kjolhatande jeansslitare så kan nog nya trender förvirra än en gång. Men som sagt. Ring gärna polisen....

//E.

PS. Filmen - den fick jag aldrig se. Kanske ligger den på utube, kanske ligger den i en papperskorg, kanske är den arkiverad i en källare bland dammiga journaler och gipskäkar. Vem vet. DS.

Bloggen har fått en utmärkelse av Eva Grelson . Hennes motivering är:

Eva, med sina humoristiska betraktelser av livet och dessutom en mängd vackra bilder.


Det tackar jag för. Det känns väldigt roligt att få!
Särskilt roligt då jag använder bloggen i min undervisning ibland i svenska och bild och särskilt roligt att någon läser den frivilligt utom mina elever som (oftast) gör det på kommando...

Ofta frågar jag mig faktiskt vad som gör att man gillar att blogga. Tja... för min del så är det helt enkelt skrivandet. Jag håller mig mer till krönikamodellen eller helt enkelt en vardagsbetraktelse eller av och till en kortare skröna. När det kliar i skrivtarmen och man vill få ur sig något fort (och för all del oredigerat ibland) så känns det skönt att ha en eller flera bloggar. Så, Eva, jag tackar för utmärkelsen och skickar den vidare till några av mina favoriter - inte alls ett lätt val....

Här är några tips från mig:

Mauds blogg - om hur livet kan se ut och hur det kan hanteras i både glädje och sorg. Här finns många insiktsfulla tankar och reflektioner som alltid får mig att fundera över våra livsöden och meningen med allt.

Staffans blogg - en fotoglad killes liv och leverne i den allmänna villervallan. Kul att läsa  (eller kanske se!) om hur ett intresse växer och undra hur det går sen. Blir han proffsfotograf som Morbror Koko?

Karins blogg - om hur livet i Malaysia ter sig för en svensk småbarnsfamilj. Jättespännande! Och fina bilder till....

Ingelas blogg - vad vore livet utan en ungdoms fyndiga livsbetraktelser i bloggform? Håll koll - snart kanske det dyker upp fler böcker!

Bridos blogg - motvallskärring kallar hon sig med bister humor. En krutdam som sliter för andras och egna ungars bästa. Heja på!



Till utmärkelsen hör en uppgift. Liebster betyder "käraste"och utnämningen ges till bloggar med färre än 200 följare/prenumeranter. När man får utmärkelsen ska man göra följande:
Tacka den som gett dig utmärkelsen och länka.Skriv ner de 5 bloggar man vill lämna utmärkelsen vidare till dem och låta dem veta det genom att lämna en kommentar i deras blogg.Till sist hoppas man att de utvalda vill lämna utmärkelsen vidare...

Kram och hej hej leverpastej!
//E

Julbilder från förr 3

Vi hade julgransplundring igår. Rätt stillsam tillställning. Bjöd morsorna och ungdomarna på middag. Tallen (som var plundrad och klar) hade vi monterat fast på makens biltak och kört omkring med under hela dagen. Detta för att vi missade återvinningsstationens öppettid med en minut. Succé på köpcentrats parkering. Folk fnissade och dessvärre även pekade. Som om det vore en dundersensation att någon kör omkring med en tall på biltaket den 14 januari. Visserligen en grön och fin tall, fräsch som om vore den nyhuggen. Men ändå. För att undanröja alla misstankar om att vi missat sopstationen pratade jag högt med maken om hur vi hade firat hela julen vid Medelhavet och att det nu äntligen skulle bli skönt att få klä julgranen och ha lite efterfest. Sen smet vi in på affären.

