Arbetsro

I morse tänkte jag att om jag inte arbetar kommer jag att gå in i den där väggen. Kanske.

Påsklovet har inneburit så mycket ommöblering i tillvaron att jag känt mig mer matt än jag någonsin tidigare gjort. Som jag tidigare sa så uppskattar man vardagen mer när det händer saker i ens liv. Och samtidigt märker jag att jag håller på att vänja mig vid att mamma inte längre är samma mamma. Och att jag följdaktligen inte heller är samma dotter. Det är tungt. Men ofta tänker jag på vad en vän en gång sa när vi satt och pratade om livets fram- och baksidor. Att när det händer något som känns tungt så frågar hon sig vad det är hon får nu. Vad ska hon dra för lärdom att detta? Det gäller att klura ut meningen med livet, liksom. Jag tyckte det där kändes bra. Det är klokt.

Nej, inte "går jag in i väggen", inte. Men ingen morgon har det känts så skönt att sätta sig i bilen och åka två mil till jobbet. På vägen dit hann jag, trots att jag var ensam och inte hade mina samåkare med mig, tänka på vad som var på gång både i bildsalen och i svenskan. Det var snorhalt och jag var rätt skakis när jag klev ur bilen, men på något sätt kändes det normalt. Så här är det varje år. Vardagsproblem.

Eleverna var trötta och klagade obligatoriskt på att lovet gått för fort och att man inte aaaaaaaaaaaalls minns vad man gjorde innan påsk. Bra, det är som det ska vara. Långa suckar över att behöva hitta sina påbörjade beskrivande rapporter om Sveriges minoriteter, argt letande efter bilder i bildsalen "som låg precis just HÄR innan lovet, vem har tagit min biiiiild?" Och så den sura tonåringen som betraktar min tröja och konstaterar att jag har ett litet hål på den. "Den där kan du ju inte ha en dag till!".  Jag känner mig som sleven i grytan när jag har dom där sura tonåringarna omkring mig. Det bästa är att man får vara sur själv ibland utan att dom hänger en för det. Som sagt, dagen har givit mig kraft och arbetsro.

Mot nya mål.
/E

Och så blev det lördag.

Vår.
Jag måste säga att det är oerhört viktigt att få vakna till fågelkvitter. (Och duvorna, de räknas, trots makens morrande). Den utflyttade dottern sa, efter en övernatt hos oss i urhemmet, att det var fantastiskt att få vakna till fåglarna för det hade hon minsann inte hemma trots att fönstret stod öppet. Ja, det är skillnad på att bo på Slingervägen och Rådhusgatan....

Mammatankarna tränger på redan innan jag vaknat. Drömde om en stormig eftermiddag på tidigt 60-tal då vi promenerade från vårt hus till tant Gitta. Jag höll mamma hårt i handen. Strax innan man kom fram till Gitta kunde man se änden på gamla vägen som vi gick på. Där var det skog. Det syntes inte att gamla E75an fortsatte bortöver. Jag minns att jag tänkte att det var tur att vi var i trygghet bakom skogen, för där bortom visste man inte vad som skulle kunna hända. Det var en sådan stark känsla att jag skrev en dikt om det. Men ingen vet vad den egentligen handlar om, mer än jag. Och du, ifall du nu vet vilken dikt jag menar, efter att ha läst detta.

Jahaja. Mamman var mycket pigg idag och gladdes över att hon har den fina lägenhet hon har. Vi pratade vidare en stund och jag kände att hon kanske inte riktigt var i samma tid som jag.

Gör det nåt?
Nej. Hon har det bra, det är jag säker på. Och den omsorg som vi nu får stifta bekantskap med är fantastisk. Jag är djupt tacksam över allt, alla samtal med sköterskor och personal och all tid som de tycks ha att prata med mig. Tacksam för dem som jobbar inom omsorgen och hur de agerar och vad de redan vet om mamma efter bara ett par dagar.

Själv ska jag sätta fötterna i ett fotspa med timjan och salt, dricka vidrigt svart kaffe och fokusera på jobbet. På måndag måste jag få träffa mina elever. Där finns kraft och energi och vardagligt ungdomstjafs - längtar efter vardagen!

