Kära dagbok...

 ...nyss fyllde jag sjuttio. Ja, det är ett jävla tjat om det. Kan inte hjälpas. Men det är bara en siffra, det såg jag på min närmsta kompis sen 54 år tillbaka. Hon och jag ser ut som vi gjorde när var fyrtiofem. Och det gör våra jämnåriga tjejkompisar också, som mest. Min kompis, hon var med i vanlig ordning och stökade på min dag. Hon skulle låna ut båten som skulle ta mig till Äggviken. Egentligen skulle hon följt med, (konstigt annars), men hon har dragit på sig en bebis så det fick räcka med att mötas vid lånebåten. Hon ursäktade att hon inte hade med sig serpentiner och ballonger och jag ska försöka förlåta det. Med bebisen hängande på sin arm grejade hon med med båtens lås, öskar och utdragsramp. Emellanåt sprang bebisen runt i sanden och skällde vilket vår lite större bebis tyckte var genant och därför, eller av olyckliga omständigheter, lyckades pinka lite på den lillas huvud.

Nåja. Tillbaka till firandet som jag lovat uppdatera med. Kära dagbok... igår fyllde jag tretton. Ja, jag skrev så i mina första dagböcker. "Kära dagbok", för jag tyckte det hörde till när man skulle avslöja sina innersta tankar för femtio sidor papper inom rosa pärmar som sedan noggrant låstes med rött hänglåshjärta. På den tiden var man så gott som död när man var sjuttio. När jag var tretton hade jag lång erfarenhet av Äggviken som playan i byn. Jag hade till och med varit där själv med min bror på någon fisketur. Snart skulle även playan tjäna som plats för delade hemligheter med bästisar, smygrökning, hångling och senare som semesterbadstrand för våra små barn. Nu är det länge sen jag fick rycket att fira på Äggviken. Med hastbullar och kaffekorg. Sagt och gjort. Jag gjorde det! Inte svårt alls. Bara låna en båt och båt har ju alltså min kompis tillhandahållit. En dryg timmes bilfärd och vi var på plats på stranden och mötte min vän med vidhängande valp. 

Efter lite stånkande, märks där att vi är sjuttio, fick vi ut åbäket och övertygade samtidigt min vän att vi absolut inte behövde motorn. Man ror till Äggviken. Ja, en gång fick min bror och jag åka i min morbrors flashiga räserbåt som han ibland tog fram ur båthuset. Vi gjorde några rundor på sjön och upptäckte att några av byns ungdomar ockuperat Äggviken. Min morbror med barnasinnet, som vi förstått var av det mer busiga slaget, i behåll gjorde en extra gir förbi badviken. Svallvågorna forsade upp mot ungdomarna som skrek och jag tyckte jag var cool som åkte med i räserbåten. Det har jag skrivit om i min dagbok. (Kära dagbok. Idag fick vi åka en tur...)

Maken rodde och jag höll ordning på hunden och kaffekorgen. Och, det här vill jag vara extra tydlig med eftersom jag skrev om det när jag berättade om hastbullarna: solen sken, vattnet var spegelblankt och fiskarna vakade. Från byn hördes dock varken kor eller såg, men skällande hundar i alla fall. Och så tågtutan. I övrigt var allt stilla och tyst i Äggviken. Allt var sig likt, tiden har stått stilla på denna lilla plätt. Ja, växtligheten har ju ökat något. De där buskarna jag fortfarande inte vet namnet på och så någon al som växt till sig. Men annars. Bakom sandstranden tät, tyst skog. Balsam för själen. Bara jag och min livskamrat. Kaffe och hastbullar. Och en glad hund som slapp alla bojor och härjade fritt ett par timmar.  

På vägen hem kunde jag återigen konstatera att jag är bra på att skaffa den här typen av tillfällen som liksom laddar ett batteri långt inne i kroppen som inte laddas av mat och sömn eller penslar och papper med för den delen. Det är något annat. Något jag har med mig som måste väckas ibland. Min kusin, som nyss gått bort, hade precis börjat dela det här med mig. Vi rotade runt i minnen och hittade saker vi hade gemensamt som vi inte riktigt förstått att vi hade trots att vi växt upp ihop. Det har i alla fall med skog och vatten att göra. Ingen mening att irra runt i det nu, jag ärbara tacksam för möjligheterna jag har. 

Hur slutade dagen då? Ja, med god mat på min favoritrestaurang. Vi går sällan ut och äter men OM, så har jag en favorit. Och varför? Ja, det är något med miljön, färgerna och...och .... nä, svårt att beskriva. Så i bästa tantklänningen kunde jag avnjuta skaldjurspasta och gott vin. Häpp. Nu är man gammal som fan. 

/E.

Då kom hastbullarna fram, då. Med utsikt över Indalsälven och med Skutan och skogen i ryggen. 

Nästan andakt. Skogen, vattnet, tystnaden. 
Citat från okänd:
"Om du kan rensa huvudet från alla tankar på vad du ska göra sedan och vad du glömt och borde så är varje ögonblick fullt av sinnliga upplevelser. Vinden mot pannan, det svala gräset under fötterna, den varma sanden som rinner genom fingrarna. Och bakom ögonlocken dansar färger och mönster, om du blundar ett tag i solen".
(Om någon vet vem författaren är, så meddela mig)

Ja, alltså, jag kan inte bara låta bli att lägga till den allra första gången nästa generation tog in Äggviken. Våra småttingar, ett och ett halvt och tre år, provar kombon sand och vatten. Trettioåtta år sen. 

Hastbullar

 När jag var barn fanns det ofta ett fikabröd hemma som hette hastbullar. Mormor joxade med gammal mjölk eller fil, träslev och plåtbunke och fick till ett bakverk som fyllde sin funktion när det kom kaffefrämmande utan förvarning. Eller bara för att det skulle finnas till elvakaffet. 

 Hos oss fanns faktiskt alltid fikabröd, vad jag minns, åtminstone vetebröd med eller utan fyllningar. Men ibland behövdes snabb påfyllning och kanske också behövdes den sura mjölken användas upp. Hastbullar. Köket luktade stickande av hjorthornssaltet blandat med vanilj. På silverfärgat fat låg sen en hög halvplatta bullar redo att doppas i saft och kaffe.

Som jag letat och provbakat. Till slut fanns jag det som för mig är orginalet och bakade tolv stycken. Klart för fikakorg. Jag ska ju fira mig själv på fredag, på min barndoms sandstrand. Sand, då var man tvungen att korsa älven till andra sidan. Där fanns bara skog och så några meter  sandstrand på några ställen. På den mer bebodda sidan fanns mest lera och småsten, ibland nån vass porslinsskärva att skära dig på. Man badade med skor, långgrunt och klart vatten till knäna när man badade ut, tills man kom till det som vi kallade "grövkanten" av någon anledning. Kanske ett dialektalt okänt ord? Där stupade det rätt ner och vattnet blev kallare. Där vågade aldrig jag hålla till. Möjligen kunde jag stå och se hur det starkt sluttade neråt en klar och stilla dag. Sjögräs vajade på den ökända kanten och liksom ville trassla in sig i benen så att man skulle fastna och dras ner i djupet. 

