Lillsjön, denna pärla...

Medan ALLA andra var i Åre på marknadsdagar fortsatte vi vårt pyssel med hus och hem inför kommande tider. Vad vi än tar i nu för tiden så handlar det om flytt och försäljning, stort som smått. Men att vakna i morse efter en något förlängd sovmorgon var som ett äventyr bara det. Jag tittade ut och trodde det var sommarlov. Grönskan frodas och solen steker. Och jag som har höstat till köket och andra regioner i kåken.

Jag sa till maken, som jag anade INTE ville äta frukost ute i trädgården för det var frost kvar, att vi var tvungna att gå en tur runt Lillsjön åtminstone innan alla måsten tog över. Så vi promenerade iväg.

Lillsjön - plaskdammen som fick duga när ungarna var små och man inte tog sig till andra mer etablerade och större badplatser. Hur många gånger har vi inte cyklat dit med matsäcken och extra ombyten och sedan hemåt igen med skor och byxor fulla av sand och grodyngel? Många.

Här har en unge vägrat att bada när ryktet gick om superfeta mördarblodiglar och här har en annan unge grävt ner sin bästa transfomer och aldrig hittat den igen. Han skrek ända hem. Några ungar har försökt pricka andfåglar med småstenar och blivit jagade av sin mor för detta tilltag, några har provat att snorkla lite för långt bort och även för detta blivit jagade av en lika arg moder. En unge såg plötsligt "en söndag" i vassen och en annan bajsade i badbyxorna och tömde ut i sanden och någon har ursinnigt beordrat olydiga smågrodor att stanna kvar i sandslottet. Äventyren har varit många. Det enda som inte varit populärt var ismetet på skolfriluftsdagarna; troligen för att det var skoltid och för att Lillsjön skulle höra sommaren till.
Några bilder från en ljuvlig höstdag:

Sommarmorgon? Eller är det oktober om ett par dar?

Lillsjön

Badstranden

Badbryggan i Lillsjön

Bäck att spegla sig i

Här någonstans kan man se "en söndag" vad det nu kan vara.

Fridfullt bad så här i slutet av säsongen


//E

Ja, så var det jul, då...

...om tre månader prick. En julklapp är inköpt. Slå det ni!

I helgen som försvann i dimman tog vi årets sista dagstur, ett äventyr nordvästut. Det var strålande vackert väder och hojarna stod ju bara där, så. Vi styrde mot Hotagsbygden med siktet inställt på att käka lunch nånstans. Det var ju inte så lätt. Men vi hamnade i Rötviken och slussades av handlarn till Rörvattnet. Där skulle ett hotell finnas med förstklassig mat. Jo, det stämde! Rekommenderas varmt till utflyktssugna människor, med eller utan hoj.

Liten rastplats i Häggsjövik. Märk väl TVn...

Vi smaskade i oss en superb minibuffé, specialfixad för oss två vilsna bajkers, med rödingsoppa, kycklingklubbor och jägarbiff. Kaffe och kakor. En hundring per man. Tänka sej! Trevlig personal och omgivning. Det finns pärlor att hitta i jämtlandsskogarna ännu.

Känd ostaffär i Skärvången.
Känslan av att gå på bua...anslagstavla och allt.

Efter det har dagarna lufsat på och nyligen hade jag ett kärt telefonsamtal med en ung man som ville komma hem till julskinka och långkål. Vi påminde oss tillsammans att det var läge att beställa biljett NU, eftersom det gäller att inte ruinera sig.  Och det var då vi kom på det båda två - det är exakt tre månader till julafton! Ni vet ju hur fort det går. Nu vänder jag mig till familjen extra mycket, det är ju i första hand er jag talar till här i sajberspejs. Här kommer min lilla önskelista. Glöm det där om friska, glada barn och fred på jorden. Det första har jag och det andra verkar vara en utopi så nu kommer en mer egoboostad lista specialsydd för MIG:

* Hel weekend på spaa  (har jag inte varit på - det är dags nu!)
* En heldag med min familj utan mobiler (eller andra störningsmoment i digital form, herregud - hur var det egentligen 1987? Skulle vara kul att återuppleva, borde inte vara omöjligt att ordna. Fast utan neontrikåer och axelvaddar.)
* En ny hund. (Den får aldrig bli sjuk, dock, inte heller jaga grannens katter över halva stan)
* Ny garderob ( alltså, helt från grunden. Ingen fjantig kjol och kavaj i det urtrista begreppet "tidlös" utan mer som en blandning av en tibetansk dansös och färöisk fårbonde. Nåt sånt har ingen annan. Och nej, jag syr inget!
* En tur och returbiljett till Förenade Arabemiraten.
* Och så några mer anspråkslösa småprylar som:
strykerska - återkommande varje vecka, onsdagar 14-18. Böcker i stället för tapeter överallt samt tio-tjugo tåliga krukväxter. Gärna fetblads.