/E

Fortsätter på mitt nya liv

Jag fortsätter framåt.
Nu har jag slagit mig ner vid köksbordet (mitt högkvarter sen årtionden tillbaka) och känner en stunds tillfredsställelse. Mediciner, 8 stycken, inhandlade åt mor som ligger hemma på soffan och myser med sina katter. Vi drack en kopp te och hon förundrades återigen över hur det gick till att hon plötsligt blev så sjuk.
- Du var nästan tre veckor på lassarettet, sa jag.
- Det minns jag inte, sa hon.
- Nä, det kan ju i och för sig vara skönt, sa jag.
- Just det, sa hon, jag minns det nog om jag börjar tänka på det men jag skiter i det.

OK, tänkte jag, och drack te och åt choklad som kommit från ingenstans i mammas köksskåp. Sen åkte jag hem och tog tag i min andra del av mitt nya liv. Inte den som handlar om att ta hand om sin mamma som aldrig tills nu varit klen på något sätt, utan den del som handlar om att flytta och avveckla tonårshuset. Det är svårt, båda delarna, men på olika sätt.

Garderoberna är tömda och allt kört på skräphögen. Nästan. Oroa er inte, ni som bor ute i världen, era värdefullaste leksaker är kvar. Och en LITEN väska med fyra sparkdräkter, två babyset som är handgjorda av vänner och ett par sockor, stora som tändsticksaskar. Sånt måste man bara ha kvar.

Fortsättning följer.
/E

Påsklov och nytt liv

Livet förändras ständigt.

Varje gång infinner sig en strak känsla hos mig, kopplat till mitt resonemang att ta vara på livet:
JAG LÄNGTAR TILL VARDAGEN!

Det här händer mig varje gång något oväntat sker som kommer att förändra mitt liv åt något håll. Det är då jag alltid funderar över hur lite vi uppskattar den där gråvardagen när allt flyter på i sina gamla fotspår. Jag älskar gråvardagen och suger i mig varje sekund av livet och nuet. Mindfulness, skulle nån säga, jasså, skulle jag svara. I så fall har jag hållit på med det sen jag var tonåring och ofta undrat över vilket funktionshinder det sorterar under. Det där att gilla det inrutade trygga där jag själv styr över överraskningarna.

Morgonens livsfunderingar (brukar ske som bäst i duschen) handlar om mamma som kommit hem till sig efter en sjukhusvistelse på nästan tre veckor. "Lite virrig" och glömsk har vi sagt att hon är, både vi närstående och hon själv. Nu har naturligtvis oordning skett i hennes liv som förvärrat detta och jag måste försöka anpassa mig till det nya i livet. Att ha en ny sorts mamma. Det är tufft ska jag säga. Jävligt tufft. Särskilt som jag måste bli en ny sorts dotter.

Men som alla andra brukar man ju anpassa sig i någon grad till slut och här sitter jag och väntar på vardagen. Alltså att jag ska fundera på vad vi ska ha till middag och vilket betyg Olle och Anna ska ha. Och kanske planera någon liten resa. Sucka över asfalt och ha dåligt samvete för uteblivna situps. Men det kommer väl. Det gör det alltid. Men till dess är allt kaos och oro.

Sonen fyllde trettio igår. Det var säkert en upplevelse för honom. Enligt alla sociala medier har han blivit ordentligt omhändertagen 95 mil bort från oss päron. Vi ska fira honom vid ett senare tillfälle.
Men det går att reflektera även över honom i mammaoron och längtan över vardagen. Hur var det när han kom? Jo, då längtade jag också till gråvardagen.