Att däremot sakta ro över "grövkanten" var en fröjd. Där stod nämligen fiskarna och väntade på att hugga tag i långdraget. Fiskade vi med långdrag kunde man vinna på att sicksacka över älven. På andra sidan älven, eller sjön, som vi sa, kom grundet mer smygande och badandet var lite mer lättsamt. Vi badade på Äggviken, rakt över sjön från hemmet låg byns finaste badvik. Det var fest när morfar rodde oss barn och mamma över till andra sidan sjön medan han passade på att fiska. Det är mina tidigaste minnen från sandstranden som då kändes gigantisk och exotisk. Senare har jag varit där både med min bror vid fisketurer, med mamma och plockat bär, med kompisar och smygrökt, med blivande man på romantisk dejt, med ungarna som både badat och fiskat. Och alltid fikakorg! Alltid!

Så varför då inte fira sin 70-årsdag på denna plats? Kaffekorg, hastbullar och sand i skorna. Indalsälven kommer att ligga stilla i viken, fiskar kommer att vaka, och från byn kommer sågen att höras, kossor som råmar och gråhundar som skäller. Jodå. Cirkeln sluts. Att flisbilarna dundrar förbi i skogen och att skumma kalytor breder ut sig bakom ryggen, det tror jag att jag högaktningsfullt ska skita i. Även regnskurar går fetbort. 

Återkommer med bildbevis. Och hur jag tar mig dit? Nån känner jag väl som lånar ut en båt?

/E

Resa

 Min inre rastlöshet stillas direkt då jag förflyttar mig. Alla resor, stora som små, räknas. (Jösses, vad många gånger jag sagt det... sorry). Vi reste som vanligt vår runda söderut, men finner oftast nya vägar och inte minst nya sovplatser. Tillfredsställande. 

Vår äldste son tycker att vi borde åka till andra sidan jordklotet i stället för till Norge, där han bor. Jo, jaa, kanske det. Men man hinner inte se "allt" under en livstid. Vi har rest en hel del, vi känner oss egentligen rätt nöjda. Att vandra längs havet på Lofoten, köra över ett knaggligt bergsmassiv på en meters bred väg på en väderbiten ö ute i Atlanten, följa ett par fulla sjömän till en lokal sylta i Bastia på Korsika där vi hamnade i onåd på grund av förolämpnkng av sångerska, sova på kajen i Nice bakom ett skjul för att inte missa en tidig båt, äta överkokt, vattnig potatis med kokt ägg och okänd grågrön gegga till i utkanten av Oświęcim, köra motorcykel rakt genom ett evigt platt tyskt landskap i trettiofem graders värme, promenera från Tyskland till Frankrike genom en vinodling, åka båt över turkost vatten med sikt flera meter ner mot havets botten, riva upp ett genomblött tält i full storm och stuva in fyra frusna, trötta ungar i en folkvagnsbuss mitt i natten....

Äventyren är många fler. Tacksamt kan jag konstatera att vi är mycket lyckligt lottade. Och vi gillar vår "runda". Ja, nu råkar den ju sammanfalla med möten med vänner och familj, men det är liksom guldkanten på det hela. 

Alla dessa platser vi stannat på, alla intryck och alla möten. Jag har alltid noggrant dokumenterat livet i olika former, men foton och album har varit centralt. Som att göra om sin resa, fast med en annan eftertanke. Tyvärr har jag tappat stinget. Tror det har att göra med den enorma samlingen digitala bilder, tillgången till sociala medier samt kostnaden att göra pappersfoton.  Dessutom börjar det bli trångt i albumhyllan. Men allt för ofta händer det att vi frågar oss när, var och hur vi gjorde saker. Då är det gott att öppna en dagbok eller ett fotoalbum och minnas. Och det gör något med en, den där känslan av att äventyret var på riktigt. Var jag verkligen där? Hur såg jag ut? 

Ja, ja. Det gäller nog att sålla bland bilderna för att inte skriva ut precis allt.  Jag har skaffat mig själv en utmaning med en liten ritbok, där jag på olika sätt ritar något från varje resa vi gjort. EN enda bild får symbolisera det viktigaste eller något som gjort djupt intryck från en resa. Svårt men kul. Boken kommer inte att räcka till, det blir minst två. Jag har bara hunnit till 2014.... 

Sållar ett par bilder från sommarens husbilstur här. God natt.

/E

Skåne. Ribersborg. 
Pappan vaktar sandslottets vallgrav (?) medan byggmästarn går och tar sig ett dopp.

Öland. Övra Västerstad.
Stårsa träffar en ekoxe.

Öland. Övra Västerstad. 
En av sommarens absolut trevligaste middagar. Gazpacho med jordgubbar. 



Lund.
Efter middag hos sin morfar och mormor tycker den lille att det är dags att gå till en lekplats för att se sin fars och farbrors kapacitet på gungbräda. 

Malmö. Sibbarps camping.
Ritstund med farbror T.

Bergen. Knøsesmauet.
Jaså, är det här den lilla berömda gatan ligger? Vi råkade passera på väg till Løwetann för lunch.

Bergen. Skutviken.
Väggmålning.

Bergen. Kong Oscars gate.
Korvkiosken Trekroneren. Korvkiosk öppnad 1946, alltid låååång kö. 

Kristiansand.
Var fan är alla dom där palmerna nurå?

Växthuset?

 Ja, det gick åt skogen. Enstaka blomster (tomater) har överlevt. Allt annat dränkt. Nu ligger jag här i sängen och ska sova. Efter tre veckor i husbilssäng är det makalöst skönt med ett byte. Tills jag vill åka husbil igen...

I morse låg jag i den sköna halvdvalan innan riktigt uppvaknande. Hörde röster inom mig och kände lukter. Minns saker. Bra saker från tidig barndom. Jag ska fylla 70. Om tre veckor blir jag gammal. På riktigt.  Som jag ser det, alltså. Och alltid har gjort. 70 är som en jävla gräns för mig. Inte nödvändigtvis negativt, tro inte det. Det är bara det att vid 70 är man gammal. 

Så i morse i läget mellan sömn och vakenhet såg jag mig själv springande förbi postlådorna i barndomsbyn. Jag höll en kompis i handen. Nej, HON höll mig stenhårt i handen på uppmaning av sin (eller min) mamma. Vi skulle kanske hem till oss och leka medan mammorna drack kaffe och babblade. Mammorna, de borde ha varit runt trettiofem, kanske, unga kvinnor som hade småbarn. Vad pratade de om vid kaffebordet? Lekte vi bra, jag och min vän? Hon höll min näve så hårt att jag tvivlade på att vi skulle leka bra. 

Jag tänkte tillbaka på livet och på de som bor kvar i hembyn, de som jag fortfarande ser som tio och tolv eller möjligen tretton och femton. De som tagit över hus och gårdar efter sina föräldrar eller byggt nytt på mark som ärvts. Rimligtvis är ju även de gamla nu. Fast det är svårt att se det så. Och så tänkte jag på hur lite man frågade om mammas ungdom och hennes vänner som borde vara de jag växt upp med som "tanterna". Vad snackade dom om? Killar? Kläder? Frisyrerna?  Kompisskapet? Som vi? 

Säkert berättade morsan om fler saker men det var bara som man lyssnade på med ena örat. I huvudet pågick säkert andra, för mig, viktigare saker. Däremot minns jag tydligt hur hon berättade om krigsåren och hur hon plötsligt fick en bästis. Det där med bästis var något man bara läst om i böcker, jag såg det som något omöjligt som aldrig skulle hända mig. 