Jag minns andra julgransplundringar. När jag var liten gick man till tant B. Där var det party! Först fick man fika med massor av kakor som var annorlunda än mormors och mammas. Det var mer marsipan, det var teaterkonfekt (fast det visste jag ju inte att det hette då), det var oblater doppade i choklad och det var gröna och rosa kakor. Sugrören var fiffigt smala och saften räckte länge. Och den var hemkokt. Inget slarv där inte. Efter fikat och alla vuxnas babbel blev det dans kring granen. Vi gick igenom hela registret. Allt från den elaka "Skära, skära havre..." till den genanta "Vi äro musikanter..." Jag kan än idag se framför mig den spensliga lilla ljusa flickan i knästrumpor och blå klänning där hon stod ensam och log så glatt fast hela gänget av tanter och ungar stod runtom och pekade finger och sjöng "fy skam, fy skam, för ingen ville ha 'na...". Förresten såg alla lika glada ut. Trots sång och text om utstötning och odugligheter. Själv hatade jag "Björnen sover" för då gällde det att rädda sitt liv. Jag skrämde upp mig själv tillräckligt varje gång för att få nåt skumt i magen när det var dags för björndansen. Ännu värre var det om det var nån busgrabb som var björn. Av någon dunkel anledning lyckades de alltid ha björntänder och öron som låg bakåt när de vrålade och viftade med ramarna framför näsan på oss. Det stank vilt länge efteråt och enda trösten var att husets herre, farbror H, som var jägare, höll sig lugn.

Naturligtvis älskade jag julgransplundringarna hos tant B. Alla var där, kändes det som. Huset kändes enormt stort, salen där granen stod mitt i för att möjliggöra ringdans kändes gigantisk, långdansen böljade genom hela salen och hela huset och upp och ner för trapporna och in i salen igen. Det fanns hur mycket plats som helst och det var hur mycket ungar som helst. Och mammor med, för den delen. I tofflor.

Jag har ett tydligt minne av hur jag satt på golvet och tittade på ringdansen. Det var säkert den genanta "Vi äro musikanter...", den ville jag helst slippa. Jag konstaterade att alla tanter hade tofflor som såg ut som en ballerinasko i glittrigt stretchtyg. (Jösses! Jag skulle ge vad som helst för ett par såna idag! ) Tant B:s tofflor var snyggast för de var turkosa. Det var en höjdarfärg. Jag satt och tittade länge på allas tofflor och hur de liksom lätt tassade omkring i ringdansen i takt med fiolioliolej och fånade sig. Generad satt jag där och tänkte att det var en låt som bara tanter i tofflor passade till.

Kalaset avslutades alltid med "Nu är glada julen slut, slut, slut..." och Raketen. Lomhörda efter att ha kört Raketen tre gånger gick vi hem med påsar i nävarna. Jag minns inte så noga vad jag tänkte om det, det var ju slut på julen och man tyckte väl att det var eoner till nästa. Särskilt sorgsen var jag nog inte.

Vi har också haft våra plundringar sen ungarna kom. Det beror mest på att två av grabbarna råkar fylla år en månad efter jul, varför vi passat på att slå ihop fenomenen Kalas och Plundring. Ett tag var det ok för grabbarna att ha kalasen tillsammans varför det kunde vara en tolv - femton ungar och rätt många mammor och pappor som gärna också ville fika. Det var en storhetstid, kan jag säga. Ett år var granen så stygg så vi slängde den strax efter nyår och skaffade en ny för plundringens skull. Det var det värt. Och precis som min barndoms tant B har jag bakat färgglada kakor och gjort påsar. Undrar vem som haft roligast - jag eller ungarna? Nåja, den som njuter av att ha ett tiotal glada barn sjungande julsånger (inte Skära havre!) och dansande runt granen vet vad jag pratar om.

Jag tror att jag ganska snart ska leta mig iväg till tant B medan hon finns kvar. Kanske har hon sparat ett par glittriga tofflor i nån låda? Kanske behöver hon veta att hon inspirerat mig till plundringar i kolossalformat. Det skulle också vara spännande att stega upp salen där granen stod så att jag kan avleverera en mer nyanserad bild av plundringen och dansutrymmet. Återkommer om det. Nu är det snart vår, hörni. Regnet smattrar mot rutan, tulpanerna står på bordet och på makens biltak ligger en plundrad tall och väntar på att bli resajklad.

//E.

Minnesbilder från 2011

Jag brukar alltid skriva i min dagbok (jodå, jag har en sån och den är HEMLIG) några ord om att tiden och allt som händer bara svischar förbi utan att jag riktigt fattat vad som hänt. Så har det varit sedan 1968 då jag började skriva dagbok. Det finns alltid funderingar på hur sommarlovet bara tog slut just som det börjat och varför julen liksom skuttade förbi. Ännu mer spännande blir det då jag tittar igenom mitt ständigt växande bildarkiv. (Tack och lov för digitalisering och externa hårddiskar. Trots det växer också pappersarkivet - tack och lov för en generös make som ser till att det finns förutsättningar både när det gäller papper, färg och teknik!) I bildarkivet förundras jag över hur mycket som sker på ett helt år och vilka nya erfarenheter jag gjort, vad nytt jag har lärt mig och vad det kan betyda.