Jag minns kristallklart hur det var att föda fram gossebarnet på 1420 gram och hur jag och den nyblivna pappan ringde våra morsor när äntligen telefonautomaten rullades in tillsammans med fikat. Två dygn senare längtade jag till vardagen när jag väcktes av sköterskan som kom in med en hungrig bebis klockan halvfyra på morgonen. Jag minns nog att jag i mitt sömnomtöcknade tillstånd tänkte att det skulle bli skönt att få komma hem till vardagen och sova som vanligt.... Ja, ja, jag anpassade ju mig till det nya och blev tigermamman som fräste ilsket åt alla som ville "avlasta mig några timmar så att jag fick vila".  Jag höll på att längta ihjäl mig efter att det nya skulle bli gråvardag. Vilket det ju blev. Resterande två födslar var någorlunda planerade och ingick i vardagen men när den sista ungen kom var det kaos igen och jag minns mig själv försöka behålla lugnet för att invänta gråvardagen. Inte för att barnaskaran utökats ( det var ändå en hemlig dröm att ha en jättefamilj) utan på det sätt det skedde med sjukdom, dödsfall och efterföljande trauman.  Då sa jag det till och med till alla - NÄR BLIR DET VARDAG IGEN?

Just nu har jag svårt att se längre än till nästa timme. Hur går det? Har hemtjänsten funkat på morgonen? Hur var natten? Hur länge funkar det över huvudtaget?

Livet pågår. Men en vanlig sketen gråvardag - suck vad jag längtar.
/E

Morgontankar i vårsolen.

Det slår mig att snart (förhoppningsvis) flyttar vi tillbaka hit. Vi har liksom gjort en cirkel, vi två.
Hittade en bild från 1979, midsommar, 28 grader varmt, Tegelbruksvägen - Solberg i skytteltrafik med möbelbuss och lite Amazon.

 Att packa ihop min blivande sambos pojkrum gick rätt snabbt. Här hade vi bott ihop ett drygt halvår innan kåken i Solberg var klar för inflyttning. Kändes skumt att flytta ut på landet åt fel håll för mig som just blivit stadsbrutta. Men egen bostad var viktigare än sådana petitesser. Att det dessutom var ett helt hus vi skulle råda över var ju en bonus. Vem tänkte på snöskottning, flera hundra meters väg upp till allmän väg, avsaknaden av nära grannar och några rejäla backar att ta sig upp för om man ville träffa en kompis? För min del kändes det väldigt bekant....

Så när vi lämnade Tegelbruksvägen för att starta eget boende är det inte en saknadens tår jag torkar ur ögat. Det är mer troligt att det är för att kolla att sminket sitter där det ska sitta. Man skulle ju vara skitsnygg på den tiden - även vid körning av sopor och möbler. Precis som nu.

Vi fortsätter.
/E

En gråsöndag 1 mars

Skitjobbig dag.

Vaknar och ser flyttkartonger - ja visst ja, vi håller på att städa ut våra sedan länge utflyttade barn. Jobbigare än jag anat. Som att gräva en grop i vardagstryggheten, Jag ställs inför en stor förändring (som jag längtat efter, varför är det då så skitjobbigt?)

Två rejäla baljor med lego - i en alldeles nyss överfylld vindsgarderob, främst fylld av leksaker och tonårsprylar. Vi bad att få legot. Och ser framför oss ett antal barnbarn som besöker sin gamlingar och bara längtar efter att få leka med lego. Som bara vi har...

Död dinosaurie. Eller vad det är. Svanslös i alla fall. Denna skräckinkjagande leksak var så läskig att den varje natt bars ut ur rummet för att de små söta gullungarna skulle våga sova. 

Del av trasigt tittskåp påminner om en hobbyverksamhet jag pysslade med ett tag och sålde vidare till en liten presentbutik tills den gick omkull och jag tappade intresset. Samtidigt som tur var. Diskbänken tillhörde mitt eget dockskåp, Intressant vy genom det lilla köksfönstret. Är det inte ett par grabbar som snart ska korsa järnvägen. Efter kommer troligen mamman och skriker stanna-stopp-ett-steg-till-och-jag-låser-in-er-i-garderoben-och-ni-blir-utan-kvällsmat-och-sen-skickar-jag-bualappen-på-er. Typ.

U S C H

Promenad för att rensa skallen. Gråsöndag.