Det är nåt att fördjupa sig i en annan dag. Bästis. 

Ja, ja. Nu är det nu dag. Den här morgonen vaknade jag utan drömmig dvala med en enda tanke i huvudet: jag måste städa upp i växthuset och tvätta. Så nu sätter jag igång.  Och jag är fortfarande bara 69.

/E

Växthuset...

 ...fick jag när jag fyllde 60 av min man. Han hade beställt ett rejält för han visste att jag skulle ha det till att sitta och mysa i. Inte bara odla. 

Första året odlade jag så det knappt gick att komma in. Sen besinnade jag mig och skar ner det hela lite. Fast jag saknar första året. Man fick liksom fösa undan blad och rankor och blommor för att komma allra längst in till ett litet runt bord med krukor med lavendel. Man var rätt avskild där. Jag funderar starkt på att göra det en gång till, något annat år.  Det luktar så gott av jord, fukt, stenar och grönska. Stora långbeningar klampar omkring och alltid har man någon med sig ut. Eller in. Någon gång ramlar de på golvet då man klär av sig för natten. 

Idag har jag växthuset fullt av tomater och pepparväxter jag fått av en vän. Själv har jag ställt dit några pelargoner och några squash som blir enorma. Problemet är att vi alltid reser bort... Får man inte det om man har växthus? På radion hör jag om "distansodling" just nu. Det verkar innebära att man ska PLANERA. Inget för mig, alltså. Växthuset huserar växter varje sommar efter halvfärdiga ideer, gåvor eller helt enkelt för att jag hittat en söt, billig basilika eller chokladmynta.  Vi har haft massor av tomater, squash, paprika, aubergine, sallat, mangold, och gröna kryddväxter. Men planerat, nä inte alls. 

Ikväll har jag i alla fall brottats med plastslangar och små sprinklermunstycken för nu ska det bli självbevattning under tre veckor. Vi ska åka som vanligt och ungar och vänner ska inte belastas med ett evigt vattnande. Inte för att någon klagat, men för att jag inte vill det. Växthus ska klara sig själva och jag vill klara av växthuset.

Nu är det snart natt och i ärlighetens namn har jag nog gärna suttit i växthuset en timme eller så. Luktat på jorden, grönskan och sommarnattens speciella doft, den som bara finns här. 

Återkommer med hur det gick. I morgon packar vi klart. 

/E

Jag saknar min mamma

 Vi gick förbi en dunge med aspar idag. Det susade ordentligt när en befriande bris drog fram i hettan. (Ja, det är HETT när det är 25, i alla fall i min värld.)

Aspesuset fick mig omedelbart att tänka på mamma och jag kände en enorm saknad. Ofta, särskilt i mina tonår när morsor mest var i vägen, var jag förundrad över hur hon uttryckte sig om naturen. Hur arg eller irriterad jag än var för tillfället så var det omöjligt att inte lyssna.  

Hon satt på bron till huset och lyssnade till asparna. "Dom viskar, hör du det?" sa hon. Asparna var viktiga, de skulle alltid stå där och viska. Ibland talade hon om asparna med sån ömhet i rösten som att det vore barn. Jag minns att jag liksom också stannade upp, som om jag missade något hela tiden. 

Ibland kunde hon sitta vid köksbordet och med några få ord beskriva en ljuvlig sommarkväll. Då kände jag en viss oro, för jag var alltid rädd att hon skulle försvinna. Ljumma, ljusa och alldeles ljuvliga sommarkvällar i Åredalen gick inte att på något vis jämföra med någon annan plats på jorden, det förstod jag. Men min mamma blev så drömsk när hon talade om sommarljus, violdoft, starens knäppande och sjön som var alldeles stilla att jag var rädd att hon liksom skulle uppslukas. Det fanns en längtan efter något okänt, något som inte vi ungar räckte till att täcka upp för. Så upplevde jag det. Samtidigt var jag påverkad av det hon sa. Och jag tänkte att det fanns nog ingen annan mamma som såg sommarkvällar eller hörde aspar på samma sätt. 

I alla fall ingen som avslöjade sina tankar. Jag saknar min mamma, för jag behöver höra det där ibland. Annars försvinner ögonblicken i mediabruset eller vardagsstressen. Ja, jag stänger ofta av allt, när jag är ensam. Lyssnar efter mammas röst för att hon ska berätta vad jag ska känna, se eller höra. Men det blir inte samma sak. Jag får vara tacksam att jag har de här speciella minnena och att hon var så förnöjsam när hon delade med sig. 

/E

Tänketid

 Sen jag sist skrev har livet rullat på. I hög fart dessutom. Och jag behöver lite lugn och ro, vardag, den gamla kära lunken som man uppskattar bara när man begriper att uppskatta den. Men den där tänketiden, som jag kallar den, den behöver jag numera mellan varje händelse utanför ramarna. 

Min kusin dog. Dagarna före och efter kändes kaosaktiga. Men till Bergen kunde vi åka, mitt i sorgen, eftersom vi skulle hinna hem i god tid innan begravning. Och den resan var planerad sedan långt tillbaka. Längtan efter sonen är konstant, dessutom ett ankare att hänga sig på när allt annat blev kaos. I Bergen skulle allt vara som vanligt. Vilket det också var. 

Vi kostade på lite, firade våra båda jämna födelsedagar med Bergensbanan, hotellnatt i Oslo och goda middagar både ute och hemma hos Staffan. Väl hemma igen återgick jag till det svarta och begravningsångesten. 

Jag talade med min fina bokklubb igår, då vi hade möte, om Bergenresan. Någon frågade och jag fick tänka efter någon sekund ifall jag verkligen hade varit i Bergen. Jag minns inte riktigt. Kusligt, men sanningen är den att resan är, kanske inte för evigt men just nu, förknippad med min kusins död. Jag kommer inte ifrån det.

Kanske borde jag samla mina bilder igen, något jag inte riktigt pysslar med längre, efter en resa eller någon upplevelse. Mina gamla fotoalbum är sprängfyllda med minnen. Frågan är bara vad som händer med dem sen. Troligen eldas de upp. Jag har svårt att se att våra barn eller eventuella barnbarn skulle vilja spara femtio fotoalbum med inte bara foton utan även teckningar, poesi, biljetter, brev... Den digitala världen har tagit över, även mig, uppenbarligen. Men faktum är att tänketiden, det som andra kanske skulle kalla reflektion, blev ännu mer värdefull då jag satt i timmar med album och pennor och dagböcker för att föreviga resan ytterligare en gång. 

Nu har det snurrar fort efter begravningen. Midsommar orkade vi inte fira i år, vi var rätt matta och låg i soffan eller gick med hunden, bara. Sedan tog husjobbet i Solberg över igen. Vi lade ner all energi på de två fönster som var kvar att måla och sen kom det en spekulant och köpte hela härligheten. Vi har kanske inte heller fattat det riktigt, men nu rullar nästa jobb igång. Tömning, städning... Men det ska bli ett nöje, sanna mina ord. 

Återkommer om livets små glädjeämnen, trots allt är vi lyckligt lottade och bör ta vara på det med öppna ögon. 

/E. 

Förlust

 Nattens sömn var tung, djup och antagligen behövlig. Drömlöst har jag sovit mig igenom nio timmar, som ett litet barn. Vaknar med en känsla av stor förlust. Någon har stulit något från mig. 