Kom igen nu! Snart är det jul, ju.
/E

En söndag i september 2013

Vaknar 7.20, sovmorgon. Vad ska vi hitta på? En tom söndag? Varmt är det också...
Glastrollet är från 1968, en hett efterlängtad födelsedagspresent av mor. Dom var
moderna då, glastrollen, lite efter andra lyckotroll i plast.

Vi bestämmer oss för våfflor på altanen och bjuder hem
 ett par ungdomar och ett par mammor.

Söndagskalaset på altanen föder idén om en söndagsbiltur. Sånt sker aldrig
nu för tiden. Tänk om man skulle ta och se vad som finns bortom stugan i Näkten?

Hjortron och grädde smälter undan i värmen....

Va kul - två ungar anmäler intresse att hänga med på en gammeldags biltur för
att se vad som finns i slutet av skogsvägen till stugan.

Välkänd väg, milstolpe i form av rött hus.
Inget har hänt de senaste trettio åren i alla fall.
Men det är en mil kvar till stugan än.

Det där Korvågsnäset som det stod om i tidningen, det vill vi se när vi ändå är i närheten.
 En vik av Näkten vi inte känner. Men tji fick vi. Här törs man ju bara vända bilen.

Vi passerar just stugan. Nu börjar äventyret.
Vi säger inget om att det är ca 4 mil väg som den här, det vill säga skog, grus,
kalytor, skog, grus, kalytor...
Då har vi nog fått åka ensamma, jag och maken.

Men se där! Helt plötsligt en by. Är det 60-tal? Var är vi? Ingen aning.
Men enligt kartan kommer vi till
Gillhov om vi har tur. Om en stund. Eller två. 

Jisses, öde men ändå inte. Någon har ju lämnat hjulspår.

Ja, faktiskt kommer vi fram till Gillhov och ska runda Näktens södra spets.
Undrar om det verkligen finns någon camping?

Simpel sjöbild. Men det är ju ena änden av vår sjö. Långt där borta finns 365 öar.

Jag får för mig att bada. Bara för att det är september, bara för att det är
slutet av sjön och bara för att jag tror att det är nyttigt. För själen, alltså.

När man badar blir man hungrig. Men fika finns icke att få förrän vi rundat Näkten och
Storsjön och är på väg uppåt igen.
I sista stund hinner vi upp på Hoverberget innan dörren stängs. Vi kan se Storsjön från verandan.

Fikagänget.

Farmor väljer tårta, hon.

Vi vågar oss upp i tornet och får en bild av Storsjön och kan även skymta Näkten
till höger innan benen darrar för mycket och jag måste ner på säker mark.

Gå genast ner därifrån, unge!

Byarna svischar förbi och grönskan är fantastisk en sån här dag i september,
på utflykt i skogarna runt dom två stora sjöarna.

Hovermo - mekaniskt museum, sägs det.
Det får vi undersöka närmare en annan gång.

Hovermoån

Törtalln i Kårböle. Ser du gamarna?

Rävungen som förirrat sig upp på vägen i bästa kurvan i Hara. Men den klarar sig
trots trafiken.

Dags att lämna av farmor och göra kväll. Men va nu?
Ett hus inklätt i jämtländska flaggan?
Jesses, va dom hitt på.

Söndagsturen är slut. Nästa gång blir det Skalstugan,
det är en lagom söndagsbiltur.
Men då ska det vara kaffekorg!

Gonatt.




/E

Bildsalen

Nu har jag haft ett par bildlektioner med nya klasser.
Inför terminsstart har jag satt upp ett större antal bilder på väggarna som legat och skrotat utan att någon velat ta hand om dem. Bra elevarbeten. Sådana man gjort under blod, svett och tårar många gånger och sedan lämnat åt sitt öde efter redovisning. I de två klasserna jag hittills mött har det blivit tvärstopp inför flera av bilderna. Jag provade med att be alla sätta sig utan framgång. Ett par elevrumpor snuddade vid stolssitsarna men hoppade lika snabbt upp igen för att på nära håll studera någon detalj i någon bild. Då lät jag alla vara, naturligtvis, eftersom att jag fattade att något viktigt försiggick. Jag tittade på tonåringarna som flockades framför elevkonsten och lyssnade. Funderade på vad jag såg och hörde och tänkte att jag borde ha spelat in, filmat. Men tyvärr hade det stört vernissagen. För visst var det vernissage med en hel hop kunniga konstvetare som mer eller mindre högljutt kommenterade bilder, både innehåll och utförande.