Vi stannar ute och går runt huset, pratar om att städa gården. Tittar på taket...
Nä, inte en tegelpanna till.
Ingen vill klättra på den där stegen och ännu mindre beundra någon utsikt från taket.
Vi petar den till rätta med en pinne och tvingar in oss.

Plockar bort och ihop dagböcker, smycken gamla fotoalbum tillhörande Thereses mamma och pojkarnas lillfaster. Det tar tid och många tankar flyger genom huvudet. Det är tyngre än jag väntat mig och svårt att hantera.
.Många partybilder och resebilder - jag tänker att man vet aldrig hur kort ett liv kan bli.
En partybild visar ett ettårsparty. Det är snart tjugonio år sedan. 

Som tur är ringer svärmor och vill fika nånstans.
Är det säkert att det är jag som betalat fikat? säger hon misstänksamt.

Svärmor vill åka en sväng och se Frösöberget. Det passar min sinnesstämning perfekt.
Skitig snö, grå dag, knappt några ungar i backen. Vi åker hem och jag undviker huset igen.
Träffar Therese i stället.

Avslutar med att övningsköra.. Hon är glad, hon, och jag är tungsam idag. Vi åker runt, runt, runt och sen upptäcker vi båda att vi ska äta tacos till middag i våra respektive hem så vi provianterar efter att ha parkerat väldigt länge och noggrant på Odenhallens parkering.
Tacos - våra favoritkäk. Men inte ens det hjälpte mig.


Nu återstår bara en natts sömn så kanske det blir ordning på kärringen igen.
/E

Den 16 feb. En vanlig måndag.

Dagen började med ett famlande i ett becksvart kök fram till kaffekokaren och kökslampan. Som vanligt. Men om man står i fönstret fem minuter med sin kopp kan man se en strimma hopp på himlen. Jobb, jobb, jobb från åtta till fem. Njuta av middag i lugn och ro sen mammabesök och så tid för jobb en stund till. En vanlig måndag.

På pluslistan idag:  Åttorna hade mer koll än de vill erkänna på boken vi läser och på mailen kom en bekräftelse att jag kan ansluta mig till en digital bildportfolio.
På minuslistan: det blåser fortfarande och jag har inte orkat ringa tandläkaren.

När jag besökte mamma var hon mycket pigg ikväll och skrattade åt både mig och sig eftersom hon inte har en tanke på vilka veckodagar det är och hur tokigt det kan bli. Jag passade på att berätta att brorsan kommer. Lagom till din födelsedag, försäkrade jag henne.
Mamma: Fyller jag år?
Jag: Ja, 85, på lördag. Borde du fira.
Mamma: Hörrödu! Jag är minsann född 1930!
Jag: Jaha, och nu är det 2015.
Mamma: Hmmm, det är nåt som inte stämmer.
Jag: Precis. Släng almanackan och köksklockan. Elda upp skiten. Det är bara elände.
Mamma: Just det, ja, där har vi det! Har du också problem med tiden? Du är väl bara 58? Borde ha mer koll...

Nu är jag hemma och har koll på att klockan är halvnio och en ny arbetsdag flåsar mig i nacken. Och jag som inte...
/E

0600
Kolsvart ännu.

0615
Räddningen. Kaffe, tulpanerna och snälla nyheter.

07.15
Väntar på samåkningsbilen.
Morgonljuset - äntligen.

0800
Städade tydligen skrivbordet i fredags...imponerande.

10.30 och framåt
Bildsal och färgglada ungdomar

Klart slut.

Fortfarande den 15 feb

Det gick inte att gå på isen - köldeffekten måste vara bortåt -25 och det är mer än vad jag står ut med. Blåser det kan jag gärna stanna hemma. Men solen skiner alltjämt och vi bytte bara sjö, promenerade runt Lillsjön.
Gamla kära Lillsjön. Hur många badtimmar har vi inte lagt där på den tiden barnen var just barn och man hade lite pengar. Det var lyx att promenera med tvillingvagn och fikakorg till sandstranden och den lilla ljumma sjön i skogen. Nu för tiden är den bortglömd. I alla fall av oss. Vi marscherade runt sjön i rask takt och bestämde oss för att det är en synnerligen lämplig liten tur om man känner för en skogspromenad. Under tiden vi gick där ringde mamma och ville ha kaffefrämmande.