När meddelandet "personen du söker verkar vara off line" dök upp på skärmen för en månad sen förstod jag att något var fel. Min kusin, som växt upp i samma urfamilj som jag, var borta för alltid. Den lilla ungen med hängslen på byxorna som sprang i sina träskor i gårdsgruset för att kolla vad vi större ungar höll på med, dök omedelbart upp för min inre bild. Inget annat. Jag ringde och fick inget svar och en timme senare kom meddelandet jag visste skulle komma. 

Begravningen är över, nu återstår tankar och minnen och jag måste vänja mig vid att inte ringa eller få samtal som ibland kunde vara nästan en timme långa. Vi hade mycket osagt och det är inte länge sedan vi pratade om gamla släktingar som han inte hade full koll på men som jag skulle berätta om, helst med bilder. Jag sa att det märktes att han började bli till åren, då brukar man intressera sig för sånt. Alltid för sent, liksom. När de man skulle frågat redan är borta. Som vanligt svarade han att han bara var 25, standardsvaret sen lika många år tillbaka. Jag skickade en bild på hans farmor och farfar, min mormor och morfar. Jag berättade att sorgen över att mormor lämnat urfamiljen snabbt byttes mot glädjen att en ny person skulle fylla tomrummet. Det skulle komma en unge till i familjen och vi som var lite större fylldes av olika känslor, minns jag. 

Allt kändes ovant och spännande och jag, som skulle fylla 14, skämdes till och med lite. Det var som att få ett syskon sent. Som tur var, var min bästis i samma situation och hon skämdes lite också. I vår unga tonårsvärld var man för gammal att skaffa bebis när man redan hade ett par tonåringar. Jag berättade det här för min kusin för några veckor sen. Vi skrattade gott åt det. 

Alldeles för tidigt ändades livet och nu dyker massor av fina minnen upp. Kontakten oss emellan har alltid funnits om än i vågor både på grund av åldersskillnaden men också livssituationer. Trots det har urfamiljen samlats i olika sammanhang med alla respektive och nya små tillskott. Åldringar har lämnat oss av naturliga skäl och begravningar har vi klarat av med en känsla av saknad och tacksamhet för att vi haft varandra så länge. Men en ung människa ska inte dö. Då blir allt annorlunda. 

Roliga minnen om min kusin och annat skriver jag hellre om i Enhenna där jag samlar sånt som handlar om livet jag varit med om, mest med en gnutta, eller för mycket, humor. 

Nu ska jag försöka fatta vad som hände och sörja. 

Det är livet jag talar om. 

/E

Sovmorgon i Bergen

 Ingen hund som kryper närmare väcker mig. Det är tyst. Maken andas nästan ljudlöst. En vuxen son nyser en gång bakom den stängda dörren. Är han vaken? Det regnar inte, en svag doft av okänt matos letar sig in igenom gläntan i fönstret. Det är två meter till nästa husvägg, som gränsar mot gatan, den branta backen. De vita trähusen ligger tätt, tätt ihoppusslade på sluttningen. Bakom det här huset reser sig Sverresborgen, huset nästan lutar mot klippväggen. Tryggt. Här bor min son i en mysig lya. Vi är inhysta i sovrummet och själv sover han på soffan införskaffad för att just kunna sovas i vid behov. Enligt honom. Själv är jag mer tveksam. 

Gårdagens tågresa genom Norge sitter i kroppen ännu. Idag behövs benspark. Ondskan vilar på lur medan jag har roligt och njuter av tågresor, bilturer och långa sovpass utan hund. Saknar hunden, men hon har semester på annat håll, bättre för henne. Om tre dagar är vi tillsammans igen. Då sätter hon fart på oss. 

Idag ska vi utforska öar och byar närmare havet. Vi vet en plats vi vill besöka och luncha på. Det ser vi fram emot. Det rör sig i köket, kaffedoft!  Staden sover, fast en festival pågår. Konstigt. Det är ju fredag och Bergensfestivalen pågår. Vad gör Bergensarna? 

Snart får vi hotellfrulle uppdukad igen. Ungen,  för han är "ungen" även som vuxen, skämmer bort oss med allt man kan önska sig. 

/E. 

Listor, blodtryck, senap och tonåringar.

 Listor kan vara bra när det blir så mycket på en gång att hjärnan kokar över. Det funkar för mig, lika gott som att skriva in varenda grej i kalendern på väggen. Många trevligheter blandas nu med jobbigheter, en träff med ortopedläkaren gav högt blodtryck och då slogs på stora trumman. 

Att få höra att man har högt blodtryck ger ju en högt blodtryck. Bara det, alltså. Jag har aldrig ätit medicin, Tacksamt inser jag att livet hittills varit toppen även i det avseendet. Mina två små piller på frukostbordet går att försaka, eller helt enkelt strunta i under resetider. Det är D-vitamin och zinktabletter. Ja, nu slinker ju en och annan smärtstillande in då jag har Ondskan att dras med. Enligt mina doktorer tycks man kunna knapra rätt mycket sånt. Där är vi oense. 

Nåja, det höga blodtrycket ska nu genast kollas upp, beordrar min vardagsdoktor. Ja, ja, jaaaa! känner jag att jag grymtar inombords och känner hur blodtrycket stiger. Bara "allt" är överstökat så har blodtrycket sjunkit. "Allt" är sånt som ska göras. Jag skriver alltså listor. 

1. Baka drömmar

2. Städa badrummet och toan

3. Stryka det extremt få saker jag har som nödvändigtvis måste strykas

4. Kloklippa hunden

5. Köpa snus och senap.....

Typ. Men listor har en lugnande effekt. Man stryker ju det som gjorts och det blir så synligt att man faktiskt hinner göra tre saker på en timme, inte under flera dagar som det känns ibland. 

Besöket hos ortopeden var intressant. Ondskan skulle diskuteras. Vändas och vridas på. Han, för det var en han, berättade allt som kunde gå fel. Allt. Det var allt från risker i vissa rörelser till infektioner i såret. Hårresande. Jag kände redan där hur blodtrycket steg. Men samtalet avslutades med att "de flesta blir bra och nöjda. Hoppas jag inte skrämt dig". Jo. Jag är skärrad. Men för att jag skulle få lite betänketid skulle vi höras på telefon i augusti. "Ring på min födelsedag", tänkte jag lite galghumoristiskt. För när den infaller har vi gjort allt vi planerat och jag kan börja julstöka så allt är klart inför ett eventuellt höftbyte. Ja, vi får se. 

Jobbet får dominera tankeverksamheten nu ett par dagar till. Elever i högstadiet, näst sista veckan innan sommarlovet. vikarie... Tänk ett varv till på den kombon. Men jag kanske ska tillägga att mitt varande inom klassrumsväggarna nog sänker blodtrycket. Ungar i tidiga tonåren är fortfarande bäst.

/E

Nyss...

 ...skrev jag om famlandet efter meningsfull tillvaro när alla ungar flyttat ut och jobbtiden är förbi. Nu ska jag försöka få tiden att räcka till med allt som ska göras. Jag behöver lägga detta på minnet till nästa gång jag inte riktigt vet vad jag ska göra med dagarna. 

Kulturnatten i Ånge, där jag ska försöka kränga både barnbok och bilder (kräver iordningställande av husbil för säsongen).