Intressant. Vi pratade om det och vikten av att redovisa sin alster.
"Redovisning?!" skriker alltid några med gälla röster när jag brukar nämna det. Redovisning hör ihop med SO och svenska och sånt. Stå framför klass, kanske tvingas berätta något....fy, va hemskt! Sånt håller man inte på med i bildsalen. Tror dom. Ända tills vi haft vår första redovisning, då brukar det lossna och bli svårt att få stopp. Jag har en speciell metod, nämligen. Mer som just en vernissage, men det ska jag berätta om senare.

Satte dom sig och ritade nåt, då? undrar nu en del. Jo, det gjorde dom ju. Alla skulle göra en framsida på sin portfolio som uppvärmning så här i början. Jag fick veta att jag hade köpt skitdåliga tuschpennor och att bildpasset var för kort och sen skildes vi åt med löfte om att göra klart om en vecka. Allt är i sin ordning igen. Skönt. Några av collagen som ratats av sina skapare:

/E

Lämna mig inte ensam en lördagskväll!

I lördagskväll inträffade det osannolika att jag var ensam hemma. Jag som älskar att skrota omkring i kåken i ensamhet medan dagen sakta passerar. Som jag älskar att pyssla och njuter av att äga min tid och rymd. Men en lördag....hallå!

Lite tagen på sängen blev jag allt, som man säger. Att maken skulle på kalas var redan inplanerat sen länge, men att inga ungdomar ville hälsa på eller äta helgmiddag var en överraskning. Alla hade nåt på gång (vilket naturligtvis var helt i sin ordning, hemskt vore det annars) men jaaaaaag då. Så kändes det i alla fall. Fast allvarligt talat tror jag att det var mörkret och slutet på sommarn och början på ett långt arbetsår med nya bekantskaper och allt sånt. Eller så inte.

Lördagar är viktiga i vårt liv, upptäckte jag då. Alla har sina vanor, så och vi. Morgonkaffet på sänghyllan och lång och noggrann läsning av tidningen tillsammans med maken samt en massa småprat därtill. Långfrukost medan planer för dagen smids. Sen kommer den där lördagskvällen med gomiddan med eller utan vänner och sen kvällsmyset ute tills det skymmer med pyssel i trädgårn eller inne i soffan med tända ljus. Sånt sker bara på lördagar.

Alla tänkbara lördagsnjutare jag hade i närheten tycktes sticka iväg åt olika håll. Från tidig eftermiddag till natt skulle jag vara ensam i huset! Medan kvällssolen stekte och ALLA andra grillade och ALLA andra satt ute med polarna och hade trevlig på sina altaner var jag lämnad åt mig själv. Surt stängde jag dörrar och fönster så att jag skulle slippa höra grannarna och satte mig på min sedvanliga post: vid köksbordet och glodde ut på Slingervägen. Det är en bra plats - man får så bra idéer där. Åtminstone andra dagar. Nu lyste alla idéer med sin frånvaro, utom en: MAMMA! Alltså promenerade jag hem till mor och häckade där ett par timmar. Som den goda moder hon är frågade hon ju sin dotter om hon hade ätit och jag lurades lite och sa ja för att få sörpla kaffe och äta sockerkaka och så funderade hon på hur det kunde komma sig att jag hälsade på en lördagskväll i stället för att roa mig med något.(Vi hade helt plötsligt blivit 17 och 43 istället för 57 och 83.)

Jaa, sen var det bara att gå hem. Till ett tomt lördagshus. Inte ens middag käkade jag ju....Om det bara hade varit en sketen torsdagskväll. Då hade jag ju gjort saker. Men en lördag. Inte ens nån mat fick jag.
 Stackars mej!!
/E

 

Nu är ljustiden inne och jag som ska rita.

Det är nu man inte kan sitta och rita vid köksbordet efter sju på kvällen! Det upptäckte jag nu då jag slog mig ner på bästa platsen för allt skapande, köksbordet,  närmast fönstret med utsikt västerut. Det är ju ljustid! Hur kunde den komma så snabbt? På bästa rittid finns alltså bara en kökslampa att tillgå och den är ond, så oftast är den ersatt med stearinljus i mängd i mörkerkvällarna. Den här dagen som var så somrig.

Den somriga dagen ägnades åt träff med ett antal andra bildlärare i kommunen för diskussion av betyg och bedömning. Sånt sker för sällan. Men när det väl sker så blir det intressant och bra. För det kommer upp så många saker man bara MÅSTE få dela, inte bara det som ska delas. Där slog det mig att jag har nio klasser i bild i höst. Och ett par i svenska, visserligen, men jag kommer nog att få göra en adressändring för jag har svårt att se mig utanför bildsalen så att säga. Nånsin.