En frusen badplats

Och en öppen bäck.
Sol på stenar under vatten kan få mig att längta efter något obestämt.
Jag är lika fascinerad varje gång och har ännu inte kommit på vad jag längtar efter.
Kanske var jag fisk i ett tidigare liv? Eller sjöjungfru? Jag föredrar det senare...

Vi övertalade mamman att det var slut på julen och maken fick ta bort julstjärnan till att börja med.

Sen grävde jag i gamla fotoalbum helt enkelt för att påminna mamman om resor till Gran Canaria.
Oundvikligen hittade jag andra roliga foton också.
De två äldre sitter snällt i soffan och glor på TV. Den yngre planerar sattyg. Det syns.

1975. Jag är i Boden och firar min 19:e födelsedag.
Förbannad på en expojkvän just för att han nyss visat sig vara just en expojkvän.
 På spaning efter nya mål, alltså. Det syns också.

Solen har hamnat där jag vill att den ska vara. Det är eftermiddag och ljuset dröjer sig kvar.
Maken är i garaget och skruvar isär sin hoj. Det gillar jag. Det suger i åktarmen...


/E

den 15 februari

Söndag.
Vackert väder.
Vad ska vi göra idag?
Vi går ner på sjön...

Fast egentligen skulle jag väl skriva den där novellen som jag inte har någon idé till men det är ju en tävling.
Och egentligen skulle jag vilja göra klart ett fotoalbum till en speciell person men det kan jag inte gå in på närmare eftersom personen läser min blogg. Åtminstone händelsevis och ibland.
Och så skulle jag väl rita bilder till min barnbok som jag har en vag idé om i alla fall och gärna också komma på en story som passar barn.
Jag borde ge feedback på 15 texter som elever skrivit och som ska ligga till grund för nästa arbete och helst också planera upp bildlektioner för kommande dagar.
Mamma behöver peppning för att göra en del saker hon borde göra och strykkorgen svämmar över.

Vi går ut.
Alltså.

Så här är livet.

/E

Ja, tiden går ju...

Jesses, hur många gånger har jag inte tjatat om att tiden går?
Men nu blev det liksom bokstavligt eftersom Thomas fyllde 26 och David 28. Vart är denna värld på väg?

Ja, det vill säga, vart är MIN värld på väg? För det är ju jag som firar två söners födelsedagar (och känner sig förvånad över tidens gång och till slut inser att JAG är snart sextio. Hur fan kunde det komma sig?)


 Fast om man ska analysera sitt eget leverne:
Jag använder strumpbyxor (under jeansen - holy shit!)
Jag har lätt för att anlägga nån sorts pagefrisyr varje morgon (en multianvändbar plattång...)
Jag överväger att åka till Plantskolan för att köpa pelargonskott...

Ja, där ser man. Pojkarna fyller inte bara år på år. Jag blir en tant i samma takt och suckar där jag sitter i soffan med ipaden och skickar emoticons till en annan tant. Som sagt, vart är jag på väg?
/E

Året i bilder

God fortsättning på det nya. Jag ser tillbaka på det gamla och känner mig tacksam för att allt är så bra.

Januari 
Vi börjar året med en helkväll på Slingervägen med två ungdomar hemma och en som kommer och går 

under kvällen p g a sitt jobb. Trerätters och bingolotto får symbolisera det nya året som ska komma:

drömmar om resor och en fortsatt behaglig vardagstillvaro med familjen samlad till goda middagar då och då.

Februari

Mammorna fyller 84 och 94 under det här året.

Båda bor för sig själva och vi hjälper till med det vi kan när det behövs. En gofika hos farmor är inte helt fel.

Mars

Vårsolen tittar in, vi börjar förbereda oss för renovering av köket inför en kommande försäljning av huset.

Maken städar - med hatt på, för säkerhets skull. Eller bara för att det är kul.