Det lilla kakpartyt här hemma för att fira våra 70årsdagar (kräver storstädning av huset och lite hushållssysslor inför både daggäster och nattgäster).

Bergenresan och tågturen som vi planerat ett år (kräver ytterligare packning och dessutom en del inköp till den där vuxna ungen som tacksamt mottager lite svenska varor när vi kommer, såsom snus och smör). 

På detta kommer en veckas jobb. (Som en överraskning). Ja, jag tackade ja, helt enkelt för att plånboken glappade stort och skrek efter mer guld till resor och räkningar.

Nu har jag fullt upp alltså. 

Då lämnar en familjemedlem i min urfamilj jordelivet alldeles för tidigt. Allt stannar upp. Man skriker "varför" inom sig flera gånger. Nu, när vi står inför den vackraste tiden på året, ljusa nätter och resorna till utflugna barn och äventyr längs vägarna, då finns det ett mörker som ligger och vaggar fram och tillbaka i utkanten av allt jag försöker planera och göra.  Minnen och röster surrar i huvudet och blandar sig med inköpslistor och vikarieinstruktioner. 

Hundpromenad i skogen får lugna själen i mitt virrvarr idag. 

Det tunga som kallas sorg

Ibland liksom hejdar sig tiden ett tag

och någonting alldeles oväntat sker.

Världen förändrar sig varje dag,

men ibland, blir den aldrig densamma mer.

Alf Henriksson 

Funderingar över livssituation

Jag har kommit fram till att min rastlösa själ ständigt letar efter familjen. De kaotiska åren efter att tre små ungar blev fyra och vi hade ett hem som kryllade av ungar ( alltid fler än fyra, några kompisar måste räknas in ) var fyllda av nattvak, konfliktlösning, lek och utflykter till  skogen när det inte var skol- och idrottsrelaterade aktiviteter. Alla var konstant trötta och rätt fattiga, men jäklar vad mycket roligt vi gjorde. Vi kände oss rika på storfamiljen.  Egentid var ett ord som inte var uppfunnet och vad skulle vi med det till? Vi var ju småbarnsföräldrar och ungarna var viktigare än allt annat.

När det blev dags för förskola minimerade vi tiden så mycket det gick, vi jobbade båda skift så det gick alldeles utmärkt. Jag läser gamla dagböcker just nu, försöker hitta bra exempel på dagar att bevara i Nordiska museets samling. Då kommer jag ofrånkomligen tillbaka i kaoset. För kaos var det nog, även om vi levde mitt i det och inte fattade det. Ett vanligt kalenderblad från mars månad -96 bevisar hur det var. Vissa dagar hade vi två möten (skola, sjukvård, sportaktiviteter, kalas, kurator, tandvård, fotografen,...) och inga dagar var tomma utom möjligen nån söndag. Söndagen fick då snabbt bli en utflykt till skogsbrynet med grillkorv... 

Ja och sen fortsatte livet med att barnen blev unga män och kvinna och flyttade och vi fick uppgifter som att "köra soffor" när ungarna flyttade runt under ett antal år. Samtidigt hade vi fullt upp på hemmaplan med att umgås med våra åldrande föräldrar och för min del engagerade jag mig i andras tonåringar. Jag erkänner, det fanns dagar då jag längtade till pensionen eller att ungarna skulle växa upp.

Ja nu så. Nu är alla på plats. Gamlingarna i graven och ungarna mitt i livet. Och vi, vi har dagar då det är helt tyst och inget händer. Nu är vi ju två rätt friska pensionärer som trivs ihop. Men för min del känner jag mig sjukt tomhänt nu när "jag har all tid i världen" som nån elak jävel sagt att man minsann har som pensionär. "All tid i världen" påverkar mig så att jag rätt ofta frågar mig varför jag måste dammsuga just idag, det kan jag göra om en månad eller två... Jag måste inte "hinna innan".... Det låter som om jag tappat meningen med livet, fast så allvarligt är det inte. Men för en som alltid haft full rulle blir det lite döfött att ha "all tid i världen". Helt enkelt för att jag blir allt för seg, skjuter på allt med en fråga varför jag ska göra det här just nu. Strykhögen växer, frysen borde frostas av, garderoben borde städas. Typ. Men till min irritation resonerar jag att det kan jag göra sen. Nää, allt var bättre förr! Full fart! Eller, ve och fasa, är det den där känslan av att man inte behövs längre som kommer smygande? Ska jag bli ett sentimentalt och sorligt livsreportage i Allas veckotidning? 

Näpp. Nu får jag se till att kliva ur bingen. Kaffet är urdrucket, hunn har pinkat på gården och vill ha en riktigt promenad, jag ska baka en kaka och sen ska semesterresor planeras. Eller så gör jag det i morrn...

/E 

Kungen och dom

 Det tar emot att skriva. Inombords råder full orkan. Det är hånfullheten, mobbingen, hatet, aggressiviteten och inskränktheten (=dumheten?) som påverkar mig mer än vanligt nu för tiden. I takt med sociala mediers framväxt har människans möjlighet att visa sina sämsta sidor växt så till den milda grad att inte ens i de tämligen beskedliga fb-grupper jag är med i går man säker. Odla i växthus, byta pelargoner eller tips på trix för hunden. När man minst anar det skjuts en elak kommentar från ingenstans till någon stackare som råkat ha en annan åsikt. 

Jag undviker att sätta mina tankar i skrift mer än så här. Då skulle jag nog bli avstängd och blockerad både här och där. Men det påverkar mig mycket, det gnager och gnager. Idag har mest suttit på en stol och tomglott. Kanske håller jag på att bli rubbad på riktigt, jag menar mer än vanligt. 

Vanligt, ja. Jag brukar göra något som bryter dysterheten, när jag blir så här. Till exempel brukar jag åka till urhemmet och gräva i jorden. Bokstavligen. Hos en vän, eller på kyrkogården. Känns som om jag gör en "reset" av mig själv då jag andas in luften från där allt började och jag minns vem jag är igen. Eller så blir det en biltur. Skit samma vart, miljöbyte någon mil bara. Gubben är alltid till tjänst fast vi minimerar åkandet så mycket det går.

Eller så kan man se precis allt som går att se om kungens firande av födelsedag och bröllopsdag och vad det nu är. Kungen och hans gäng, alla andra kungligheter som hälsade på, slott och middagar och vinkande till folket. Det var så himla befriande att sitta och glo på detta och tänka att allt är som vanligt. Stabilt. Drottningar och prinsessor har fortfarande hattar, dräkter och pumps. Ungarna onaturligt stillsamma och välputsade från skor till kalufs. Och så tänker jag att det är kulturhistoria, en länk bakåt i släktled som "alla" känner till och att det är helt obegripligt samtidigt. Tänk att födas till prins, att leva som en ovanlig hela sitt liv. Jaa, jag avundas inte. Men hur som helst. Det livade upp mitt mörker lite. Och vi hade en fin Valborgsmäss. 

/E.

70 bast...

...fyllde han i förrgår, livskamraten. Vi firade med middag hemma med delar av familjen, de som fanns till hands. I all stillhet. 

För min del känns sjuttio som verkligt urgammalt, det är något jag har med mig sen barndomen. Sjuttio, det är liksom definitivt ena benet i sopkorgen. Då kan man lätt räkna hur många dagar man kan ha kvar om man får leva enligt statistik och inte bli akut sjuk. 