Nåväl, när jag satt där med alla inspirerande personer runt om mig som kom med det ena förslaget efter det andra på hur vi skulle bete oss för att vara rättvisa i våra tolkningar och omdömen, kom det för mig att jag hade ett jobb ogjort. Innan jag gick på semester hade jag stoppat ner klasslistor, betygskataloger och diverse bedömningsunderlag i en datorväska. Denna ställde jag på golvet bakom en stol i sovrummet. En dag eller två efter att vi lämnat skolhuset för sommaren skulle jag göra ett ryck med en idé jag hade. En idé som skulle underlätta både dokumentation och förvaring av alster i nån typ av portfolio. Jag vet att jag hade en idé. Jag skulle rita nåt också. Det är jag säker på.

Väskan fann jag för ett par dar sen. (Jo, nån gång under sommarn har det ju städats på golvet, men i det här huset står det datorväskor överallt och bakom fler än en stol, så den har inte direkt tilldragit sig extra uppmärksamhet, så att säga.) Jag borstade bort lite damm och lyfte förvånat fram alla papper och bilddatorn. Tja, jag kan ju inte säga att jag inte varit ledig. Idén känns luddig nu och liksom skvalpade omkring i ett dimmigt bakre i hjärnan, väckt av mötet idag. Men tyvärr somnade den om igen. En sak kom jag i alla fall på, och det var vad jag skulle rita. Det var en framsida till en portfolio, ett genomtänkt förslag som skulle locka mina elever att vilja göra egna. Jag brukar göra det, rita och måla nåt i de fall jag inte har elevarbeten som förlagor. Och det har jag inte nu.

Det är becksvart ute, inne brinner ljusen överallt och som sagt, kökslampan är ond, det har jag märkt både på målade bilder och make up. Man får passa sig.

/E.

Perfekt väder att tänka i!

Semestern är slut - vilket alltid sker.
Jag tycker dessutom att regnet, som jag välkomnar, erbjuder ett perfekt avslut då jag har ett par dagar kvar att tänka på. Dom där sällsynta dagarna man inte behöver göra nåt särskilt utan kan fundera över vad man upplevt och hur livet är. Tänka alltså. Gärna med text och bild.

Idag är det bilder. Alla foton är snart utskrivna och finns i tryggt (tryckt?) förvar på papper. Det är hälften av alla ögonblick som kameran dokumenterat sen jul. Det är pappersfoton som räknas, i alla fall hos mig, även om jag kan ägna timmar framför datorn med att göra bildspel, collage, färgsätta och klippa och klistra. Men hur det än slutar så känns papperet som viktigast. Fråga mig inte varför. Förutom att tänka på vad jag har upplevt när jag skriver ut foton så tänker jag på hur mina elever ska dokumentera sin alster till hösten. I pappersform eller digitalt? Det är en brottningsmatch i mitt inre. Papper funkar, digitalt funkar bara om allt funkar. Jaamjahaaaajaaa....

Ja, sånt kan jag sitta och tänka på nu i två dagar och på onsdag ska jag ha min idé till portfolio klar. Innan dess kanske jag hinner sätta in mina papperskopior i album också. Här är i alla fall lite digitala bilder från vår sista semestertripp på hoj denna säsong: Trondheim.

Vi hade i alla fall tur med vädret....regnet höll sig i utkanten av vår väg och
endast över fjället i Skalstugan och ner till Verdal stänkte det bitvis. Här är en
känd Hummel. Där regnade det inte, bara lite låga moln.

Bakklandet. En dryg kilometersbacke upp ligger Singsaker. Bra sommarboende,
för oss som vill ha det enkelt men med en generös frukostbuffé. 

På väg ner mot stan i Bakklandets sluttningar.

Den gamla bron

Nidarosdomen

Vacker, kuslig, hemlig, snygg, stygg, tråkig eller romantisk..?

Jag tycker nog den är värd ett besök nån gång ibland, bara för att
få lite svindel och känna mäktigheten både ute och inne.

Tyvärr var det inte tillåtet att fotografera, men jag bröt mot lagen faktiskt, och smygfotade
ett par bilder. Andra fotograferade mer öppet så jag kände mig inte ensam i mina illgärningar.

Nu har vi nog ätit den godaste sushin hittills. Restaurang Bryggan. 

Nidälven

Bakklandet

Utflykt till Munkholmen

Lunch på färska räkor. Jag behöver inte säga hur det var, va?

På Munkholmen - med spår från klostertid, fästning och tyskarnas invasion.

Perfekt grillplats? Munkholmen lär vara den bästa badplatsen i Trondheim.
Vi provade inte, trots att det fanns stunder då man längtade efter svalka.

Munkholmen

Klassisk Trondheimsvy

Efter räklunchen blev det musselmiddag på fin krog i Bakklandet
på vägen hem. Här satt vi tills kvällssolen tittade fram mellan husen.

En sista koll innan vi åker hem. Utsikt från Kristianstens fästning.

Lev väl, hörni. Själv ska jag ta fram fotolimmet. Och tänka lite på hur mina elever ska göra med sina alster.

Som sagt - jag tycker att papper känns säkert....

//E