Mars

David gör ett besök och vi kan samla ihop ett antal ungdomar i soffan på lite mys.

April

Krakow - en 25-årings presentresa. Vi får den äran att dela den med honom och Therese. 

Vi har en kunglig weekend med vackert vårväder och mycket god mat på fina restauranger. Sonens intresse för historia tar oss också till Auschwitz Birkenau.

April

Ett påminnelse om världens ondska. Ett viktigt besök.

Maj

Inspektion av trädgården i ett kyligt vårväder. Är det sista sommaren vi pysslar här nu?

Vem kommer att bo här? Måste vi ta bort stenarna som ligger synliga bakom friggisen innan grönskan breder ut sig och slukar allt.

Juni

En tradition ( med vissa avbrott och förflyttningar) sedan flera år tillbaka är att träffas på vår gård och grilla. Just den här kvällen skiner solen och man kan vara ute, tack och lov.

Juni

En iskall midsommar och hoppet om en utflykt med fika i gröngräset är långt borta. Vi tar en biltur runt Storsjön, med värme på bilsitsarna.

Juni

"Vi måste köra lite hoj, för snart ska vi ju ut på långtur..." säger maken och så fyller vi helger och kvällar med några mil på asfalt. Här tar vi en tur till Handöl. Nu kan man ana sommarvärme.

Juni-juli

Innan vi sätter oss på hojarna och styr västerut skapar vi nytt provisoriskt kök på altanen. Nu ska renoveringen av vårt gamla kök börja och golvet ska läggas medan vi är på semester. Det finns en viss mysfaktor med detta. Nu har hettan kommit och vi undrar om kylskåpet ska hålla.

Juli

Sommarens långtur på dryga 300 mil går till Bergen först för att besöka Staffan som visar oss stan med några kompisar.

Vi får uppleva Bergenklimat med regnskurar och solsken om vartannat. 

Juli

Eller så hänger vi på Staffans jobb. Inte helt fel i solen.

Juli

På hemvägen tar vi "svängen förbi" Danmark och tältar på danska västkusten under ett oherrans åskväder.

Juli

Hemkommen från hojsemester sätter vi igång med att montera nya köket. Vi tar en paus i hettan och hälsar på goa vänner i Valsjöbyn. Vi tillbringar en helg på brygga och i vatten med god mat och stor gästfrihet.

Juli-augusti

Storsjöyran lockar både våra egna ungdomar hem till stan men även andras. Huset fylls av partysugna glada människor som vill äta gomat på vår altan och umgås.

Augusti

"Ska vi inte ta en tur till? Typ Trollstigen?"

Bästa resan är den där som dyker upp som en idé några dagar innan den görs. Det kommer absolut att bli en repris.

Augusti

Hantverkarna EMEME lägger ner sin verkstad och tömmer lokalen. Det var kul så länge det varade och  här har vi delat kreativa idéer. Mot nya mål!

September

Hantverkarna far och son river kök i det hus vi så småningom ska flytta till. Det finns en viss vana nu så det går fort...

Oktober

Nu är det ett faktum att hösten har kommit och det är inte så lockande med hojturer längre. Vilken supersommar vi haft. Som vanligt...

November

I november har vi haft ett mulet lock över stan så länge att vi desperat tar bilen och åker undan det där grå taket bara för att tanka lite solsken en dag. 

November

Allhelgonahelgen bjuder på fest.

Familjen utökas med brorsans några dagar och Therese får ta hand om naglar och göra oss vackra.

December

Äntligen alla samlade igen. Jul i huset, alla ungdomar och en kamera på en pinne....

December

Therese får både börja och avsluta denna bildkrönika. Vad tänker hon på? Det är nyårsfest och vi har möjlighet att äta gott igen och umgås med våra nära och kära. Har vi några nyårslöften? Ja, ta vara på livet, ta hand om varandra och andra och glöm inte att stanna upp och fundera på hur bra vi har det just nu och hur vi ska jobba för att det ska fortsätta så. 

Gott nytt år.

//E.