Min äldsta och närmsta vän, som jag hängt med sen jag var sexton, har samma tankar som jag. Vår hälsa är lite sisådär, men vi har båda olika problem med lederna så vi brukar alltid säga att är det inget värre, så....

Men när det kommer till sjuttioårsdagen, eller dagarna, så har jag och min kompis diskuterat det där med kalas. Vi har båda haft rejäla kalas då vi fyllt jämnt förut. Men nu orkar vi inte riktigt ens tänka på det. Det om något säger väl en del om att en förändring mot det sämre (?) har skett. 

Smörgåstårta, sa min vän, det har man när man är gammal. Och kalas mellan ett och fyra på eftermiddagen, så folk har vett att gå hem. Man bjuder inga som skulle kunna misstänkas vara kvar fram till småtimmarna, fastslog hon. Jag var direkt med på noterna. Men smörgåstårta låter lite b, jag är mer för kaffe och tårta, på sin höjd snittar. Liiite bubbel kan man ha, sa min kompis. Okej då. Nåt billigt, inte skumpa. 

Ja, så där höll vi på. Hon och jag planerade men vi ska inte ha kalas ihop, vi har ju varsin make som också vill vara med och tycka. Särskilt min som också har jubileum. Men nu råkar det vara så att min gubbe tycker som jag. Kalas, nä, det hade vi när vi fyllde sextio. Nu får det vara nog.

Sextioårskalaset var ett gigantiskt grillparty med hyrd lokal. Där hade vi smällt upp ett jättetält, för det skulle regna, och ställt ut tre stora grillar. Vi hade hyrt band och sett till att folk klätt sig i rockabillystil. Vi hade tipspromenad i lottade lag där vinsten var att få fixa tårtor. Laget som vann första pris fick välja fritt bland alla ingredienser. Sämre var det för fjärdeprisarna, de hade inte mycket kvar att välja på. Sen var det full fart till fram på småtimmarna. Det ösregnade och jag körde skytteltrafik in till stan med folk som dels skulle på Storsjöyrans sista timmar, dels skulle hem och sova. Någon annan städade lite. Jag hade hunnit prata med fem av femtio personer ungefär. Som det är på storkalas. Trevligt, kul, alla trivdes vad jag vet, och det var lyckat. Men som sagt, inte satt vi i lugn och ro och babblade med alla man ville babbla med. 

Jaa, sextioårskalaset, det kändes som ett fyrtiårskalas och inget annat. Vi hade ingen ondska någonstans i höfter eller knän och vi dansade i stället för att gäspa. Ja, det var det, sa vi efteråt och hörde oss för med varandra vilka vi eventuellt hade hunnit prata mer än en minut med. Det kändes som om vi redan då tyckte att det var färdigpartajat på den nivån. Minns jag rätt mumlade vi något om sjuttiofemårskalas nästa gång... 

Nja. Det återstår att se. Först sjuttio. Som sagt, maken har redan provat på, jag kommer efter lite senare i sommar. Min kompis lite tidigare i sommar och för övrigt andra nära vänner som också råkar fylla sjuttio under den ljusa tiden. Nu är vi gamlingar. Tyvärr hänger inte huvudet med för vi tror fortfarande att vi är femtio och det är ju inget. Det är bara det att trots vår själsliga ungdom så gäspar vi båda två när vi hör ordet fest. Man ska ta alla tillfällen att fira, säger någon i min närhet, och visst ska vi det. Jag ska fira mig själv med en kaffekorg på min barndoms badstrand, på ænner sia schöön. Slå det, den som kan. 

/E 

Där tänkte jag fira min dag, gott folk. Tveksamt om min bror kan vara med då, och morfar ror ju sen länge långdraget i sin himmel. Men det vore rätt coolt att sitta där och sörpla kaffe och tänka tillbaka på det tidiga sextiotalet på Äggviken. 

Nuläge

 Om jag sitter kvar här i den öronbedövande tystnaden (jag har väl tinnitus eller så är det andevärlden som susar) så slipper jag dammsuga.  Eller sopa golvet i växthuset. Båda känns jobbiga med ondskan ständigt klösande i benen. MEN jag går mina kilometer med hunden, jag kommer att gräva i jorden och jag ska hämta trampcykeln i förrådet. Jag ska. 

Ondskan kan hållas i schack med en apparat som skickar signaler till hjärnan att allt är bra. Hurra. Det funkar, men inte helt, eftersom andra delar av kroppen är misshandlade av fyra års haltande. Jag kan ju fan inte ha elektroder över hela mig, då skulle ett VMA gå ut direkt. Invasion av ufon. Nåt vi ändå väntar på, nån måste ju styra upp skiten. 

Igår kom en kompis från barndomen hit. Han är oerhört sig lik, nästan fånigt. Förutom den intressanta förvandling vi genomgår när vi nu på ålderns höst någon gång träffas och talar om vår gemensamma by. DÅ blir vi gamla. 

Han pratade om barnbarn som är i samma ålder som då vi lärde känna varandra, alltså i början av skolåldern. Han berättade om vilka som nu bodde var i byn och vem som tagit över det och det huset. Namn kom upp som man glömt och allt kändes så evigt länge sen. Jag tänkte på mamma och hur hon var och vad hon bar med sig för minnen när hon var sjuttio. Jag hade velat fråga, men det är sent påtänkt nu, liksom.  Och så pratade han om sin morsa som fortfarande är pigg, still going... Konstigt. Hans mamma och min var ju nära kompisar.  Ja,ja, det sitter jag och funderar över just nu i stället för att städa växthuset. 

Förresten hade vi "kaffefrämmande" innan också. Vi har några spontanbesök per år, som UTAN att ringa först knackar på. Det får mig att alltid ha kakor i frysen. Det är nästan som förr i tiden. Igår hade vi alltså fika två gånger, lyxelilyx, som en bekant från 70-talet jämt sa. Men idag är jag glad om jag får ändan ur soffan och som sagt, dammsuger parkett och sopar stengolv. Mot lördagseftermiddagen!

/E. 

Den här leksakshunden kan man faktiskt få att gå med på prommis ibland. Hälsogarantin. 

Genomresa, kartboksupplevelser

 Vi har susat genom halva Sverige igen. Jag gillar det. Jag gillar att se hur landskapet förändras och hur jag tycker mig se på både kåkar och växtlighet var vi är. Ja, så gott som, i alla fall. 

När jag gick i fyran var kartboken det mest spännande skollitteraturen kunde erbjuda. Att få en röd, rektangulär kartbok i sin ägo, som dessutom hette något så flashigt som "Atlas" var stort. Fröken, och magistern lite senare, såg till att vi kunde Sverige först och främst. Landskap, residensstäder, sjöar, fjäll och älvar skulle man kunna räkna upp och placera. Jag älskade att sitta och kolla i min Atlas och drömma om världen. Jag prickade nästan alltid rätt på proven utom när det gällde de där älvarna Lagan, Nissan, Ätran och Viskan. En ramsa om vilka som lagade och vilka som åt skulle hjälpa till att minnas ordningen, men jag blandade alltid ihop allt, så det sket sig. 