En kär vän sa en gång så klokt: "...och då undrar jag vad det är jag får nu" då vi pratades vid om livets olika skiftningar och perioder och hur tufft det kan vara ibland. Allt har en betydelse och allt har sin tid. Så är det, det tror i alla fall jag. Och hur det nu än är - det är ofattbart kul med bilder. Ett klipp ur tiden.

JANUARI 2011
Hundens sista dagar har guldkant.
Grabbarnas farmor har som alltid falukorv i kylen

FEBRUARI 2011
Vi flackar runt i snövärlden utan hund, reser i vinterlandskap och gräver oss fram.

FEBRUARI 2011
Det blir inte många turer till Hovde denna vinter. Vad gör vi egentligen?

MARS 2011
Äntligen kommer David hem efter ett halvårs luffande i Sydamerika.
Hemmet fylls av musik och glada kompisar.

MARS - APRIL 2011
Thomas flyttar ut ur huset och in i egen lya. Vi ägnar vårvintern åt att
snickra och möblera. Storebror hjälper till.

MAJ 2011
David är tillbaka i Norge och vi kör en soffa en helg.
Från våren på Slingervägen, över vintern i Härjedalen till
sommaren i Oslo.

MAJ - JUNI 2011
En sällsynt fjäril fladdrar förbi några dagar.
Vi får rå om en son som oftast befinner sig någon annanstans i världen.

JUNI 2011
Äntligen ska vi få åka på Lelles motorcykelträff i Visby.
Väl framme inser vi att vi har roligare utanför hojcirkusen
och drar på egna äventyr runt Gotland och Fårö.

JUNI 2011
Ett romantiskt bröllop i försommargrönskan.
Vi får umgås med släkt och vänner ett dygn.

JULI 2011
Vi blir inbjudna till ännu en släktträff, dock utan bröllop, och har en kanontrevlig
dag och kväll ihop med ett glatt gäng.

JULI 2011
En tur till London med Thomas och Therese.
Det blir en vecka sprängfylld av sightseeing, shopping och pubkäk.

JULI - AUGUSTI 2011
Vad vore en sommar utan minst två långturer på hoj?
Norge igen. Kystriksveien Steinkjer - Bodö.
Ordet upplevelse räcker inte ens till...

SEPTEMBER - OKTOBER 2011
En varm höst och många kortare motorcykelturer.
Storsjön med Oviksfjällen från Mårdsund i september, Körfältet med gröna kullar
i slutet av oktober, Storån på väg till Nulltjärn i september och en sen tur
till Föllinge med ÖMCK. På hemvägen stannar vi vid Långan.

OKTOBER 2011
Jag bor ett dygn med min vän mitt i Åre.
Vi ventilerar som alltid vad vi gjort under alla år,
vad vi gör nu och vad vi kommer att göra.
Långpromenaden runt byn tar ett par timmar minst.

NOVEMBER 2011
Therese fyller 20
Hur kunde det gå till? Hon är ju knappt tio..? Eller så...
Jag får den äran att bjuda på fonduemiddag och efter det förvandlas hon till en vampyr
och försvinner på festen som ordnats.

DECEMBER 2011
David kommer hem igen.
Jobbar man på Freia så ska det synas: två rediga bärkassar med choklad har han.
Vi lyckas med konststycket att äta oss less - tro't eller ej.

DECEMBER 2011
Ett gäng julfirare leker med min ipad.

DECEMBER 2011
Men HALLÅ!
Vem klämmer på paketen?
Där kom vi allt på dig!

DECEMBER 2011
Nyårsafton
Vi tar en kvällstur med bilen upp i backarna på Frösön.
Alla ungdomar firar nyår som ungdomar ska och vi halvgamlingar
slöar framför TVn och smsar nyårshälsningar medan vi gäspar!
Vad vi har det bra!

//E.