Områden som jag särskilt minns var Omberg och Tåkern. Fråga inte varför, kanske berättade magistern med särskild inlevelse eller så var det förknippat med något annat trevligt som skulle hända under dagen. Lika med Hallandsåsen, Taberg och Tomtabacken. Platser som jag för alltid kommer att minnas namnen på och var de ligger. Samtidigt hör jag majjens röst. Och så någon dunkel bild av geografiboken som alltid skulle hänga ihop med kartan. 

Jag reste med fingret i kartboken. Undrade hur Närke såg ut. Dalarna kände jag ju till. Och Skåne och Norrbotten och Gästrikland. Men Västmanland, vad var det för något? Och Blekinge... 

Ja, ja, nu är jag ju gammal som fan snart, och har kuskat runt en del, men fortfarande är jag i min första Atlas när jag reser. För ett antal år sen på en gammal motorcykel skulle vi pröva att köra ner till Sveriges sydligaste plats. Papperskartan var given, vi stakade ut en ungefärlig väg med fingret och vips var jag tillbaka i tioåringens kartresande igen. Vägen ner genom Sverige rullades sen ut som en Atlas från 60-talet för mitt inre. Det är så jag ser det. Ortsnamn som plötsligt dök upp på vägen sammanföll med minnen från skolbänken. När vi körde genom Hallandsåsen minns jag att jag fick en konstig känsla av bekräftelse på att världen fanns och doften av Hallandsås och dammig kartbok mixades som en uppfriskande cocktail. Då hade jag ändå några utlandsresor bakom mig men de räknades liksom inte. Hallandsåsen var för mig fortfarande en viktig plats i kartboken som på något sätt tillhörde mystiken då den var outforskad IRL, helt enkelt. Fast det här kanske är svårt att förklara för den som int begrip, som Stenmark så riktigt sa en gång.

Men ändå. Jag tröttnar aldrig på att resa i Sverige och i mitt inre följa kartboken. Massor av bilder på ingenting annat än något träd eller en åker finns i min digitala samling, men de är mina bevis på att kartan lever och att Västmanland är grönt och böljande och att Bohuslän är stenigt och vitt. Så nu vet du det. Placera mig gärna på listan över personer som är lite eljest. Det bjuder jag på. Mycket kommer att avslöjas på ålderns höst, det lovar jag.

Resan genom Sverige, ja. Den bjöd inte bara på reseupplevelsen utan målet var ju det där som kallas "livets efterrätt". Barnbarnet skulle firas som nybliven sexåring och som stor Pokemonfan, vid sidan av Legot, fick vi lära oss att spela med Pokemonkort. Reglerna var något oklara eftersom de ändrades beroende på dag och tid, förklarade den lille pågen, och styrde oss som vanligt in i lekens ljuvliga värld. 

Nu ska resväskan packas upp och vardagen som pensionärskäring ta vid igen. Tandläkare, sjukgymnast och optiker... Alla ska få besök och för att finansiera allt får pensionärskäringar jobba. Hejsvejs. 

/E.

Ett ögonblick av Skåne - som en påminnelse till mig själv

 Ett ögonblick av Närke - likaledes.

I ett tillfredsställande tillstånd

 Resa i morgon. Okänd väg ner genom Sverige. Packa. Harmoni. Planera minimalt. Tandborste och ombyten. Eventuella gåvor till värdfolk och födelsedagsbarn. 

Jag har alltid gillat förflyttning, jag behöver inte upprepa det. Det vet de flesta. Min rastlöshet stillas. Nya intryck ska komma. Det ser jag alltid fram emot. Förutom att rätt ofta även träffa nära och kära. Sen ska jag hem. HEM - och då är det bråttom. Så har det nog alltid varit sen jag blev vuxen nog att ta mig fram själv. Ibland tror jag att poängen med mtt resande och min rastlöshet är poängen att man kommer hem igen. Och trivs med det , tack och lov. 

Vi ska åka till Skåne och jag råkade fråga sonen om det var något särskilt han önskade sig. - Hembakt är alltid gott, sa han. Typ någon limpa. 

Naturligtvis är det att sätta igång att baka. Det hör till när man åker till något utav barnen. Ja, barn och barn.., ni fattar.  Det är roligt att få åka iväg med bilen full av kakor, limpor, presenter och annat krafs som behövs när man äntligen ska få umgås med barn och barnbarn. 

Prinsen fyller sex år och farmor och farfar ska hjälpa till att fira. Fattas bara annat. 

Nu börjar firartiden !

/E.

Hej å hå vad det går undan.

 Tiden rullar. Snart fyller vi 70, jag och maken. Ja, vi har ju varsin födelsedag, så klart. Han först och jag sen. Det innebär att när jag fyller 70 har han redan provat på i exakt fyra månader. 70. Känn på den!

Men vi klagar inte för ingen av oss äter mediciner och ingen har några större besvär annat än "Ondskan" som jag drar på och den är ju inte livshotande. Men den leder mig direkt in på det jag tänkte säga några ord om idag.

Gymmet.

Det finns ingenting i min lilla ankdamm som kan få mig på så dåligt humör som att gå till gymmet. Irritationen kommer direkt då det kommer hintar från höger och vänster om gym. Lika irriterad blir jag då jag tar en tur på stan i något ärende och ser att alla butiker är nedlagda men det har ploppat upp tio nya gym i stället. Som om de tagit över världen. Knuffat undan mysiga fik och prylaffärer och hobbybodar. 

Innanför gymmets väggar byts irritation mot sammanbrott. Musiken dunkar på så hög nivå att man inte hör den utan känner den, någon väldesignad coach som studsar runt (ve mig för dessa huliganer som spottvrålar komigeeeeeen i samma decibel som dunkandet) och går man på cirkelträning är det alltid nån som inte fattar ordningen utan går mot strömmen och förstör för alla, precis ALLA. Tack, jag avstår helst. 

Nu är jag dock mycket motsägelsefull eftersom jag har i flera perioder gått på gym och tränat med gott resultat och stor skillnad i vad jag nu gick dit för. Jag är heller inte emot träning och har bara goda erfarenheter och jaaaa, jag veeet, åldringar ska också träna och tänka på den tynande muskelmassan och livslängden och allt. Men det är något med gymmet.

Första gången olusten kröp var på Susan Lanefelts tid. Dessförinnan kan jag bara minnas "Träna med TV" och Bengt Bedrup. Mormor tittade och sa till mig och min bror att vi skulle göra som Bengt. Det ville vi inte. Eller i alla fall gjorde inte jag det. När Lanefelt flera år senare dök upp i rutan var det ett helt annat hurtbulletema och jag var lycklig över att inte behöva vara med. Inte för att jag trodde det var dåligt att träna utan för att det var så oerhört jobbigt med det där tjoandet. Tack, jag avstod, sprang i skogen i stället eller drog på dans. Mycket roligare. 

Långt senare, när de första gymmen började dyka upp i min hemstad, bestämde min dåvarande chef att vi skulle träna för hans kompis hade öppnat en träningslokal med maskiner. Vi släpade oss dit, jag och mina arbetskamrater med varierad lust och motivation. Jag lade av när innehavaren glatt berättade att det fanns unga tjejer som kom in och stod på den vedervärdiga trampmaskinen i en timme. Varje dag, typ. När jag, efter fem ursvettiga minuter och värkande ben, förstod att jag var degraderad till inte fullt så ung tjej som inte orkade nåt, så fick jag nog. Inte en sekund till av min dyrbara tid skulle spillas på det där svetthaket. Vad var det för fel på att cykla till Brunflo fram och tillbaka? Frisk luft och fritt från påhejare. Tack, jag gick. 

Senare hade jag en kamrat som kämpade med vikten precis som jag och tillsammans bestämde vi oss för att gå på någon av stadens få träningslokaler för att komma igång med ett bättre liv. Sagt och gjort. Ner i en källare. Ingen påträngande discomusik, det hade nog inte riktigt tagit fart än, däremot svarta väggar och svart golv och tio tatuerade stålmän i åldrarna 25 - 45 som lyfte skrot. Allt stannade upp när jag och min vän klampade nerför trappan. Vi insåg nog direkt att vi hade gått fel. Vi lade ner projektet och hoppades finns något annat. 

Jaa, det har varit Friskis och gruppträning, det har varit projekt på mitt nuvarande jobb då alla helt plötsligt skulle skaffa en personlig tränare och det har varit egna hälsoprojekt som innefattat gymträning. Jag håller ut ett tag, känner mig så småningom stark och pigg och slutar när omgivningen blir för påträngande. Omgivningen, det är studsande coacher som skriker braaaaaaaaajobbat eller komigeeeeeeeen. Eller musik som kan mörda vem som helst. Jag har gått på otaliga träningar efter att artrosen gjort sig påmind och jag har skaffat utbildning kring "ondskan", och ja, jag håller med, allt blir bättre om jag tränar. Så jag gör det. Hemma. Ingen skriker hejarop och ingen musik utan eventuellt min egen hörs. Det är allt jag begär. Tystnad. Ingen trängsel. Jag fixar det bara inte. Det är för mig som att kliva in i en rymdstation, fylld av utomjordingar som med glasartad blick utför övningar i olika maskiner, som i en rehabiliteringsfabrik. Fixade och färdiggymmade nya upplagor spottas ut, hjärntvättade av monotont diskodunk.  Tack, men nej tack.

Men nu är jag där igen. Fast jag lovar, det blir ingen vana nu heller. Jag har nämligen börjat närma mig en ny höftled och min fysioterapeut försökte skriva in mig på bassängträning för att boosta träningsprogrammet jag tidigare fått av henne. Det kändes helt ok, ingen hoppande coach som skriker taiiochkomigeeeeen. Tyvärr blev det inte nåt bad då de hade den dåliga smaken att hålla stängt av outforskad anledning. Men se då fanns min vårdare på nya idéer, att jag skulle träna på gym. Sucken sa nog allt för hon skyndade sig att säga att man bara får tio gånger och ska jag ändå bli beviljad nån operation så... Jag böjer mig. Igen. Vet att det funkar. Jag provade idag och hon skrek inte glada hurrarop utan bar sig åt som en fysioterapeut. Sakligt undervisande. Ingen dunkamusik. Bara en flåsande tant i papiljottfrilla och en farbror som skröpligt haltade runt. Där platsar jag. Det ska nog gå. 

Men hemmaprogrammet är bäst. Och jag är lite irriterad över att jag ska dit. Tack och hej.

/E.

Jag och min Ultra Silencer

 Jag försöker få ordning på all ledig tid. Visserligen har jag nåt strövikariat på skolan men nu är pensionärslivet igång på riktigt. Men då kan man slippa skynda på med vårstädningen. 

-Jag har hört att det ska vara effektivt att städa ETT rum i taget ordentligt, sa jag till maken. Inte försöka göra hela huset på en gång och fuska ju närmare slutet av orken man kommer. Då kan man exempelvis börja med sovrummet och sen vila ett par dagar innan man tar ett annat rum.

-Hnmhn... fick jag till svar. Svårtolkat. Han "sa" nog att det var en bra ide och att jag gör som jag vill som vanligt bara han får bestämma över garaget. 

Min tanke var annars att vi skulle hjälpas åt. Han måste flytta stora byrån i sovrummet, där jag tänkte börja. Det är en jättekoloss från Ikea med självstängande lådor att först klämma sig i och  sen knappt orka dra ut. Inte en sån trevlig liten träbyrå som alla hade förr, som man bara skuvar runt på golvet vid behov. Sen behöver man ju också gå igenom garderober och linneskåp. Ordentlig skulle jag vara. Trappstege och olika dammsugarmunstycken togs fram.

Maken hade gått upp i rök på ett märkligt sätt så jag satte igång med sängen. Rev ut allt, öppnade fönstret, vädrade täcken, och baxade dubbelmadrassen åt sidan så jag kunde sära på de två sängarna. Sen var det bara att bita ihop och hämta hatobjektet - dammsugaren! 

När jag städar brukar jag kasta alla saker åt sidan och få extremt lite golvyta att vara på i ett redan rätt litet hus. Att då få till en någorlunda smidig dammsugning med en gammal gedigen Elektrolux Ultra Silencer är som ett skämt. Och om man dessutom redan starkt ogillar dammsugare blir inget enklare. Nå, jag baxade in apparaten mellan sängar och madrasser och brandsläckare och trappstege och sängben, dessa jävla sängben som den ALLTID fastnar i! Och VARFÖR var det så mycket grejer i vägen??? Redan innan jag var framme hade jag rytit flera gånger åt den idiotiska apparaten. Ryckt i kopplet och kommenderat "loss"! Eller ja, ryckte i slangen. Den lyssnade i alla fall inte på mig. Jag trängde till slut in mig och dammsugaren mellan sängarna och satte igång att suga damm av sängar, golvlister, madrasser och sänggavel. Hela tiden ursinnig på den klumpiga och orörliga apparaten som fastnade i sängben, nån kudde eller helt enkelt sög sig fast i gardinen. När jag till slut, genomsvettig, var klar skulle jag ta mig tillbaka mellan sängarna och då stod dammsugaren där i vägen och surrade ( eller surrar, den vrålar, "ultra silence", kyss mig där bak!).  

-Backa! gallskrek jag, men den stod kvar. Till slut, efter att ha slitit i snabeln några gånger, tog jag den i nackskinnet och hävde den hårdhänt upp på sängen så min väg framåt blev fri. 

När sängarna var på plats igen och jag kunde slappna av liiiite och ge mig på resten tyckte jag lite synd om dammsugaren. Jag önskade att jag hade någon liten belöning i fickan men den fick nöja sig med en klapp. Den fick hoppa ner på golvet igen och jag satte ihop slangen med elementmunstycket. Under tiden jag manövrerade dammsugaren bort mot elementet fastnade den i en stol, sög in en strumpa och sen gardinen igen och då fick jag spel och gormade att det var då väl själva... Och i och med mitt yviga kroppsspråk råkade jag knuffa ut täckena och kuddarna som hängde på fönsterblecket. Det regnade ute. Jag var instängd med en galen dammsugare som inte släppte förbi mig i det pyttelilla och trånga sovrummet där allt står i vägen. Jag övervägde starkt att hoppa ut genom fönstret själv, men skonade grannar och annat löst folk som rörde sig gatan.

Jaha. Även den dagen tog slut. Sängen och golvet i sovrummet var städat. Täcken och kuddar förvånansvärt torra, dammsugarslangen något ytterligare uttöjd och själva apparaten instängd i städskrubben. 

- Plats! gallskrek jag som vanligt åt den. Den lydde. Och lyder än. Resten tar vi om nån vecka, städa lite åt gången var det.

/E.